Om att locka fram våren

När mina barn var små pyntade vi det lilla trädet på radhustomten med färgglada påskfjädrar varje år. Barnen frågade varför. ”För att vi ska kunna föreställa oss hur vackert det blir när allt blommar igen, efter den långa kalla vintern”, svarade jag. ”För att visa att vi längtar efter våren.”

Det kanske inte är helt sant, ur ett strikt etnografiskt perspektiv. På Nordiska museets webbplats läser jag att  påskriset är en tradition från 1600-talet då man piskade varandra med björkris på långfredagens morgon, som en påminnelse om Jesu lidande. Att pynta påskris med färgglada fjädrar blev vanligt på 1930-talet och den sedan har, enligt Nordiska museet, ingen symbolisk betydelse. Det handlar om dekoration, punkt.

Fast jag undrar om jag inte har lite rätt ändå. Jag tror att varje generation människor som varit bosatta här i norr, ända sedan tidens början, har längtat sig halvt fördärvade efter värme och liv efter den långa och kalla vintern. Varje år, sådär i mars, har våra förfäder gått och tittat på de kala grenarna och ivrigt väntat på den dag då de återigen ska explodera i lövsprickning och blomning. Och jag är alldeles övertygade om att de gjorde allt de kunde för att locka fram våren. Pynta kala grenar med vackra fjädrar, hacka bort is, stå alldeles stilla med ansiktet mot solen, göra en liten barfotadans. Sådana saker.

Jag har inte längre något träd att pynta men på mitt köksbord har jag ett påskris med ljusgröna och alldeles vårliga små blad. Och imorgon ska det få fjädrar.

Ännu en gång är världen ny

När pojken klär sig i sin första kostym förskjuts mammans tillvaro en aning.

Världen ser likadan ut. Stora gatan trafikeras av samma bussar och polisbilen som svänger in på Slottsgatan har samma färger som i morse. Butiken tvärs över gatan skyltar fortfarande med halal-kött och antikvariatets böcker ser lika solblekta ut som vanligt.

Men någonting har förändrats.

Världen är ny.

Ännu en gång.

Jag är kulturstipendiat och väldigt stolt!

Såhär står det i pressmeddelandet som sändes ut från Västerås stad idag på morgonen:

KULTURSTIPENDIUM 20 000 KRONOR

Anna Widerberg, litteratur, 49 år
Anna Widerberg arbetar som informationskonsult, hon avslutade sin journalistutbildning 1989. Sociala medier är basen för hennes skrivande. På bloggen Med Miranda har hon bland annat publicerat loggboken Tiden är människornas ängel – berättelse om en ökenvandring som beskriver hennes egen erfarenhet av att förlora en viktig människa. Hon skriver nu på en roman där hon hämtat stoffet från sin egen tid som socialarbetare i Svenska kyrkan. Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande

Jag är lycklig och tacksam. Det är den här bloggen och mina läsare här som manat mig att fortsätta att formulera mig. Igen och igen.

Den loggbok som nämns ovan är en axplock av de texter som jag skrivit under kategorin Sorg. Jag kallar den för Tiden är människornas ängel – berättelse om en ökenvandring

Pressmeddelande om Västerås stads föreningsledar- och kulturstipendiater 2013

Är jag sen eller tidig eller i alldeles lagom tid?

Det värsta jag kunde tänka mig har hänt. Och jag tycker om det!

Jag vaknar vid samma tid varje morgon. Jag äter min frukost och ger mat och vatten till Katten Kim. Om det finns någon unge hemma så bistår jag med väckning. Annars borstar jag  tänder, svärtar ögonfransar och promenerar iväg till jobbet. Utanför biblioteket brukar jag se bibliotekarien med det enormt tjocka håret anlända till sin arbetsdag. Domkyrkotornets ur visar om jag är sen, tidig eller i alldeles lagom tid.

Utanför Igor är bänkarna tomma men snart kommer de att fyllas med den sortens daglediga som lockas av närheten till Systembolaget. Vid Varda står lastbilen som levererar dagens varor. Mannen som kör ut den skramliga metallvagnen ur lastbilens innandöme kände jag en gång då vi båda var föräldrar till små barn. Någon gång, i en annan tid, var vi bjudna på samma tillställningar tillsammans med makar och barn. Nu ler vi och hejar snabbt.

Jag passerar Pressbyrån och ser människor med tankfulla ansikten som äter frukost innanför McDonalds stora fönster. Jag aktar mig för Skultunabussen när jag kliver över Munkgatan och kryssar mellan pendlarna som skyndar sig från Stationen upp mot centrum. Just när jag kommer fram brukar klockspelet i Stadshustornet förkunna att klockan är 08:00. Fast inte nu för den här sommaren renoveras tornet, klockan är nedmonterad och klockspelet står oanvänt.

