Kategoriarkiv: medelålder

Alla duktiga

Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.

Freedom by snappybex on flickrCitatet är från en intervju med författaren Claire Messud i DN i samband med att hennes roman The Woman Upstairs kom ut förra året.

Alla duktiga. Inte bara flickor, för övrigt. Som jobbar över utan ersättning. Som fixar och löser och ordnar. Som aldrig får något tillbaka utom möjligen vetskapen om att de som på ett eller annat sätt är överordnade litar på att saker och ting blir fixade även nästa gång. Och nästa. Och nästa.

”Jag är oumbärlig”, kan man tänka. Men det är fel. ”Jag är utnyttjad”, är den korrekta formuleringen. Och den som slutar att vara duktig bör inte räkna med tårar och böner om återkomst. Det finns många duktiga på kö. I alla sammanhang.

Huvudpersonen Nora i Claire Messuds roman säger i slutet av berättelsen:

No longer young, no longer pretty, no longer loved, or sweet, or lovable, unmasked, writhing on the ground for all to se my utter ingloriousness, there’s no telling what I might do.

Det, däremot, är hoppingivande.

Foto: Bex Ross på Flickr

Här kan du läsa mer om romanen The Woman Upstairs

Annonser

Lämna en kommentar

Under arbetsliv, Litteratur, medelålder

När ögonen tror att ingenting gror

För att våga låter jag Ted Gärdestad sjunga för mig. Varje eftermiddag när jag går från det stora grå stadshuset, Vasagatan fram, över Engelbrektsplan, genom Rudbecksparken där kastanjerna redan har svällande knoppar och hem till det röda huset där jag bor, sjunger han för mig. Och nästa morgon tar jag samma väg fast åt andra hållet och jag lyssnar på samma sång, igen och igen.

Oh Du låt kärleken slå rot
Och växa sig stark
Fast livet kan ta emot
För hur ska vår ensamhet ta mark
När ögonen tror
Att ingenting gror
För en gångs skull låt kärleken slå rot

Lämna en kommentar

Under medelålder, sorg

Mina små hjärnsläpp

Det har funnits perioder i mitt liv då nästan allt har varit omöjligt. Omöjligt att äta, omöjligt att sova, omöjligt att jobba, läsa böcker och se på TV. Omöjligt att prata, omöjligt att känna. Då har jag har läst seriealbum.

Allra bäst är Jan Berglin. Hans gubbar och gummor och deras vedermödor med trötta äktenskap, grannfejder om fallfrukt och flaggstänger, halvvuxna ungar som inte går att förstå, storhandlingar på ICA med snedhjulade vagnar, obegripliga löpsedlar, utbrända kollegor och ett allmänt sjukt arbetsliv gör mig så välsignat lugn. Det är ju mig och mitt livs små förtretligheter han ritar och det är mycket mer vilsamt att fnissa åt livets förtretligheter än att låta tankarna snudda vid katastroferna. En stund.

Jag ger er mina lyten i berglinsk tappning: telefondemens, småsaksafasi, persongallerikalops och lilla lösenordsluckan.

Mina lyten1 Mina lyten 2 Mina lyten 3   Mina lyten 4

Lämna en kommentar

Under medelålder, psykologi, sorg, vardag

Den farliga åldern

Makeup av Karin Broos i dnDet går att hitta på ett nytt projekt. Ett annat jobb kanske? Ett bed-and-breakfast? En resa jorden runt? Ett nytt kök?

Det går att hotta upp sig och söka kärleken. För två ska man va’. Om inte annat så för att ha någon att bygga om köket med.

Eller så kan jag stanna kvar i min vardag och låta det kännas precis hur hjärtskärande det är att mitt mammaliv är slut. Att jag har förberett min flock för livet och nu ger de sig iväg, en efter en.

Man får ett barn. Och plötsligt bär han fluga och tar studenten.

Man får ett barn. Och innan man hinner blinka tar hon examen från grundskolan i skyhöga klackar.

