En strulig och tröttsam men ändå ganska kär vän

Typewriter av HeavenlyCabins på FlickrNatten till idag släcktes den webbplats som jag i många år har arbetat med, varit innehållsansvarig redaktör för och periodvis levt dag och natt med. Och även om jag det senaste året har lämnat större delen av redaktörskapet för andra arbetsuppgifter så kändes den där gamla webbplatsen som en strulig och tröttsam men ändå ganska kär vän. Vi visste ganska väl var vi hade varandra efter många års drabbningar. Sov i frid där i cyberspace gamla vasteras.se

I och med att den här dagen tar slut så lämnar jag även den sista lilla skärvan av redaktörskapet som jag haft kvar. Den nyfödda webbplatsen kommer att tas omhand av andra händer och andra hjärnor. Andra får ta hand om barnsjukdomar, trotsperioder och lära känna den här webben med alla dess unika egenheter.

Men, vänner webbpublicister och medredaktörer, samarbetet med er kommer jag att sakna. Tillsammans har vi gjort allt för att hålla webben aktuell och uppdaterad, utan stavfel och trasiga länkar, med rätt bilder och annat innehåll för att leva upp till alla de krav som ställs på en kommunwebb. Vi har arbetat med webben alla vardagar året om och även en och annan helg, skapat och tagit bort, ändrat i takt med att det kommit nya lagar, nya nationella riktlinjer, nya namn på saker och ting och nya verksamheter. Tillsammans har vi hanterat teknikstrul, motstridiga önskemål, krav på goda resultat i diverse rankingar och kilometerlånga texter på kanslisvenska. Ni vet vilka ni är. Utan er hade mitt arbete varit mycket tråkigare. Tack!

Foto: HeavenlyCabins på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv

Idag flyttar jag

Blogginlägg nummer 29 i #blogg100 publiceras därför på annawiderberg.se/blogg

Direktlänk till blogginlägget: Jag har just flyttat in här

 

Lämna en kommentar

Filed under bloggar

När ljuset slocknar i trappan

Ledstång av Steve Snodgrass på FlickrDe här åren. De här svåra åren. Så många gånger har jag varit tvungen att lita på den blinda ledstången som hittar i mörkret. Det var tur för mig att jag hade läst Sanningsbarriären innan jag fick mitt olyckstelegram, mitt yxhugg inifrån djupaste hjärtat. Utan Tranströmers ord hade jag kanske inte kommit på tanken att det kunde finnas en ledstång i mörkret. Jag har försökt beskriva känslan i min loggbok:

Jag blev tvungen att börja om från början. Det är så underligt att jag inte ens förstår det själv. Jag lärde mig att böja ner huvudet mot marken, sätta ena foten framför den andra och börja dra. Varje morgon. Som en arbetshäst. Arbetet blev min räddning. Hemma och på jobbet. Rutinerna. Att göra det som måste göras. Därför att det inte finns något annat sätt.

Jag återkommer till detta hela tiden. Att jag faller i bitar om jag inte håller mig till rutinerna. Fortfarande är det så.

Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Visste inte om jag skulle överleva. Men av någon anledning så litade jag på att den blinda ledstången som jag följde skulle leda mig rätt i mörkret.

Ur Sanningsbarriären:

De fem stråkarna säger att vi kan
lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat,
och de följer oss en bit på
väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan
och handen följer – med
förtroende – den blinda
ledstången som hittar i mörkret

Foto: Steve Snodgrass på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, livsresa, sorg

Under de knotiga träden

Träd vid MälarenDet var Tomas Tranströmer som gav mig min första bild av Västerås. Jag hade tillbringat tre terminer vid Vättern, en termin vid Lake Michigan och 23 år vid det riktiga havet i väst. Nu skulle jag flytta till staden vid Mälaren för mitt första journalistjobb.

En av de sista kvällarna i Jönköping satt jag i vår vidunderligt vackra lägenhet och såg hur Vätterns vatten blev djupblått i skymningen. Undrade hur allt skulle bli. Hörde ljudet från TV:n svagt i bakgrunden. Lystrade. Pratade de inte om Västerås?

Jo, om Västerås och om Tomas Tranströmer. Vackra bilder med knotiga träd och dis över Mälaren. Poesi.

Nu går jag under de knotiga träden varje lunchrast. Speglar min sinnesstämning i Mälarens vatten.

Tranströmer Språk men inga ord

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, livsresa

En snoa med inbyggda rumsbyten

Moving av Paul Keller on FlickrPå vissa arbetsplatser tar man sin hurts och sin laptop och sätter sig på den plats som bäst passar det man ska göra just den dagen. Det kallas flexibla kontor med aktivitetsbaserade arbetsplatser. I Stadshuset gör vi inte så. Vi uppnår variation genom att byta rum med varandra och denna ständigt pågående aktivitet kräver en hög nivå av flexibilitet hos alla inblandade. Om vi hade nöjt oss med att ha en hurts och en laptop så skulle det kanske gå bra men vi släpar runt på höj- och sänkbara skrivbord, bokhyllor, hundratals pärmar, sittgrupper, konferensbord och krukväxter.

