Category Archives: arbetsliv

En strulig och tröttsam men ändå ganska kär vän

Typewriter av HeavenlyCabins på FlickrNatten till idag släcktes den webbplats som jag i många år har arbetat med, varit innehållsansvarig redaktör för och periodvis levt dag och natt med. Och även om jag det senaste året har lämnat större delen av redaktörskapet för andra arbetsuppgifter så kändes den där gamla webbplatsen som en strulig och tröttsam men ändå ganska kär vän. Vi visste ganska väl var vi hade varandra efter många års drabbningar. Sov i frid där i cyberspace gamla vasteras.se

I och med att den här dagen tar slut så lämnar jag även den sista lilla skärvan av redaktörskapet som jag haft kvar. Den nyfödda webbplatsen kommer att tas omhand av andra händer och andra hjärnor. Andra får ta hand om barnsjukdomar, trotsperioder och lära känna den här webben med alla dess unika egenheter.

Men, vänner webbpublicister och medredaktörer, samarbetet med er kommer jag att sakna. Tillsammans har vi gjort allt för att hålla webben aktuell och uppdaterad, utan stavfel och trasiga länkar, med rätt bilder och annat innehåll för att leva upp till alla de krav som ställs på en kommunwebb. Vi har arbetat med webben alla vardagar året om och även en och annan helg, skapat och tagit bort, ändrat i takt med att det kommit nya lagar, nya nationella riktlinjer, nya namn på saker och ting och nya verksamheter. Tillsammans har vi hanterat teknikstrul, motstridiga önskemål, krav på goda resultat i diverse rankingar och kilometerlånga texter på kanslisvenska. Ni vet vilka ni är. Utan er hade mitt arbete varit mycket tråkigare. Tack!

Foto: HeavenlyCabins på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv

En snoa med inbyggda rumsbyten

Moving av Paul Keller on FlickrPå vissa arbetsplatser tar man sin hurts och sin laptop och sätter sig på den plats som bäst passar det man ska göra just den dagen. Det kallas flexibla kontor med aktivitetsbaserade arbetsplatser. I Stadshuset gör vi inte så. Vi uppnår variation genom att byta rum med varandra och denna ständigt pågående aktivitet kräver en hög nivå av flexibilitet hos alla inblandade. Om vi hade nöjt oss med att ha en hurts och en laptop så skulle det kanske gå bra men vi släpar runt på höj- och sänkbara skrivbord, bokhyllor, hundratals pärmar, sittgrupper, konferensbord och krukväxter.

Om jag räknar rätt så har jag flyttat åtta gånger på fem år. Mindre kontorslandskap på bottenvåningen till eget rum i samma korridor till nytt mindre kontorslandskap på tredje våningen, som dock visade sig vara olämpligt som arbetsrum, till ett STORT rum högt upp i Stadshustornet med vidunderlig utsikt över Mälaren under renoveringen och sedan tillbaka till det nu lämpliga kontorslandskapet på tredje våningen. Ja, sen hände det saker i arbetsgruppen och vi flyttade runt lite grann i korridoren och sen hände det ännu mer och jag fick flytta in i en vrå i ett större kontorslandskap som nu byggts i vår gamla korridor på bottenvåningen. Efter ett tag blev det trångt i det större kontorslandskapet och min vrå behövdes. Som tur var gick en kollega i pension och jag fick ett eget rum på fjärde våningen. Som jag inte får behålla eftersom kollegor som tidigare suttit i lokaler utanför huset nu ska in i Stadshuset så då tänker man sig att eventuellt bygga om en datasal till ett mindre kontorslandskap alternativt några mindre rum men det hänger förstås på att man kan hitta något annat rum att ha datasal i.

Rummet i tornet var helt klart bäst. För att komma dit får man först ta en stor hiss till våning fem och sedan gå in genom en dold dörr och ta en annan liten, liten hiss upp i tornet. Om man inte föredrar trapporna. De flesta föredrog varken hiss eller trappor och plötsligt var det väldigt många saker som kunde klaras av med hjälp av mail och telefon. Jag tog också ett stort steg mot det papperslösa kontoret då närmaste skrivare stod åtta våningar ner.

Jag tror att nästa steg blir virtuella medarbetare i virtuella kontor. De kommer att fungera som så att den som vet vilken fråga de behöver ha svar på kommer att hitta den rätta virtuella medarbetaren. Mycket praktiskt. I väntan på det tar jag gärna rummet i tornet.

