Category Archives: skrivande

Om jag bara hade hört lite sämre

StephenKing_AttSkrivaJag läser Stephen King’s Att skriva- En hantverkares memoarer från 2000. På sidan 46 berättar han om en insikt som han kom fram till först när han var i 40-årsåldern:

Om man skriver (eller målar eller dansar eller skulpterar eller sjunger, förmodar jag) så kommer någon att försöka få en att må dåligt av att göra det, så är det bara.

Själv var jag sorgligt naiv och helt omedveten om hur människan fungerar, långt upp i vuxen ålder. Jag var väl runt 35 när jag just hade tagit modet till mig och sagt upp mig från ett arbete där jag vantrivdes. För de som frågade berättade jag öppenhjärtigt om mina planer och förhoppningar och lämnade på det viset dörren vidöppen för både kritik och ifrågasättande, givetvis maskerat som goda råd.

Idag kan jag se att de reaktioner jag fick ofta var byggda av oginhet. De kom nästan uteslutande från människor som då var i samma ålder som jag är i nu. Kanske trodde de att allt var försent för dem, precis som jag vissa dagar kan tro att det är försent för mig.

Men då tog jag deras synpunkter på största allvar och mina planer föll ihop som korthus. Jag skämdes över min dumhet. Vad fick mig att tro att jag skulle få syssla med något jag tyckte om? De allra flesta lever ett liv som skaver, varför skulle det vara annorlunda för mig?

Idag kan jag fundera över vad som hade hänt om jag bara hade haft lite sämre hörsel där i 35-årsåldern.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, litteratur, medelålder, skrivande

Imorgon är en stor dag

VykortHon hette Inger och var min svensklärare på Vårdgymnasiet i Annedal. Jag hatade anatomin och sjukdomsläran som grävde svarta hål av skräck i min själ. Men jag skulle få jobb när jag var klar och i min familj var det viktigt, för att inte säga avgörande.

Lektionerna i svenska och engelska med Inger blev min räddning och den enda orsaken till att jag orkade ta bussen från det lilla samhället in till stora staden varje dag. Någon månad in på första terminen skrev vi kortnovell. Inger gav tillbaka min med orden: ”Hör av dig när du ger ut din första bok”

Jag har ännu inte kunnat höra av mig till Inger. Men det känns som om jag närmar mig. Imorgon kväll samlar jag ungar och vänner runt mig när jag tar emot Västerås stads kulturstipendium i litteratur. Jag får det med följande motivering:

Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande.

Ikväll vandrar jag runt här bland mina texter. Funderar över varför jag vill skriva. Varför jag inte kan låta bli. Trots att det är så svårt och så arbetsamt. Hittar texten om den svarta järngrytan.

Jag skriver och skriver. Skriver ur mig min historia. Och funderar på vad sanning är. Det är som om allt jag har upplevt, alla tankar jag tänkt och alla känslor jag känt under åren har samlats i en stor gryta. Jag tänker mig en svart järngryta som hänger i kedjor över en öppen eld. Det puttrar och kokar i grytan. Nya ingredienser läggs till. Någon rör i grytan då och då. Kanske är det jag, kanske är det någon annan.

Sen kommer det en dag då innehållet i grytan har kokat ihop till något nytt. Det går att sleva upp det nya i skålar, lukta och smaka. Det är resultatet av mitt liv. Men är det sant?

Jag vet inte. Jag bara öser upp och skriver.

Bild: Flicka vid skrivbord av Lisi Martin, ett vykort som följt mig sedan tonåren och suttit på alla mina anslagstavlor.

Lämna en kommentar

Filed under litteratur, livsresa, minnen, självbild, skrivande

Jag är kulturstipendiat och väldigt stolt!

Såhär står det i pressmeddelandet som sändes ut från Västerås stad idag på morgonen:

KULTURSTIPENDIUM 20 000 KRONOR

Anna Widerberg, litteratur, 49 år
Anna Widerberg arbetar som informationskonsult, hon avslutade sin journalistutbildning 1989. Sociala medier är basen för hennes skrivande. På bloggen Med Miranda har hon bland annat publicerat loggboken Tiden är människornas ängel – berättelse om en ökenvandring som beskriver hennes egen erfarenhet av att förlora en viktig människa. Hon skriver nu på en roman där hon hämtat stoffet från sin egen tid som socialarbetare i Svenska kyrkan. Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande

Jag är lycklig och tacksam. Det är den här bloggen och mina läsare här som manat mig att fortsätta att formulera mig. Igen och igen.

