När ljuset slocknar i trappan

De här åren. De här svåra åren. Så många gånger har jag varit tvungen att lita på den blinda ledstången som hittar i mörkret. Det var tur för mig att jag hade läst Sanningsbarriären innan jag fick mitt olyckstelegram, mitt yxhugg inifrån djupaste hjärtat. Utan Tranströmers ord hade jag kanske inte kommit på tanken att det kunde finnas en ledstång i mörkret. Jag har försökt beskriva känslan i min loggbok:

Jag blev tvungen att börja om från början. Det är så underligt att jag inte ens förstår det själv. Jag lärde mig att böja ner huvudet mot marken, sätta ena foten framför den andra och börja dra. Varje morgon. Som en arbetshäst. Arbetet blev min räddning. Hemma och på jobbet. Rutinerna. Att göra det som måste göras. Därför att det inte finns något annat sätt.

Jag återkommer till detta hela tiden. Att jag faller i bitar om jag inte håller mig till rutinerna. Fortfarande är det så.

Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Visste inte om jag skulle överleva. Men av någon anledning så litade jag på att den blinda ledstången som jag följde skulle leda mig rätt i mörkret.

Ur Sanningsbarriären:

De fem stråkarna säger att vi kan
lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat,
och de följer oss en bit på
väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan
och handen följer – med
förtroende – den blinda
ledstången som hittar i mörkret

Foto: Steve Snodgrass på Flickr

Livet gror ur mörka vrår

Det är lockande att välja solskenshistorierna. En Elyn Saks som övervann sin schizofreni och lyckades i den akademiska världen. En John Nash som fick Nobelpriset i ekonomi, schizofreni till trots. En Eleonor Longden som läkte och som nu kan hjälpa andra med svåra psykiska sjukdomar.  Jag har berättat deras historier med glädje här på min blogg. Eleonor Longden säger: ”Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.”

Men alla läker inte. Ibland går det inte att hjälpa, hur man än försöker.

Någon fortsätter att vara sjuk och det är en stor ära att få vara med och underlätta en annan människas lidande och att bära vittnesmål om det, även om uppdraget är hårt och ibland omöjligt och vittnesmålet inte blir lika ljust och hoppingivande. Den som fortsätter att vara sjuk har också rätt att bli behandlad med värdighet och respekt.

Någon ger upp och lämnar livet. Också om detta måste någon vittna. Vi som lämnades kvar måste hitta nytt fotfäste och inte skrämmas bort från livet.

Slå din rot i klippans skreva

Livet gror ur mörka vrår

Det är dags att börja leva

Dagarna går

Sången heter Tid faller hårt och finns på plattan Äntligen på väg

Foto: David Hall på Flickr

Till fantasins försvar

Jag erkänner. Jag ägnar en stor del av min vakna tid åt fantasier. Medan jag steker köttfärs, svettas på gymet, powergår till Vallbybron och tillbaka och släpar tunga kassar till tvättstugan så drömmer jag om äventyr där jag räddar mänskligheten från den rena ondskan och om den stund då jag äntligen ska bli uppskattad efter förtjänst. Jag läser böcker, ser film, lyssnar på musik som tar mig till andra världar. Jag lever med de döda, de som försvunnit långt bort, de jag aldrig har känt och de påhittade och jag älskar dem alla lika högt. Jag anar då och då att jag borde ägna mer tid åt de levande och det verkliga. Men allvarligt talat, hur spännande är det vi kallar verklighet? Vi jobbar och betalar räkningar, strider om någon extra hundring i löneökning, byter jobb och bråkar, klipper håret i nya frisyrer, ingår allianser och blir kränkta. Det är drama men det är inte på riktigt. Det som är på riktigt hinner vi sällan med.

För därute sväller knopparna på kastanjen. Rasande moln jagar över himlen. En ny människa föds. Ett litet barn säger sitt första ord och det kan vara mama eller gass eller mee (det vill säga mamma, glass eller mer). En annan människa ligger och dör. Det kan gå fort eller vara i en oändlighet. Döendets faser. Hur andningen förändras. Handen som blir lite kallare. En speciell känsla i rummet som bara går att ana. Plötsligt en klar blick. Sedan vila. Få saker är större än att vaka vid en människas dödsbädd  hela vägen fram till slutet.

Men i min dagdrömmarvärld finns inga gränser. Där kan jag möta och tala med de döda, de som försvunnit långt bort och de påhittade och de vill ha mig precis sådan som jag är. Det är mycket vilsamt.

Till mitt försvar vill jag säga att jag är inte ensam om att ägna mig åt verklighetsflykt. Författaren Gunnar Ekelöf lär vid något tillfälle ha skrivit ”Ge mig drömmar att leva eller gift att dö”. Detta förtäljer bibliotekarien Jenny Lindh i lördagens DN under vinjetten Fråga bibliotekarien. Hon uppger dessutom att min litteräre husgud J R R Tolkien har sagt att de enda som hatar eskapism är fängelsevakterna. Vilket tål att tänkas på. Gärna innan man avfärdar alla oss dagdrömsberoende.

