Category Archives: barndom

Till slut kommer det en belöning

JulshoppingI december går det bara att köpa röda tröjor med glitter. Latten på fiket är kryddad med kanel och vartenda bakverk smakar pepparkaka och saffran. Alla granar är redan pyntade med tungt kitsch i guldfärg, i skyltfönstren ligger travar av inslagna klappar och julsångerna väller ur varje högtalare.

Jag kommer på mig själv med att längta till mormor och morfars hus på 1970-talet. Lutfiskplankan som låg och väntade i brygghuset på att morfar skulle lägga den i blöt på Anna-dagen. Bakdagarna som successivt fyllde frysboxen i källaren med vörtbröd, kakebröd, drömmar, lussebullar, brysselkex, kejsarkronor och sandkakor. Mormor och morfar som stod tillsammans i köket och malde kött, stoppade julkorv, kokade sylta och rullade köttbullar. Mormors specialmarsipan som färgades med karamellfärg och blev jordens vackraste konfekt. Små bollar med en skållad mandel i varje. Andra små bollar som trycktes till med en gaffel så att de fick en perfekt platt form och ett fint mönster. De vackraste gjorde mormor genom att kavla många lager marsipan i olika färger, lägga dem ovanpå varandra och skära ut små, perfekta fyrkanter. Vi barn skapade mest figurer. Jag var bra på grisar med tryne och knorr. Någon gång gjorde jag en orm men den ville mormor inte ha i burken. Varje år försökte vi göra fåglar. Förebilderna var de rödbröstade domherrarna som morfar matade på fågelbordet utanför köksfönstret. Som jag minns det så lyckades vi aldrig särskilt bra med våra små fågelfigurer.

Alltihop var väldigt spännande. Det var en tid av väntan. Alla sysslor var en förberedelse. Ingenting fick man smaka på och mormor hade inte mycket tid att lägga på den dagliga maten och vardagsbakningen. Det blev att äta kålsoppa till middag och halvtorrt vetebröd till elvakaffet. Man fick avstå och vänta och drömma om alla högar av godsaker som växte i frysbox och matkällare.

År 2013 är första advent startskottet för en masshysteri. Då virar vi in hela livet i ljusslingor och frosseriet startar med en knall. Sedan äter vi oss igenom hela december. När vi inte far runt och handlar julklappar som ingen behöver i en ljudstorm av uselt framförda julsånger.

Jag vill rymma. Men jag står ut. För på juldan kommer belöningen. Då får jag sjunka ner i soffan i pyjamas och se om LOTR-trilogin, extended version. Det är lycka.

Foto: msenese på Flickr

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under barndom, minnen, samhälle

Vad är det här för ställe?

Vommedalsvägen

Våmmedalsvägen

Varje gång jag läser att invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot ett eller annat planerat boende, till exempel de boende i Glasberga som inte vill ha ett LSS-boende till granne, så tänker jag på Kållered.

I Kållered socken, Göteborgs och Bohus län, öppnades år 1894 en så kallad anstalt för sinnesslöa. Anstalten grundlades, enligt Olle Elm på Anbytarforum, av dövstumläraren H. Jönsson och hans hustru Anna som blev husmor. Anstalten för sinnesslöa blev med tiden Skol- och vårdhemmet Stretered.

I början av 1970-talet byggdes hyresområdet Våmmedalsvägen i Kållered och då lämnade min familj Bergsjön för en nybyggd tvåa i ett fyravånings, u-format tegelhus med gård. Någon kvarts promenad från mitt nya hem låg alltså Streteredshemmet, institution för människor med olika typer av psykiska funktionshinder. Till hemmet hörde ett antal lägenheter på Våmmedalsvägen. Min bästa kompis C och hennes familj var granne med ett gruppboende och i uppgången bredvid min bodde en man som gick till centrum oräkneliga gånger varje dag, som alltid såg fruktansvärt arg ut men som sällan pratade med någon annan än sig själv. Och varje vardagsmorgon samlades större delen av gruppen för att åka Kålleredsbussen till dagverksamheten i Rävekärr.