Den loggbok som nämns ovan är en axplock av de texter som jag skrivit under kategorin Sorg. Jag kallar den för Tiden är människornas ängel – berättelse om en ökenvandring

Pressmeddelande om Västerås stads föreningsledar- och kulturstipendiater 2013

4 kommentarer

Filed under glädje, litteratur, skrivande, sorg

Naturligtvis blir jag bortglömd

Idag skriver Lotten Wiklund i DN om bekräftelsesjuka och jag blir så glad över att det åtminstone finns en till person i universum som tänker som jag. Precis som jag reagerade hon över SVT:s dokumentär ”Du är googlad” för några veckor sedan där vi uppmanades att hela tiden vara närvarande på nätet och ta så mycket plats som möjligt för att bevaka våra positioner. Lotten Wiklund skriver:

Bekräftelsesjukan tycks ta epidemiska proportioner och många av oss kämpar som små illrar för att synas och höras i bruset. För det är liksom underförstått, att den som inte tar för sig inte heller har rätt att bli sedd.

För min del blev SVT-dokumentären en ögonöppnare. Jag fick äntligen ordning på min skavkänsla. Att om närvaro på internet i första hand går ut på att bygga en snygg persona, då är det inte där jag vill ha mitt umgänge. Att hantera mer eller mindre välbyggda personas får jag nog av i mitt jobb.

Följden blev att jag raderade mitt Twitterkonto och rensade i hela mitt sociala liv på internet. Kvar är ett avskalat och ganska väl dolt Facebook-konto, där jag i första hand använder chatt-funktionen och möjligheten att prenumerera på tidskifter.

Sen har jag då bloggarna. Varför startade jag dem? Ja, inte var det för att följa statistik eller för att samla gilla-tummar på Facebook. Jag började blogga för att jag gillar att skriva. För att jag har ett behov av att uttrycka mig och för att vetskapen om att någon kanske läser det jag skriver tvingar mig att vässa pennan lite mer än när jag skriver i någon av mina oändligt många anteckningsböcker. Så nu struntar jag i statistiken, jag länkar inte mina blogginlägg till Facebook och jag bekymrar mig inte över att bli bortglömd om jag inte postar ett inlägg på tre veckor.

För naturligtvis blir jag bortglömd. Och givetvis känns det lite ensamt att inte kunna hoppa in i det där aldrig sinande flödet på Twitter. Nu blir jag tvungen att lyssna på mina egna tankar istället. Det är inte alltid så roligt. Men nånstans i de där tankarna som far runt i min hjärna och som jag behöver tystnaden för att höra finns min egen röst. Mitt eget innersta jag. Den del av mig som inte kan byggas utan som bara är.

Lämna en kommentar

Filed under bloggar, självbild, skrivande, sociala medier

På ön

Det här är ett litet smakprov från min halvskrivna roman.

Ellen ligger på en luftmadrass. Vågorna gungar henne försiktigt. Solen värmer hennes rygg. Då och då lyfter hon på ögonlocken och ser efter så att hon inte glider för långt ut från stranden. Måsarna skränar ovanför hennes huvud. Snälla vågor frasar mot kobbarna som växer upp här och där ur vattnet i viken. Hon ser människor på bryggan och på stranden och hör deras röster på avstånd. Vattnet böljar under henne och hon känner rörelserna med sin kropp. För varje minut som går blir hon lugnare. Andningen blir långsam och regelbunden. Solstrålarna reflekteras i luftmadrassens röda yta och de gyllene strålarna lyser igenom hennes ögonlock, värmer hennes tankar. Minnena från morgonen glider längre och längre bort.

Hon hade vaknat tidigt och gått ner till vattnet nedanför stugan. Den där kalla, fuktiga luften tidigt på morgonen och vinden från havet som blåser genom hennes hår. Hon glömde tiden. Plötsligt stod han bakom henne.

–          Nu har vi andra ätit frukost, sa han.

Hon ryckte till och vände sig om.

–          Oj, förlåt, jag glömde tiden. Tog ingen klocka.

Men han hade redan vänt sig om och börjat gå tillbaka mot stugan. Hon snubblade efter honom. Kom ikapp. Försökte komma på nåt roligt att säga. Han brukar alltid tina upp om hon säger nåt roligt. Men det gick inte.

