De här åren. De här svåra åren. Så många gånger har jag varit tvungen att lita på den blinda ledstången som hittar i mörkret. Det var tur för mig att jag hade läst Sanningsbarriären innan jag fick mitt olyckstelegram, mitt yxhugg inifrån djupaste hjärtat. Utan Tranströmers ord hade jag kanske inte kommit på tanken att det kunde finnas en ledstång i mörkret. Jag har försökt beskriva känslan i min loggbok:
Jag blev tvungen att börja om från början. Det är så underligt att jag inte ens förstår det själv. Jag lärde mig att böja ner huvudet mot marken, sätta ena foten framför den andra och börja dra. Varje morgon. Som en arbetshäst. Arbetet blev min räddning. Hemma och på jobbet. Rutinerna. Att göra det som måste göras. Därför att det inte finns något annat sätt.
Jag återkommer till detta hela tiden. Att jag faller i bitar om jag inte håller mig till rutinerna. Fortfarande är det så.
Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Visste inte om jag skulle överleva. Men av någon anledning så litade jag på att den blinda ledstången som jag följde skulle leda mig rätt i mörkret.
Ur Sanningsbarriären:
De fem stråkarna säger att vi kan
lita på någonting annat.På vad? På någonting annat,
och de följer oss en bit på
väg dit.Som när ljuset slocknar i trappan
och handen följer – med
förtroende – den blinda
ledstången som hittar i mörkret
Med Mirandas ögon 