Efter grundskolan började jag på Vårdskolan i Annedal. Dit kom elever från hela Göteborg och från kranskommunerna för att läsa till undersköterskor och mentalvårdare. Jag blev vän med S. Hon bodde på Hisingen, Länsmansgården tror jag det var. En dag följde hon med mig hem. Vi klev av bussen i centrum för att köpa godis och gick sedan genom hela området hem till mitt hus. Det var en vardagseftermiddag och full aktivitet på den långa gågatan. Jag minns inte säkert vilka det var vi mötte men kanske var det den arge mannen på en av hans många vandringar mot centrum och kanske hejade jag glatt på min vän C:s grannar som, precis som vanligt, befann sig på den minimala balkongen allihop samtidigt. S blev hursomhelst tystare för varje minut som gick. Till slut stannade hon och tog mig hårt i armen. ”Vad är det här för ett ställe?” frågade hon. Jag har ingen aning om vad jag svarade men jag vet att det var första gången jag såg inslaget från Stretered i min boendemiljö som något främmande och märkligt.

Nu ska jag inte romantisera. Gissningsvis tyckte inte alla Våmmedalsvägens invånare att C:s grannar och den arge mannen var välkomna tillskott till vårt område. Naturligtvis var stret ett väl använt glåpord på Brattåsskolans gård. Och givetvis fanns det ungar som gjorde och sa elaka saker. Men hur det än var så var Streteredshemmet och dess utlokaliserade boenden en självklar del av vår värld.

Så nu vet ni varför jag tänker på Kållered när invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot till exempel ett LSS-boende. De skäl invånarna brukar anföra är att de själva inte har något emot sådana boenden men att det inte är lämpligt i områden där det bor många barn. Min erfarenhet är dock att det inte i första hand är områdets barn som behöver skyddas.

Läs också blogginlägget från Deeped: Glasberga – en villaidyll grundad på rädsla

Lämna en kommentar

Filed under barndom, minnen, samhälle

Då dör en järnvägsarbetare

I lördags åkte jag tåg. Klev på i Västerås och av i Göteborg. På någon av stationerna, kanske var det i Vårgårda, stod vi still tio extra minuter och väntade in två mötande tåg. Trots detta anlände vi till Centralstationen i Göteborg i exakt rätt tid.

Under resan lyssnade jag på  programmet Kluvet land i P1. Vet ni att drygt 50 svenskar dör på sin arbetsplats varje år? Det blir någonstans runt fem personer i månaden. I programmet lästes delar av 2010 års lista upp. Om män som fått väggar över sig, rasat ner från byggnadsställningar, blivit påkörda av dumpers och så vidare och så vidare.

Kluvet land berättar historien om den 28-årige järnvägsarbetaren Magnus Kärnbo, en av namnen på 2010 års dödslista. Och jag minns med ens hur luften tjocknade därhemma när pappa var 20 minuter för sen från jobbet. Hade det hänt något? För när pappa drack grogg med sin jobbarkompis satt jag under bordet och lyssnade på historierna om skottkärror med betong som välte och föll sju våningar ner, om kranar som svajade, lastare som backade rätt in i byggnadsställningar och om han som halkade på ställningen och som hade fallit mot döden om inte en jobbarkompis lyckats hugga tag i hans kläder i sista sekunden. Jag hörde också hånet mot nykomlingarna som envisades med säkerhetslinor och hjälmar och som drog ner ackordet.

Kanske får de skylla sig själva. Som slarvar med säkerheten. Som rättar sig efter budskapet att det enda som räknas är tidplanen som ska hållas och jobbet som måste bli gjort. Helst igår.