Foto: Paul Keller på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv

Alla duktiga

Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.

Freedom by snappybex on flickrCitatet är från en intervju med författaren Claire Messud i DN i samband med att hennes roman The Woman Upstairs kom ut förra året.

Alla duktiga. Inte bara flickor, för övrigt. Som jobbar över utan ersättning. Som fixar och löser och ordnar. Som aldrig får något tillbaka utom möjligen vetskapen om att de som på ett eller annat sätt är överordnade litar på att saker och ting blir fixade även nästa gång. Och nästa. Och nästa.

”Jag är oumbärlig”, kan man tänka. Men det är fel. ”Jag är utnyttjad”, är den korrekta formuleringen. Och den som slutar att vara duktig bör inte räkna med tårar och böner om återkomst. Det finns många duktiga på kö. I alla sammanhang.

Huvudpersonen Nora i Claire Messuds roman säger i slutet av berättelsen:

No longer young, no longer pretty, no longer loved, or sweet, or lovable, unmasked, writhing on the ground for all to se my utter ingloriousness, there’s no telling what I might do.

Det, däremot, är hoppingivande.

Foto: Bex Ross på Flickr

Här kan du läsa mer om romanen The Woman Upstairs

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, Litteratur, medelålder

Nu återstår bara att tjata

black hole av WestonEyes om FlickrJag ska inte gå in på några detaljer men det är ovanligt rörigt just nu där jag arbetar. Omorganisation, nya chefer, flyttkarusell och mitt i allt detta ska vi sjösätta en ny webbplats. Jag har mina speciella roller förstås. Ser saker ur mitt perspektiv. Jag påstår inte att jag alltid har rätt men 33 år i arbetslivet, varav sju år på min nuvarande arbetsplats, har gett mig viss insikt och kunskap. Ändå är det stundtals som om jag pratar rakt ner i ett svart och bottenlöst hål. Samma frågor återkommer, igen och igen. Nu har jag slutat berätta att jag redan har svarat på frågan 48 gånger utan svarar snällt även en 49:e gång. Svaret åker ändå bara ner i hålet och frågan kommer att återkomma gång 50, 51 och 52.

Men det kanske är som med de ojämställda lönerna. Med den takt som nu råder så kommer vi möjligen att ha jämställda löner år 2066. Då är jag troligtvis död. Det är ju inte så att vi inte vet att kvinnor har lägre löner än män och att lönerna är sämre på kvinnodominerade arbetsplatser. Och även om intensiteten i kritiken har blivit något högre på senare år så förflyktigas upprördheten och flyter bort strax efter Internationella kvinnodagen. Ner i svarta hålet med den. Men nu har fackförbundet som jag arbetar för bestämt att det är slutvelat. ”Tjata!” uppmanar de oss. Så då gör vi det.

Samma metod går givetvis att använda på fler områden. Tjata och fråga, tjata och fråga, en vacker dag kanske det svarta hålet är så fullt att alltihop studsar tillbaka upp och blir synligt. Psykisk sjukdom förtjänar väldigt mycket tjat. Jag har just lyssnat på Eleanor Longden på TED-talk. Hon blev diagnostiserad med schizofreni, drogad, och så småningom kasserad av ett system där ingen visste hur de skulle hjälpa henne. Tio år senare tog hon sin examen i psykologi och idag arbetar hon själv inom psykiatrin. I sin föreläsning berättar hon om den internationella rösthörarrörelsen, ett nätverk som finns i i 26 länder på fem kontinenter. Nätverkens syfte är att vara med och bygga ett samhälle där personer som hör röster värderas som fullvärdiga medborgare. Ett samhälle där personer i psykisk nöd bemöts med värdighet. Eleanor Longden säger:

Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.

Hon säger alltså att jag ska tjata om det jag sett och upplevt. Då gör jag det.

Eleonor Longdens föreläsning på TED-talk

Foto: WestonEyes on Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, psykisk sjukdom, samhälle

Jag säljer mitt liv

8638638258_c0556b80b7Idag blir vi från alla håll upplysta om exakt hur mycket mindre betalt kvinnor får jämfört med män för sitt arbete. En hjärna och ett par händer på en manskropp uträttar uppenbarligen mer värdefulla ting än samma kroppsdelar på en kvinnokropp. Dessutom är balansen konstruerad så att när tillräckligt många kvinnor utfört en viss form av arbete under tillräckligt lång tid så etableras ett lågstatusyrke och de män som är klantiga nog att söka sig dit smittas och får sämre betalt än män i manliga branscher.