Om jag räknar rätt så har jag flyttat åtta gånger på fem år. Mindre kontorslandskap på bottenvåningen till eget rum i samma korridor till nytt mindre kontorslandskap på tredje våningen, som dock visade sig vara olämpligt som arbetsrum, till ett STORT rum högt upp i Stadshustornet med vidunderlig utsikt över Mälaren under renoveringen och sedan tillbaka till det nu lämpliga kontorslandskapet på tredje våningen. Ja, sen hände det saker i arbetsgruppen och vi flyttade runt lite grann i korridoren och sen hände det ännu mer och jag fick flytta in i en vrå i ett större kontorslandskap som nu byggts i vår gamla korridor på bottenvåningen. Efter ett tag blev det trångt i det större kontorslandskapet och min vrå behövdes. Som tur var gick en kollega i pension och jag fick ett eget rum på fjärde våningen. Som jag inte får behålla eftersom kollegor som tidigare suttit i lokaler utanför huset nu ska in i Stadshuset så då tänker man sig att eventuellt bygga om en datasal till ett mindre kontorslandskap alternativt några mindre rum men det hänger förstås på att man kan hitta något annat rum att ha datasal i.

Rummet i tornet var helt klart bäst. För att komma dit får man först ta en stor hiss till våning fem och sedan gå in genom en dold dörr och ta en annan liten, liten hiss upp i tornet. Om man inte föredrar trapporna. De flesta föredrog varken hiss eller trappor och plötsligt var det väldigt många saker som kunde klaras av med hjälp av mail och telefon. Jag tog också ett stort steg mot det papperslösa kontoret då närmaste skrivare stod åtta våningar ner.

Jag tror att nästa steg blir virtuella medarbetare i virtuella kontor. De kommer att fungera som så att den som vet vilken fråga de behöver ha svar på kommer att hitta den rätta virtuella medarbetaren. Mycket praktiskt. I väntan på det tar jag gärna rummet i tornet.

Foto: Paul Keller på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv

Ett arbete som kräver överlevnadsträning

David Foster WallaceBlek kung blev David Foster Wallace’s sista bok. Den är inte lik något annat jag läst. DFW beskriver människa efter människa som försöker överleva utan att bli tokiga medan de utför själlösa sysslor utifrån regler som någon annan, osynlig och allsmäktig, har bestämt.

Arbetet på skattemyndigheten i Preoria, Illinios är nämligen så fruktansvärt tråkigt att personerna som ska arbeta där måste få överlevnadsträning innan de börjar. I berättelsens § 33 sitter därför Lane Dean jr och betar av den ena deklarationen efter den andra medan han föreställer sig en somrig strand med mjuka bränningar, såsom han hade blivit instruerad på introduktionen en månad tidigare.

Efter en timma har stranden blivit vintrig och brunalgerna som böljar i bränningarna liknar drunknade människors hår.

Efter ytterligare en timma fantiserar Lane Dean jr om olika höga platser att hoppa från och han inser att helvetet varken har med eld eller kyla att göra. David Foster Wallace skriver:

Stäng in någon i ett fönsterlöst rum för att utföra rutinsysslor som är precis så svåra att han måste tänka, men ändå helt rutinmässiga, sysslor som innefattar siffror som har att göra med något han aldrig kommer att se eller bry sig om, en hög med uppgifter som aldrig krymper, och spika upp en klocka på väggen så att han kan se den, och bara lämna honom där åt sitt eget huvud.

På stranden i Lane Deans huvud är det nu cement i stället för sand och vattnet ser ut som som nästan färdigstelnad gelé. Lane Dean funderar över olika sätt att ta sitt liv med hjälp av gelé.

Mannen som hade skrivbordet före Lane har lämnat ett avtryck av sina tänder i skrivbordsunderlägget.

David Foster Wallace är en av mina favoritförfattare och i Blek kung beskriver han ett tillstånd i världen som blir mer sant för varje år som går. Det är stundtals fruktansvärt roligt men samtidigt så vansinnigt sorgligt. Obeskrivbart. Läs själva, säger jag. Och om ni arbetar inom offentlig sektor så lovar jag att läsningen får en extra knorr.

Själv hann författaren aldrig se boken i färdigt skick eftersom han tog sitt liv 2008.

Foto: Steve Rhodes på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, psykisk sjukdom

Livet gror ur mörka vrår

mossa på berg av moonhouse på FlickrDet är lockande att välja solskenshistorierna. En Elyn Saks som övervann sin schizofreni och lyckades i den akademiska världen. En John Nash som fick Nobelpriset i ekonomi, schizofreni till trots. En Eleonor Longden som läkte och som nu kan hjälpa andra med svåra psykiska sjukdomar.  Jag har berättat deras historier med glädje här på min blogg. Eleonor Longden säger: ”Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.”

Men alla läker inte. Ibland går det inte att hjälpa, hur man än försöker.

Någon fortsätter att vara sjuk och det är en stor ära att få vara med och underlätta en annan människas lidande och att bära vittnesmål om det, även om uppdraget är hårt och ibland omöjligt och vittnesmålet inte blir lika ljust och hoppingivande. Den som fortsätter att vara sjuk har också rätt att bli behandlad med värdighet och respekt.

Någon ger upp och lämnar livet. Också om detta måste någon vittna. Vi som lämnades kvar måste hitta nytt fotfäste och inte skrämmas bort från livet.

Slå din rot i klippans skreva

Livet gror ur mörka vrår

Det är dags att börja leva

Dagarna går

Sången heter Tid faller hårt och finns på plattan Äntligen på väg

Foto: David Hall på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under psykisk sjukdom, sorg