I augusti upplever jag allt igen. Resan mot det oundvikliga. Jag vet vad som kommer att hända men det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det.
Det slutar i en polisbil. Det slutar med en kall kropp i ett visningsrum bakom sjukhuset. Det slutar med askan som grävs ner i en anonym minneslund utanför Badelunda kyrka.
Nu vill jag resa en sten.
Varje människa förtjänar en sten.
Den allra mörkaste tiden. Blir det ljust igen? Grönt? Varmt? När det är så ogenomträngligt svart?
Jag förstår vad vi gör. Lagar mat och äter i överflöd. Köper och ger varandra saker vi inte behöver. Lindar in tillvaron i glitter och ljus. Det är ett sätt att betvinga mörkret. Ett försök att övertyga oss själva om att det ogenomträngligt svarta inte ska vara för evigt. Att ljuset kommer igen. I år också.
Ikväll ser jag första delen av Härskarringen. Igen. Lord of the Rings är min saga. Jag läste den första gången när jag var 15 år. Jag har läst trilogin åtskilliga gånger sedan dess och sett Peter Jacksons filmer fler gånger än jag kan räkna. Det finns mängder av berättelser om kampen mellan ont och gott men Tolkien skrev den berättelse som skulle ge djup åt mitt liv. Den beskriver kampen för livet på ett sätt som jag kan förstå.
I den sista filmen, Konungens återkomst, vandrar Frodo och Sam genom Mordor. Där är mörkret ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där finns ingen barmhärighet. Varje steg gör ont. Varje andetag kräver all kraft han har. Bördan han bär blir tyngre för varje steg.
Jag vet hur det är att vandra genom Mordor. Och varje år, vid den mörkaste tiden, blir jag påmind om min vandring i den svarta öknen. Jag hoppas att mörkret ska vika och ljuset återkomma. Så som det varit varje år hittills. Men helt säker vågar jag inte vara förrän jag ser det.
Idag är det ett år sedan.
Ett år sedan dagen som började med att jag vandrade genom en solig stad med kaffe i en cerisröd mugg.
Ett år sedan det hemska telefonsamtalet till min arbetsplats.
Ett år sedan jag följde med polisen för att låsa upp min bästa väns lägenhet.
Ett år sedan jag fick reda på att han lämnat ett kort avskedsbrev på köksbordet och en karta till platsen han valt att dö på.
Ett år sedan dagen som slutade med budskapet att han var upphittad och att han varit död i två dagar.
Året som gått är bortom all beskrivning. En ökenvandring under en brännande sol och med skuld och saknad som obarmhärtiga följeslagare.
Men jag har överlevt.
Jag lever, andas och finns till.
Jag är stolt över mig själv och tacksam för alla som vandrat vid min sida. Jag trodde att jag var ensam men nu när jag ser tillbaka upptäcker jag mängder av fotspår i ökensanden. Jag var aldrig ensam. Mina kloka vänner fanns där hela tiden. Skänkte av sin värme och sina goda tankar. Jag tror att de ibland önskade att de kunde göra mer. Idag vet jag att ingen kan göra mer än så och det räcker oändligt långt.
Jag har äntligen förstått. Den otäcka känslan jag har i magen ibland handlar om mig. Inte om världen utanför. Om mig.
När min mage knyter sig och det blir svårt att andas. När jag blir så rädd att jag undrar om jag någonsin ska kunna röra mig mer. Då är det inte ett tecken på en annalkande katastrof. Känslan betyder inte att världen kommer att gå under strax, att jag har cancer eller att någon jag tycker om kommer att överge mig.
Jag vet det nu, därför att när katastrofen slog ner i mitt liv så hade jag inte ens en fläkt av föraning. Skräcken som överfaller mig vissa dagar försöker inte varna mig för framtiden. Den är en hälsning från det förflutna. ”Du har upplevt saker som du skulle lära dig något av. Kom igen nu!” säger den.
Jag har en gungstol som har varit min morfars. I den sitter jag och försöker förstå vad det var jag skulle lära mig. Det går sådär. Men jag har inte bråttom. När jag inte längre behöver ägna all min kraft åt att kontrollera tillvarons katastrofer så känner jag mig ganska lugn.
I min familj ger man inte mycket för gravar. ”Bara en massa onödigt arbete!” ”Ha, den som är död är död å finns knappast vid en grav!”
Så är jag lärd och så har jag tänkt. Fram tills nu. Jag vill ha en grav att gå till! En konkret plats med en sten och ett namn. Ett bevis på att min vän har funnits, trots att han inte finns längre. Jag är ingen historiker men som jag har förstått det så har människan rest minnesstenar långt innan kyrkornas och kyrkogårdarnas tid. Minnesstenar över vunna eller förlorade strider och minnesstenar över stupade fränder. Minnesstenar över det som var viktigt.
Jag tror att det är ett grundläggande mänskligt behov att märka ut en plats för de döda. Kyrkogårdarnas minneslundar ska vara rena platser där de efterlevande kan sätta ut snittblommor i särskilda vaser men som för övrigt ska vara rena från personliga ting. Ändå lägger människor dit mjukisdjur, brev, dikter och tänder egna ljus. Det beror på att hur fin en minneslund än utformas så är den opersonlig.