Foto: Ken Bosma på Flickr 

Till slut glider världarna ihop

Jag planerar en helgutflykt. En som tar mig längre än till Coop och gymet. Försöker reda ut hur kollektivtrafikbiljettsystemen fungerar och undrar lite var jag har befunnit mig de senaste åren. Men det vet jag ju. Jag har rört mig i en trekant. Hemmet, jobbet, gymet. Å så Coop då, som extra helgutmaning.

När en människa utsätts för svåra påfrestningar kan det hända att precis all kraft går åt. Det är så mycket som ska ses över och sorteras. Så många ting som måste plockas upp och borstas av och gråtas över. Det har varit som att leva i två världar. En inre tillvaro där jag varje dag och varje natt har varit sysselsatt med katastrofhantering. En yttre värld där jag har försökt att hålla ihop den vardag som måste hållas ihop. Men nu glider världarna till slut ihop och jag kan äntligen andas med hela kroppen.

Nu längtar jag ut. Jag vill se nya träd och andra himlar. Jag vill åka buss genom okänt landskap och känna lukten av djupa vatten.

”I think I’m quite ready for another adventure”

Foto: Peter Alfred Hess på Flickr

Jag minns moster Lillie

Om sju dagar kommer Bodil Malmsten ut med en ny diktsamling. Den första på 22 år. Den heter Det här är hjärtat. Författaren skriver:

Det här är hjärtat är en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig. Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den.

Jag minns B-ställningar som jag köpte nån gång där på 1980-talet och som inte är en dikt utan en klippbok men som innehåller en och annan dikt. Nu letar jag efter Ett bloss för moster Lillie på YouTube. Tycker att den borde finnas tonsatt med skrikande gitarrer och tunga trummor. Men nej, bara snälla varianter. Läser i min slitna pocketbok istället och minns att jag och min vän Y kunde recitera dikten med slutna ögon när vi drack vin och vandrade i Jönköpings stadspark istället för att sova bort vårnätterna 1987.

Jag kan den än.

… Hon gick bort i vingliga klackar

I slippriga uppförsbackar

Hon sa hon var fyrtitvå

Sånt ändrar man inte på

Så

Fimpa på hennes årtal

Låt Waits hålla hennes bårtal

Å låt henne gå när hon går

Till Singapore

& minns alla bloss hon gav

& aska på hennes grav

På alla helgons dag….

Låt henne gå när hon går. Låt de döda gå när de går. Lev vidare. Så svårt och så lätt.

Sjung hopp i mitt hjärta

Den som drabbas av ett hastigt och oväntat dödsfall kan uppleva en stark önskan om att människan som dött inte ska ha dött förgäves. Det kan tyckas som att döden slog orättvist och var onödig. Och den allra onödigaste av dödar är självmordet.

När Ted Gärdestad dog i juni 1997 var jag höggravid med mitt tredje barn. Nyheten om hans självmord for förbi i nyhetsströmmen. Det var en het sommar och jag satt i skuggan på balkongen med fötterna i kallt vatten och försökte tänka igång förlossningen.

Drygt 17 år senare drabbas jag av Ted Gärdestad. Han sjunger för mig. Jag läker sakta, sakta efter en omöjlig förlust och han sjunger hopp i mitt hjärta. Jag blir nyfiken. Vem var han? En del av det jag hittar gör mig beklämd. Det är särskilt två intervjuer. Den ena är från Aktuellt i samband med plattan Äntligen på väg. En överviktig Ted Gärdestad med felknäppt rock filmas när han anländer till studion. Reportern pratar till honom som till ett barn och större delen av inslaget ägnas åt hans tid i bhagwan-rörelsen. Den andra intervjun gör Jacob Dahlin 1991. Vid flygeln sitter en tunn och inåtvänd Ted Gärdestad som svarar fåordigt när Dahlin gräver och gräver i hans privatliv. Vad gjorde han där? Varför utsatte han sig för TV-intervjuer? Jag känner igen ångest när jag ser den. Den obekväma hållningen. Behovet att svälja och svälja och svälja. Ögonen som mörka hål. Oviljan till ögonkontakt. Var det verkligen ingen som såg?

