Till fantasins försvar

Jag erkänner. Jag ägnar en stor del av min vakna tid åt fantasier. Medan jag steker köttfärs, svettas på gymet, powergår till Vallbybron och tillbaka och släpar tunga kassar till tvättstugan så drömmer jag om äventyr där jag räddar mänskligheten från den rena ondskan och om den stund då jag äntligen ska bli uppskattad efter förtjänst. Jag läser böcker, ser film, lyssnar på musik som tar mig till andra världar. Jag lever med de döda, de som försvunnit långt bort, de jag aldrig har känt och de påhittade och jag älskar dem alla lika högt. Jag anar då och då att jag borde ägna mer tid åt de levande och det verkliga. Men allvarligt talat, hur spännande är det vi kallar verklighet? Vi jobbar och betalar räkningar, strider om någon extra hundring i löneökning, byter jobb och bråkar, klipper håret i nya frisyrer, ingår allianser och blir kränkta. Det är drama men det är inte på riktigt. Det som är på riktigt hinner vi sällan med.

För därute sväller knopparna på kastanjen. Rasande moln jagar över himlen. En ny människa föds. Ett litet barn säger sitt första ord och det kan vara mama eller gass eller mee (det vill säga mamma, glass eller mer). En annan människa ligger och dör. Det kan gå fort eller vara i en oändlighet. Döendets faser. Hur andningen förändras. Handen som blir lite kallare. En speciell känsla i rummet som bara går att ana. Plötsligt en klar blick. Sedan vila. Få saker är större än att vaka vid en människas dödsbädd  hela vägen fram till slutet.

Men i min dagdrömmarvärld finns inga gränser. Där kan jag möta och tala med de döda, de som försvunnit långt bort och de påhittade och de vill ha mig precis sådan som jag är. Det är mycket vilsamt.

Till mitt försvar vill jag säga att jag är inte ensam om att ägna mig åt verklighetsflykt. Författaren Gunnar Ekelöf lär vid något tillfälle ha skrivit ”Ge mig drömmar att leva eller gift att dö”. Detta förtäljer bibliotekarien Jenny Lindh i lördagens DN under vinjetten Fråga bibliotekarien. Hon uppger dessutom att min litteräre husgud J R R Tolkien har sagt att de enda som hatar eskapism är fängelsevakterna. Vilket tål att tänkas på. Gärna innan man avfärdar alla oss dagdrömsberoende.

Foto: Ken Bosma på Flickr 

Sjung hopp i mitt hjärta

Den som drabbas av ett hastigt och oväntat dödsfall kan uppleva en stark önskan om att människan som dött inte ska ha dött förgäves. Det kan tyckas som att döden slog orättvist och var onödig. Och den allra onödigaste av dödar är självmordet.

När Ted Gärdestad dog i juni 1997 var jag höggravid med mitt tredje barn. Nyheten om hans självmord for förbi i nyhetsströmmen. Det var en het sommar och jag satt i skuggan på balkongen med fötterna i kallt vatten och försökte tänka igång förlossningen.

Drygt 17 år senare drabbas jag av Ted Gärdestad. Han sjunger för mig. Jag läker sakta, sakta efter en omöjlig förlust och han sjunger hopp i mitt hjärta. Jag blir nyfiken. Vem var han? En del av det jag hittar gör mig beklämd. Det är särskilt två intervjuer. Den ena är från Aktuellt i samband med plattan Äntligen på väg. En överviktig Ted Gärdestad med felknäppt rock filmas när han anländer till studion. Reportern pratar till honom som till ett barn och större delen av inslaget ägnas åt hans tid i bhagwan-rörelsen. Den andra intervjun gör Jacob Dahlin 1991. Vid flygeln sitter en tunn och inåtvänd Ted Gärdestad som svarar fåordigt när Dahlin gräver och gräver i hans privatliv. Vad gjorde han där? Varför utsatte han sig för TV-intervjuer? Jag känner igen ångest när jag ser den. Den obekväma hållningen. Behovet att svälja och svälja och svälja. Ögonen som mörka hål. Oviljan till ögonkontakt. Var det verkligen ingen som såg?

Att möta en människa i stark ångest är skrämmande. Att leva nära en människa med ångest är krävande och utmattande. De flesta vill hjälpa men det är inte många som orkar. Ibland tror jag att det även gäller personal inom sjukvård och psykiatri. Ångestens krafter är enorma och jag tycker inte att det är konstigt att våra förfäder trodde att ångestridna människor var besatta av demoner. Allra hemskast är det för den drabbade själv. Ångest får en människa att göra allt för att komma bort ifrån sig själv. Den allra bästa beskrivningen av ångest finns i renässansdiktaren Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Om de stackare som hamnat i helvetets nedersta krets och ligger infrysta i is skriver han:

Smärtan, som vid ögat möter hinder, sig vänder inåt och förökar ångesten.

Den som någon gång upplevt förlamande ångest vet att den är torr. Ångesten har inga tårar. Den är bottenfrusen.

Ted Gärdestad har varit död i över 17 år. Om jag kunde färdas bakåt i tiden skulle jag ta min gravida kropp och gå till Häggvik station i Sollentuna den där sommardagen i juni och jag skulle berätta att det aldrig är för sent hur omöjligt allt än verkar. Nu kan jag inte det. Men jag kan låta honom sjunga hopp i mitt hjärta så att jag läker. Hans död må vara onödig men hans liv var värt allt.

I den stora sorgens famn från Äntligen på väg