Döden däremot, är personlig. Människan som fanns hade ett namn och ett liv. Jag vill kunna gå till en plats, stryka med handen mot den skrovliga stenen, läsa hans namn och hans födelsedatum. Kanske sätta mig ner en stund och berätta om hur jag har det nu. Att mitt liv går vidare. Att jag har försonats med insikten om att han inte kommer tillbaka. Att jag släpper honom fri.
När jag är död ska de som tyckte om mig ha en grav att gå till. Ingen tidskrävande grav med planteringar som ska skötas eller grus som ska krattas utan en enkel grav. En sten med mitt namn. Och om jag kan ska jag sväva där ovanför och lyssna noga på de berättelser människorna som tyckte om mig kommer för att berätta.
När tillvaron stegrar sig och livet ställs på sin spets är människan oändligt ensam.
Nej, jag skriver inte för att förstöra lördagskvällen. Lägga sordin på stämningen. Slå omgivningen i huvudet med negativa tankar. Jag skriver för att förstå själv.
Den som oroat sig sjuk över en annan människa och vandrat utanför samma hus kväll efter kväll bara för att kontrollera om lampan är tänd vet att under sådana vandringar är människan outhärdligt ensam.
Den som stått på en solig gård i september och hört mannen i polisuniform berätta att det ligger ett avskedsbrev på köksbordet däruppe i lägenheten vet att en sådan stund kan ingen i världen dela.
Den som suttit på en hård stol och lutat pannan mot en kropp som är så välkänd men så kall vet att alla försök att beskriva och förklara är dömda att misslyckas för detta kan ingen förstå.
Så förändrades förutsättningen för livet. Kampen för att undkomma ensamheten är över. Det är en lönlös kamp. Ensamheten är själva förutsättningen. Där rör vi oss. Där kan vi mötas. Korta glimtar av gemenskap. Stunder vackra som safirer.
Bilden är tagen av Rob Patrick och hämtad från flickr.com
Jag har avslutat min ökenvandring. Jag har nått fram till skogen. Här finns näring och vatten men det är ogenomträngligt mörker där jag går. Då och då letar sig en ljusglimt ner genom trädkronorna men det är över så fort att jag efteråt undrar om det verkligen hände. Jag hinner aldrig se något mer än själva ljuset. Det lyser inte upp min väg. Ingen ljuskägla framför mina fötter. Jag tvingas fortsätta utan ledning.
Men det mullrar när jag rör mig. Mina fötter lämnar djupa spår i marken. Svansen rör sig och smäller i träden med väldiga brak. Skogens väsen håller andan. för min andedräkt är het och min uppenbarelse är skrämmande.
Jag har rätt att vara här. Jag kommer inte att bränna ner skogen. Jag har fått nog av det svedda ökenlandskapet. Allt jag begär är att få vandra här tills jag har hittat det jag letar efter.
En aprilmånad för länge sedan dansade jag och min vän Y barfota på den kalla asfalten till Vivaldis Våren för att locka fram våren. Sen liftade vi med en långtradarchaffis från Amsterdam som hade lämnat holländska tomater på ett gigantiskt lager nånstans i Sverige. Egentligen ville han helst av allt spela fiol. Han släppte av oss vid infarten till Hamburg och där hittade vi våren. I solen bland vitsminkade gycklare på enhjulingar. Varm, ljus och ljuvlig.
Inte vet jag om vår barfotadans hjälpte. Inte vet jag om det var Y och jag som drog med oss våren tillbaka till Sverige det året men när vi klev ur den vita Mercedesen i Jönköping och tog farväl av den arabiske affärsman som gett oss lift hela vägen från Puttgarden så var hon där. Ljuset och värmen hade äntligen återvänt.
Jag dansar nog inte barfota i år men jag gör en kalender och mars månads ord är Ljus. Jag är så oändligt trött på mörkret och kylan. Jag vill ta farväl av det som inte går att ändra. Jag vill lyfta blicken mot horisonten. Jag vill bränna det som måste brännas och strö askan i havet tillsammans med en cerisröd gerbera.
Jag tänder ljus. Ett. Tre. Sju. Eller hundra. Kanske tusen. Så många som behövs för att kylan och mörkret ska ge vika. Påminner mig själv om att jag fortfarande är jag. Trots att jorden rycktes ur sin bana så är jag fortfarande jag. Med allt jag har och allt jag inte har.
När min syster nyss hade kommit hem med sina nyfödda tvillingflickor och ringde mig med panik i rösten så sa jag: Tre månader. Du måste stå ut med totalt kaos i tre månader. Det blir inte mindre kaos sen men efter tre månader har du vant dig.
Jag tror att tre månader är en magisk tidsperiod. Jag tror att det är så lång tid det tar för en människa att vänja sig vid en totalt förändrad livssituation. Slå en människa till marken. Förvisa henne till öknen. Ställ henne inför livsbetingelser som är henne helt främmande. Om hon överlever så har hon vant sig hjälpligt vid det nya efter tre månader.
När bebisen är tre månader har föräldrarna vant sig vid sönderhackad sömn, kladdiga golv och att aldrig få duscha. När bästa vännen varit död i tre månader har den kvarlämnade vännen vant sig vid det tomma hålet i livet. De akuta krosskadorna har slutit sig till ett sår som bara gör sig påmint då och då.
Tiden sveper oss med även när vi inte kan gå själva. Å en vacker dag har det gått tre månader.
Med Mirandas ögon 