En sak är jag dock alldeles säker på; jag vill inte att 28-åriga järnvägsarbetare ska dö för att mitt tåg ska avgå och ankomma i exakt rätt tid. Då kommer jag hellre hem en timme senare eller två. Och jag lär inte dö av det.

Foto: The Akermark on Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, barndom, resor, samhälle

Hemvändarfest

Det här med hemvändarfester är ett okänt fenomen för mig som växte upp i en storstadskranskommun men tydligen ett etablerat koncept i mindre städer. På juldagen går man alltså på lokal vilket innebär att kvarboingar och utflyttare träffas en gång om året. En chans att jämföra framgångar och skratta åt andras misslyckanden.

Själv växte jag upp i Kållered. Tanken på en hemvändarfest i Kållered är både komisk och hemsk. Gången ner i underjorden gick till gården. Ovanför, i den långsmala öststadsbunkern, konkurrerade Bonum och Konsum.

Jag föreslog för mina syskon att vi kunde planera en hemvändarfest nästa juldag. Vi kunde sitta på de sneda trästaketen utanför gården och röka röda Prince. Syrran tyckte att det var årets bästa idé. Jag anar dock en viss sarkasm bakom orden. Brorsan har inte svarat alls.

Bilden hittade jag på den här webbplatsen som Cia Nord står bakom. Där kan den nyfikne se fler bilder från Kållereds centrum.

1 kommentar

Filed under barndom, livsresa, minnen, vardag

Det kommer en ny månad

Oktober blev en konstig månad. Nu är det november och jag startar om. Landar. Tar hand om oro och ängslan, kroppen som trilskas och drömmarna som bråkar.

Vad som har hänt? Egentligen inget annat är livet. Eller kanske handlar det om tiden jag befinner mig i? Medelåldern? Det är så mycket som inte går att blunda för längre. Inte längre möjligt att tro att det ska bli bättre sedan.

Jag tänker att det finns två sorters människor. De som bär sina sorger själva och de som låter andra bära. Nej, missförstå mig inte, jag hjälper gärna en vän att bära när det är tungt. Jag kan till och med ta hela bördan en stund. Men i ett längre perspektiv måste varje människa bära sin egen smärta och acceptera ärren som striderna ger.

Den som fått hjälp att bära som liten klarar att bära sitt eget liv som vuxen. Men om det lilla barnets uppgift varit att bära sina föräldrars smärta så blir vuxenlivet svårt. Då kan det ta nästan ett liv att lära sig var gränserna går och att det är skillnad mellan att hjälpa någon och att bli utnyttjad.

Den här månaden fyller jag 47 år. Jag tycker om att åldras. Jag gillar de nya insikterna som åren ger mig. Jag visste redan i tonåren att jag skulle bli tvungen att göra tvärtom. Däremot kunde jag aldrig tro att det skulle ta 30 år att förstå vad tvärtom innebär, vilket troligtvis var en evig tur.

Foto: joshwept on Flickr

 

Lämna en kommentar

Filed under barndom, livsresa, psykologi, självbild

Tystnaden

Idag har jag skrivit ett brev. Ett brev så viktigt att jag har gruvat mig för och förhalat detta brevskriveri i flera veckor. Nu hade jag inte längre något val. Det finns nämligen ett slutdatum efter vilket skrivandet av detta brev blir meningslöst. Så är det med brev ibland.

När jag väl hade bestämt mig för att det var idag det skulle ske så återstod att välja plats för händelsen. Hemma finns det så mycket som pockar på uppmärksamheten. Så många göromål som normalt sett hamnar längst ner på att göra-listan men i en sån här situation kan det plötsligt kännas näst intill livsviktigt att våttorka under skostället, tömma mobiltelefonen på bilder eller tvätta alla hushållets kuddar och täcken. Nå, utanför lägenheten alltså. Ett fik kanske? Fast i en stad av den här storleken träffar man människor man känner på fiken en lördag mitt på dagen. Skulle jag då avstå från en trevlig pratstund för att istället sätta mig med brevet jag gruvar mig för att komponera? Nej.