I essäboken Förändringen: kvinnor, åldrande, menopaus från 1991 skriver Germaine Greer att alla kvinnor sörjer sina barns barndomar. Ja, det händer att jag vill tillbaka dit där livet var självklart och kraven var enkla att förstå. Friheten ger mig resfeber.

Men det går förstås också att lyssna på Virgina Woolf som i 50-årsåldern lär ha skrivit:

Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.

2 kommentarer

Under föräldraskap, Litteratur, medelålder

En pavane för livet och för döden

RolfLite här och lite där. Så skriver jag. På nätet, i anteckningsböcker, på små lappar. Lyssnar på Pavane, Op 50 av Gabriel Fauré. Försöker överrösta systrarna Kardashians dramer på TV:n.

Jag åkte på begravning. 70 mil på två dagar. Nu gör kroppen ont. Hamrar och bråkar.

Om 48 dagar fyller jag 50 år. På självaste första söndagen i advent. Måntro om det går.

Lämna en kommentar

Under medelålder, sorg

Novemberfeber

Svartån november 2013Nej, det är inte mitt ord. Jag fick det av min vän X.

Novemberfeber. Det är en sjuka som gör det svårt att få benen med sig. Kroppens konturer liksom löses upp och illvilliga novembertroll kan krypa in och bygga bo. Det är arbetsamt att ha novembertroll inneboende. Till slut måste man sova minst 17 timmar i sträck.

Novemberfebern gör mig svagsint och segtänkt. Det jag hör får ingen fason i min hjärna förrän det är alldeles för sent att protestera. Jag målar in mig i hörn. Jag får lust att fara till månen och aldrig återvända.

Jag känner aldrig igen mig när det är november. Jag funderar på om det kanske finns en förvrängd spegelbild av världen och nu har jag hamnat där. I en värld där varje samtal slutar med missförstånd och där varje uns av kunskap går upp i rök så fort den föds. Jag rör mig lika långsamt och osäkert som om jag vore under vatten. Människor sveper förbi mig. De grinar med breda tandrader och pratar obarmhärtigt fort. Kvar blir bara en virvel i luften och en känsla av att det var något jag borde ha förstått.

Den sista dagen i november kliver jag in i ett nytt år. I år blir det 49:e gången. Då brukar febern försvinna. Men helt säker kan man ju aldrig vara.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under medelålder, självbild, vardag

Om jag bara hade hört lite sämre

StephenKing_AttSkrivaJag läser Stephen King’s Att skriva- En hantverkares memoarer från 2000. På sidan 46 berättar han om en insikt som han kom fram till först när han var i 40-årsåldern:

Om man skriver (eller målar eller dansar eller skulpterar eller sjunger, förmodar jag) så kommer någon att försöka få en att må dåligt av att göra det, så är det bara.

Själv var jag sorgligt naiv och helt omedveten om hur människan fungerar, långt upp i vuxen ålder. Jag var väl runt 35 när jag just hade tagit modet till mig och sagt upp mig från ett arbete där jag vantrivdes. För de som frågade berättade jag öppenhjärtigt om mina planer och förhoppningar och lämnade på det viset dörren vidöppen för både kritik och ifrågasättande, givetvis maskerat som goda råd.

Idag kan jag se att de reaktioner jag fick ofta var byggda av oginhet. De kom nästan uteslutande från människor som då var i samma ålder som jag är i nu. Kanske trodde de att allt var försent för dem, precis som jag vissa dagar kan tro att det är försent för mig.

Men då tog jag deras synpunkter på största allvar och mina planer föll ihop som korthus. Jag skämdes över min dumhet. Vad fick mig att tro att jag skulle få syssla med något jag tyckte om? De allra flesta lever ett liv som skaver, varför skulle det vara annorlunda för mig?

Idag kan jag fundera över vad som hade hänt om jag bara hade haft lite sämre hörsel där i 35-årsåldern.

 

 

Lämna en kommentar

Under arbetsliv, litteratur, medelålder, skrivande