Att möta en människa i stark ångest är skrämmande. Att leva nära en människa med ångest är krävande och utmattande. De flesta vill hjälpa men det är inte många som orkar. Ibland tror jag att det även gäller personal inom sjukvård och psykiatri. Ångestens krafter är enorma och jag tycker inte att det är konstigt att våra förfäder trodde att ångestridna människor var besatta av demoner. Allra hemskast är det för den drabbade själv. Ångest får en människa att göra allt för att komma bort ifrån sig själv. Den allra bästa beskrivningen av ångest finns i renässansdiktaren Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Om de stackare som hamnat i helvetets nedersta krets och ligger infrysta i is skriver han:

Smärtan, som vid ögat möter hinder, sig vänder inåt och förökar ångesten.

Den som någon gång upplevt förlamande ångest vet att den är torr. Ångesten har inga tårar. Den är bottenfrusen.

Ted Gärdestad har varit död i över 17 år. Om jag kunde färdas bakåt i tiden skulle jag ta min gravida kropp och gå till Häggvik station i Sollentuna den där sommardagen i juni och jag skulle berätta att det aldrig är för sent hur omöjligt allt än verkar. Nu kan jag inte det. Men jag kan låta honom sjunga hopp i mitt hjärta så att jag läker. Hans död må vara onödig men hans liv var värt allt.

I den stora sorgens famn från Äntligen på väg

När ögonen tror att ingenting gror

För att våga låter jag Ted Gärdestad sjunga för mig. Varje eftermiddag när jag går från det stora grå stadshuset, Vasagatan fram, över Engelbrektsplan, genom Rudbecksparken där kastanjerna redan har svällande knoppar och hem till det röda huset där jag bor, sjunger han för mig. Och nästa morgon tar jag samma väg fast åt andra hållet och jag lyssnar på samma sång, igen och igen.

Oh Du låt kärleken slå rot
Och växa sig stark
Fast livet kan ta emot
För hur ska vår ensamhet ta mark
När ögonen tror
Att ingenting gror
För en gångs skull låt kärleken slå rot

Mina små hjärnsläpp

Det har funnits perioder i mitt liv då nästan allt har varit omöjligt. Omöjligt att äta, omöjligt att sova, omöjligt att jobba, läsa böcker och se på TV. Omöjligt att prata, omöjligt att känna. Då har jag har läst seriealbum.

Allra bäst är Jan Berglin. Hans gubbar och gummor och deras vedermödor med trötta äktenskap, grannfejder om fallfrukt och flaggstänger, halvvuxna ungar som inte går att förstå, storhandlingar på ICA med snedhjulade vagnar, obegripliga löpsedlar, utbrända kollegor och ett allmänt sjukt arbetsliv gör mig så välsignat lugn. Det är ju mig och mitt livs små förtretligheter han ritar och det är mycket mer vilsamt att fnissa åt livets förtretligheter än att låta tankarna snudda vid katastroferna. En stund.

Jag ger er mina lyten i berglinsk tappning: telefondemens, småsaksafasi, persongallerikalops och lilla lösenordsluckan.

  

Jag färdas bakåtvänd

Jag skriver på en slags loggbok. Om vad förlust kan göra med en människa:

Jag försöker stilla tiden men den rinner mellan mina fingrar och jag vet inte vart den tar vägen. Kanske lägger den sig tillrätta på någon säker plats.
Jag tappar bort saker. Hårddiskar kraschar. Webbplatsen där jag tänt 214 ljus till minne är plötsligt stängd. Till slut, när någon frågar: ”Vem var han?” måste jag svara ”Jag vet inte. Jag har ingenting kvar.”
Alltihop smulas sönder, blir till grå aska. Jag vill resa en sten. Bygga ett monument. Fylla ett altare med bilder och tända ett ljus som aldrig får slockna. Men jag lurar mig själv. Allt som finns kvar är den grå askan i den fula minneslunden och jag har ingen aning om vem du var. Det finns ingenting att hålla fast.
Jag färdas bakåtvänd och ser hur allt jag hade, eller trodde att jag hade, försvinner längre och längre bort och jag försöker med all min kraft hålla kvar bevisen för att jag hade det jag trodde att jag hade men det går inte. Alltihop fladdrar bort i hårddiskkraschar, stängda webbplatser, en hastigt tömd lägenhet och aska på en ful minneslund.
Det är klart att jag vill släppa taget. Inte vill jag vakna, ångestsvettig, vid fyratiden på morgonen i skräck för att jag ska glömma hur du såg ut. Naturligtvis vill jag vända mig om, låta vinden blåsa håret bakåt och mötas av allt det jag aldrig sett förut. Men hur?

En pavane för livet och för döden

Lite här och lite där. Så skriver jag. På nätet, i anteckningsböcker, på små lappar. Lyssnar på Pavane, Op 50 av Gabriel Fauré. Försöker överrösta systrarna Kardashians dramer på TV:n.

Jag åkte på begravning. 70 mil på två dagar. Nu gör kroppen ont. Hamrar och bråkar.

Om 48 dagar fyller jag 50 år. På självaste första söndagen i advent. Måntro om det går.