Ja, sen jobbar jag. Skriver och pratar och knatar genom långa korridorer och dricker automatkaffe och skriver lite till och går till många möten och äter matlåda och sen ser eftermiddagen ungefär likadan ut.

På hemvägen undviker jag alla som vill sälja på mig ännu ett telefonabonnemang, signa mig för Greenepace, få mig att köpa rosor eller Situation Stockholm. Jag kryssar mellan alla shoppande medmänniskor och utanför Igor är det som vanligt livat med gräl och skrik och garv och vakter och poliser och alkoholångor som en slags osynlig men väldigt påtaglig aura runt hela cirkusen.

Men jag passar mig för Gideonsbergsbussen när jag kliver över gatan och på Di Spagna har de fortfarande inte lyckats sälja alla de kasserade  infravärme-elementen utan de står kvar i ett hörn på uteverandan. Jag går kanske in en sväng på biblioteket om jag har lust. Annars går jag direkt hem genom Rudbecksparken och om det är soligt och varmt är den fylld av solande människor, ungar som springer i fontänen, hundar som flämtar i skuggan och ungdomar som grillar.

Hemma väntar Katten Kim på kli och lite lek. Troligen väntar också ungar på mat. Eller så gör de inte det. men jag lagar mat ändå. För jag ska ju ändå äta. Och rätt som det är så kommer de hem och är hungriga.

Och vips så är det kväll. Då väntar ryggövningarna och eltandborsten och tandtråden och fluorsköljningen och ansiktsvården och boken som jag kanske orkar läsa en liten stund i innan jag kommer på Katten Kim och kliver upp igen. Fyller på mat och vatten och gör rent i sandlådan. Å somnar. För nästa morgon ska jag vakna igen, vid samma tid. Och allt börjar om från början.

Det värsta jag kunde tänka mig har hänt. Jag gör samma sak varje dag. Dag ut och dag in. Inga överraskningar. Idel rutin. Och jag trivs som aldrig förr.

Det är jag som sitter här nu

Det händer då och då att jag känner mig misslyckad för att jag har jobbat och slitit hårt sedan jag var 17 år men ändå inte lyckats samla ihop ens den allra minsta lilla förmögenhet. Pengar in och pengar ut har alltid slutat på ungefär plus minus noll. Varje månad. Jag har inga hemliga guldtackor i dolda kassaskåp och inga smycken i låsta smyckeskrin. Inga värdefulla antikviteter och inte har jag investerat i konst. Å inte heller har jag några pengar att tala om på banken. Räcker möjligen till en ny tvättmaskin om den jag har skulle gå sönder.

Tre ungar har jag, på väg ut i världen. Men inte kan jag köpa dem lägenheter och inte kan jag betala deras studier. Inte ens en avkopplande ledighet i familjens sommarhus kan jag erbjuda. För jag har inget sommarhus. Å jag undrar ibland vad jag har gjort för fel.

För jag är ju ingen glödögd konstnär som följt mitt hjärta och valt projekten som ger tillfredsställelse men inga pengar. Inte heller är jag en överoptimistisk entreprenör som satsat allt på min dröm och fortfarande hoppas på den ekonomiska återbäringen. Nej jag har bara jobbat, bott, klätt mig och barnen, fött mig och barnen, kanske unnat oss lite extra till helgen och en gång har vi varit utomlands hela familjen. Det var när jag ärvt lite pengar efter min mormor.

Så, är jag olycklig? Nej, inte alls. Känner jag mig misslyckad? Ja, ibland. Man kan ju undra varför. Jag har grunnat mycket på det och till slut kommit underfund med att bilden av mitt misslyckande finns hos en fiktiv person vars ögon jag av någon anledning lånar ibland. En kritisk övermänniska som bor i ett stort, vackert hus, tjänar massor av pengar som hon placerar mycket klokt så att hon kan köpa allt hon vill och ta med barnen på små utflykter till New York och Barcelona när hon får lust. Till barnen har hon förstås sparat hela deras liv så när det blir dags att flytta hemifrån så har de råd att köpa sin första bostad kontant. I hennes ögon är jag en hopplös förlorare.

Det är nyheten om Whitney Houstons död som gör att jag tänker på det här idag. Det skiljer ett år i ålder på oss. Naturligtvis har jag jämfört mig med henne. Denna gudomligt vackra kvinna med den överjordiska rösten. Hur kunde hon få allt? Skönhet, talang, framgång, pengar. Så tänkte jag då, när hon var som allra bäst.