Det blev biblioteket. På fackbibliotekets andra våning finns en sal för enskilda studier. Där är nästan knäpptyst. Jag kan för övrigt slå vad om att det var just i en sådan tyst bibliotekssal som lappen i David Batras bok skrevs: ”Sluta pluppa med pennan, jag får psykbryt!” Min tonårsdotter fick Batras bok i julklapp förra julen och vi garvade oss fördärvade åt den där lappen hela julhelgen.

Jo men det är ju tystnaden jag vill åt. Och den avskalade miljön. Inget som fångar ögat. Inte mycket som ger näring åt dagdrömmar. En läsesal helt enkelt. Inredd för att främja koncentrationen.

Jag fick mitt brev skrivet. Men jag fick skynda mig. Biblioteket stänger nämligen klockan 14:00. Öppnar 10:00. På lördagar. Söndagar stängt. Under sommarperioden. Biblioteket är alltså stängt när jag är ledig, med undantag för ett par lördagstimmar.

Som liten tös levde jag en stor del av mitt liv på biblioteket. Läste i första hand deckare. Agatha Christie och Maria Lang. Jag minns exakt hur det såg ut därinne. Man gick in genom en anonym port i ett stort hus på det första torget i Kållereds centrum. Upp en våning i en trappuppgång med rappade väggar och där var den, dörren med glasrutor så att man såg in på barnjackorna som hängde på de lågt placerade krokarna på väggen. Rakt in till höger fanns den långa lånedisken bakom vilken de lyckligt lottade tanterna som jobbade på biblioteket satt med sin bokhögar och alla de små korten som skulle stämplas och placeras i den lilla fickan på insidan av böckernas bakre pärm. Ibland jobbade tant Solveig. Hon kände mamma. Då fick man le lite extra och säga hej. Deckarna stod på hyllan till vänster om lånedisken. Intill hyllan fanns ett runt bord med låga stolar. Jag ägnade en lång stund åt att välja bland böckerna på hyllan. Vackra, inbundna böcker med omslag i rött, svart och vitt och med fantasieggande titlar som Cyankalium och champagne, Spegeln sprack från kant till katt, Rosor, kyssar och döden och Svart sommar. Sen läste jag och läste tills lamporna i taket släcktes som ett tecken på att bibliotekarierna var i färd med att stänga för dagen.

Det finns säkert hundra berättelser i Sverige om hur folkbiblioteken och böckerna har räddat udda barn med märkliga hemförhållanden. Hur biblioteket blev en fristad och berättelserna en tillflyktsort. Därför tycker jag att det är sorgligt när jag inser att mitt bibliotek bara har öppet fyra ynka timmar på hela helgen. Jag behöver fortfarande min fristad. Till exempel när jag ska skriva svåra brev. Och kanske finns det även idag en och annan udda unge med märkliga hemförhållanden.

2 kommentarer

Filed under överlevnad, barndom, litteratur, livsresa

Botten efter botten

Det finns oändligt många bottnar. Varje gång jag tror att jag funnit fast mark att stå på så hinner jag inte mer än tänka tanken så försvinner marken under mina fötter och jag faller. Igen.

Det är förfärligt. Jag hatar det. Varje gång.

Jag vet att det finns en ny avsats under mig. Nånting att stå på. Men fritt fall är ingenting för mig. Jag skulle göra nästan vad som helst för att slippa falla. Men jag kommer aldrig undan.

Jag fick inget lätt liv. Jag är illa rustad. Å vid snart 50 inser jag att det jag längtar efter inte kommer att ske. Jag kommer inte att nå fram. Jag kommer att fortsätta falla. Hela tiden finna nya bottnar.

Jag vet inte alls vad jag tycker om det.

Foto: glasseyes view on Flickr

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, barndom, livsresa, psykologi