Jag lönearbetar eftersom det är på det viset vi har byggt vårt samhälle. Jag säljer min kompetens och 40 timmar per vecka av min tid till en arbetsgivare och i gengäld får jag pengar som räcker till familjens uppehälle. Lönen jag får är ett mått på hur efterfrågad och värdefull jag är. Som kvinna i offentlig sektor är jag mindre eftertraktad och värdefull än en man i privat sektor. Man kan fundera över varför jag ska acceptera det. För som Roland Paulsen, forskare i sociologi vid Lunds universitet, skriver i SvD idag:

Att arbetet för de flesta utgör ett nödvändigt ont, som man helst inte vill ägna alltför mycket tankeverksamhet, är ett välbelagt sociologiskt faktum. Arbetet är, för de flesta av oss, ”meningslöst” i den meningen att det bäddar in livets skeenden i kraftlöshet och ersätter närvaron med cynisk distans. Snarare än att skänka livet mening, tar det mening från livet.

Jag är nöjd med att jag är kapabel att försörja min familj men jag vill att avtalet ska vara rättvist. Det är ju mitt liv jag säljer.

Länk till Den heliga förnedringen av Roland Paulsen SvD 

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, samhälle

Om jag bara hade hört lite sämre

StephenKing_AttSkrivaJag läser Stephen King’s Att skriva- En hantverkares memoarer från 2000. På sidan 46 berättar han om en insikt som han kom fram till först när han var i 40-årsåldern:

Om man skriver (eller målar eller dansar eller skulpterar eller sjunger, förmodar jag) så kommer någon att försöka få en att må dåligt av att göra det, så är det bara.

Själv var jag sorgligt naiv och helt omedveten om hur människan fungerar, långt upp i vuxen ålder. Jag var väl runt 35 när jag just hade tagit modet till mig och sagt upp mig från ett arbete där jag vantrivdes. För de som frågade berättade jag öppenhjärtigt om mina planer och förhoppningar och lämnade på det viset dörren vidöppen för både kritik och ifrågasättande, givetvis maskerat som goda råd.

Idag kan jag se att de reaktioner jag fick ofta var byggda av oginhet. De kom nästan uteslutande från människor som då var i samma ålder som jag är i nu. Kanske trodde de att allt var försent för dem, precis som jag vissa dagar kan tro att det är försent för mig.

Men då tog jag deras synpunkter på största allvar och mina planer föll ihop som korthus. Jag skämdes över min dumhet. Vad fick mig att tro att jag skulle få syssla med något jag tyckte om? De allra flesta lever ett liv som skaver, varför skulle det vara annorlunda för mig?

Idag kan jag fundera över vad som hade hänt om jag bara hade haft lite sämre hörsel där i 35-årsåldern.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, litteratur, medelålder, skrivande

Så dumt!

Jo, jag tänker som så att Färjan, Böda camping, Ullared, Bonde söker fru och Kontaktannonsen, är det måhända Konstprojekt? Aldrig någonsin har man väl behövt en smart-TV värd namnet så illa akut som nu. En TV som, med min bror Mattias kloka ord:  ”reagerar starkt vid till exempel Bonde söker fru och utbrister i ett Så dumt! Och där håller jag med.”

För övrigt så tror jag även att vissa arbetsplatser med tiden kommer att visa sig vara Konstprojekt. Jag tänker inte tala om vilka arbetsplatser jag syftar på här. Ni får helt enkelt avslöja era egna Konstprojekt. Finurliga små installationer som döljer sig bakom mötesmaraton utan slut, för evigt pågående omorganisationer och beslutsprocesser som slingrat sig fast runt sin egen axel.

Men så, en vacker dag, uppenbarar sig hjärnan bakom hela tilltaget. Klädd i plysch och en liten lila basker. Eller är jag fördomsfull nu? Ägnar jag mig åt att reproducera stereotyper? Ja kanske. Men den lilla baskern skulle ändå pigga upp lite grann i mötesrummen.

Bild: Knut Agnred är poet

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, film & TV, samhälle, vardag