En djup tallrik stod kvar på bordet tillsammans med ett filpaket. Allt annat var bortdukat. Syskonen stojade i badrummet. Hon satte sig vid bordet. Hällde upp fil. Tog skeden och började äta. Filen fick henne att vilja spy. Faktiskt smakade det som om hon redan hade spytt och försökte äta upp spyorna igen. Hon hatade fil. Han visste att hon hatade fil. Men hon åt upp. Varenda droppe. Sen satte hon sig i hammocken med en bok.

–          Kan du aldrig göra nåt, sa han när han gick förbi henne en stund senare.

Det var hans tecken. Det betydde att hon fick gå.

–          Jag kan gå och bada, sa hon. Jag tar luftmadrassen.

Måsarnas skrän och barnens skrik hörs allt svagare. Hon leker med tanken på att inte titta upp. Strunta i att kontrollera säkerhetsavståndet till stranden. Föreställer sig hur hon glider längre och längre ut. Ända ut till de stora lastfartygen som ibland syns vid horisonten för att i nästa stund vara uppslukade,

Men hon kan inte. Hon fick katastrofberedskapen inympad i ryggmärgen redan när hon föddes. Man måste vara på sin vakt. Annars händer det hemska saker. Som med sysslingen Tomas som pappa berättade om.

”Först tog de underbenet, kapade vid knät. Men det hade spritt sig så sen tog de hela benet. Hela benet, förstår du, bara 10 år och ett liv i rullstol. Kanske lika bra att han dog. Hemsk sjukdom det där. Bara slår till., Pang. Vem som helst kan drabbas. Vuxna. Barn. Jaja, det är tragiskt.”

Hon har den säkert också. Cancern. Ibland när hon går så knäpper det under hennes högerfot. Som om det är något som ligger och gnager på benen där inne i foten. Å så har hon en knöl bakom vänster öra, precis där som den lilla runda öronskålen möter huvudet. Cancertumörer är sjuka celler som bara växer och växer och förstör allt det friska. Ibland föder tumören metastaser som skickas ut i kroppen, som hemliga agenter på jakt efter något nytt ställe att förstöra. Hon har läst allt hon kan hitta om cancer i varenda läkarbok som finns på biblioteket. Därför vet hon att just nu när hon ligger på den röda madrassen så kan det smyga omkring otäcka saker inne i hennes kropp vars enda uppgift är att förstöra. Och hon märker inte ett enda dugg. Men hon ska vara på sin vakt. För om hon blir sjuk då är det lika bra att hon dör.

Hon tvingar sig att blunda en liten stund till men till slut måste hon titta upp. Hon är precis i linje med Stora bryggan. Inte alls på djupt vatten. Långt ifrån den lockande horisonten därute. Hon paddlar in till bryggan och drar upp luftmadrassen. Det är lättast att bära den på huvudet. Hon går mot stugan. Tar vägen över klipporna. Ser på solen och skyndar sig lite. Får inte komma försent. Inte en gång till.

Foto: Mario Inoportuno on Flickr

2 kommentarer

Filed under barndom, litteratur, minnen, skrivande

Twitter utmanar i Melodifestival 2012

Jag fånskrattar när du hånskrattar.
Du är min päls. Vår kärlek går inte på räls

Jag är dit hån Du är mitt fån
Jag älskar när du flinar Så att jag nästan grinar

Mitt lyckorus är större än ett tiovåningshus.
Du är min klåda, min kåda, min våda.
Vi ska integreras, vi båda.”

Du får va mitt radhus och jag får bli din bladlus.
Jag ska kravla på dina blad och inte äta upp din choklad

Tralirallirall kärleken slog ner med en knall i vår hall trallirall”

Du är så vass, weeeeoooooo,
vi skaffar pass, weeeeooooo,
till vår gemensamma resa,
wohohohoho, vi ska ropa oss hesa.

Jopp-hejdi-hejdi-hejda Sjung wa-wa
Käka grus. Lyckorus
Jopp-hejdi-hejda.

Text: @kallebello och @Mirandasogon

1 kommentar

Filed under litteratur, skrivande, sociala medier

I vardagen

Att jag behöver vardagen för att kunna skriva. Så tänker jag idag.
Jag hade en dröm om att skriva på heltid. Nu är jag medelålders och inser att utan vardagen har jag ingenting att skriva om. Det är vardagen och livet som ger mig mitt innehåll. Som ger mig orden och ordens innehåll.
Som att gå till ICA en fredagkväll med två av tonårsungarna och se hur de gör för att komma överens om vilken dricka de ska välja. Utan denna vardag vore mina ord tomma.

Lämna en kommentar

Filed under föräldraskap, skrivande, vardag