Men det är jag som sitter här nu. I mitt vardagsliv, med mina vardagssysslor. Jag som i ottan skjutsade en stor unge till Rocklunda för vidare färd mot Gävle och bandymatch och på hemvägen kände mig lite glad över att hans pappa och jag inte längre behöver följa med på alla matcher. Jag som har en 14-åring som i förmiddags följde med mig till återbruket och sedan vidare till IKEA bara jag lovade att inte stanna vid gardinavdelningen. Jag som sitter här med mitt kaffe medan solen skiner in genom fönstret. Jag som går mot en ny vår.

Vad mer kan man begära, egentligen?

 

Jag är helt enkelt nöjd

Jag har 14 TV-kanaler. Tio av dem är reklamkanaler. En strid ström av bilar, schampo, skor, bantningsmedel, smartphones, resor och kaffemaskiner som jag ska fatta tycke för. Sen lika många lån som jag kan ta för att kunna finansiera sakerna som jag fattat tycke för. Jag bombarderas av anledningar till missnöje. Jag kunde bli mer, bättre, snyggare, lyckligare om bara….

Nej, jag har ingenting emot drömmar. Men måste de byggas på en grund av missnöje? Jag tycker om att vara nöjd. Jag har tidernas minsta balkong men den är trivsam och vårstädad. När jag sitter på min balkong så är jag nöjd. Visst drömmer jag ibland om det där huset som jag tänkt på sedan jag var liten. Det vitrappade stenhuset som ligger långt in på en lite vildvuxen tomt där frukträd ger behaglig skugga om sommaren och där, under äppelträdet, står min korgstol och det lilla bordet med romanerna, skrivböckerna och pennorna.

En gång kanske jag kommer till korgstolen under äppelträdet men fram tills dess är jag nöjd med min balkong. Eller så kommer jag aldrig till det vitrappade huset. Vem vet?

En enda röra

Idag diskade vi en gigantisk gårdagsdisk, stekte kyckling i ugnen, skar grönsaker och skalade potatis i en enda röra. Miranda and The Teenagers. Tänker på hur hur det var då, för längesedan. Den totala ordningen. Rädslan för kladd, skvätt, fläckar och för röran. Då vet jag att jag älskar mitt liv. Mitt liv som har kaos i sig. Och just liv.

Jag vill tycka om att vakna

Jag vill ha högklackade skor och bruna ben. Jag vill se film och lukta vanilj. Jag vill städa till rock’n’roll. Jag vill aldrig mer vara rädd. Jag vill ha djupa urringningar och en tatuering på höger underarm. Jag vill vara vacker, kraftfull och energisk. Jag vill tycka om att vakna. Jag vill dricka kaffe med chokladsmak på verandatrappen. Jag vill vara lycklig.

Idag har jag stängt ner en gammal blogg och hittade denna text som jag skrev när jag var nyskild. Den gäller ännu. Såhär vill jag ha det.

Foto: quinn.anya on Flickr

Om Kajan, Glee, Berglin och Stewie

Idag funderar jag på vad som är roligt. Skrattspeglar är roliga tycker jag. Som Kajan i Hipp Hipp

Kajan är skrattrolig. Sen finns det sånt där som jag kanske inte skrattar åt men som gör mig på så underbart gott humör. Jag har säkert sett det här klippet 50 gånger och varje gång jag ser det igen hittar jag mig själv efteråt med ett leende som går från öra till öra

Den här är fullständigt obetalbar. Å varje förälder känner igen sig. Tror jag

Sen är det ju Berglin. Berglins gubbar. Utan dem skulle mitt liv vara fattigare.

 

Rösten från havet är den vackraste

Hon ligger på en luftmadrass. Vågorna gungar henne försiktigt. Solen värmer hennes rygg. Då och då lyfter hon på ögonlocken och ser efter så att hon inte glider för långt ut från land. Måsarna ropar ovanför henne. De vita kropparna seglar på vindarna. Dyker. Stiger.  Snälla vågor frasar mot klipporna. Hon ser människor på bryggan men hör inte deras röster.

Vattnet böljar under henne och hon känner rörelserna med sin kropp. För varje minut som går blir hon lugnare. Andningen blir långsam och regelbunden. Solstrålarna reflekteras i luftmadrassens röda yta och de gyllene strålarna lyser igenom hennes ögonlock, värmer hennes tankar. Minnena från morgonen glider längre och längre bort.

Foto: MattNJohnson on Flickr