Kategoriarkiv: minnen

Söndag i februari

snö av GlacierNPS on Flickr

Lagade brunch till ungarna. Morfars äggröra och nybakat bröd. Mamma ringde.

Det snöar. Har slutat hålla koll på på varningarna. Det är chockkyla och katastrof och dödssnöfall. Det är februari. Det snöar. Vi bor i Norden. Man kan stanna inne om det känns svårt med pulsandet. Det hade man inte kunnat om man hade kor. På så vis är det enklare att vara stadsbo 2015 än bonde 1905.

Jag måste kanske åka till Getterön. Det är möjligen till och med hög tid.

Gör ett nytt försök att prata med mamma.

Fotnoter:

Morfars äggröra lagas enligt särskilt handskrivet recept

Getterön är den plats på jorden där mina fötter kan varje sten och stig

Och Ted Gärdestad fortsätter att sjunga för mig

You must trust me
Touch me
There is no cause for your doubts
What this world is about
And believe me
Love is the reason whe’re here

Foto: GlacierNPS på Flickr

Lämna en kommentar

Under kärlek, minnen, vardag

Till slut kommer det en belöning

JulshoppingI december går det bara att köpa röda tröjor med glitter. Latten på fiket är kryddad med kanel och vartenda bakverk smakar pepparkaka och saffran. Alla granar är redan pyntade med tungt kitsch i guldfärg, i skyltfönstren ligger travar av inslagna klappar och julsångerna väller ur varje högtalare.

Jag kommer på mig själv med att längta till mormor och morfars hus på 1970-talet. Lutfiskplankan som låg och väntade i brygghuset på att morfar skulle lägga den i blöt på Anna-dagen. Bakdagarna som successivt fyllde frysboxen i källaren med vörtbröd, kakebröd, drömmar, lussebullar, brysselkex, kejsarkronor och sandkakor. Mormor och morfar som stod tillsammans i köket och malde kött, stoppade julkorv, kokade sylta och rullade köttbullar. Mormors specialmarsipan som färgades med karamellfärg och blev jordens vackraste konfekt. Små bollar med en skållad mandel i varje. Andra små bollar som trycktes till med en gaffel så att de fick en perfekt platt form och ett fint mönster. De vackraste gjorde mormor genom att kavla många lager marsipan i olika färger, lägga dem ovanpå varandra och skära ut små, perfekta fyrkanter. Vi barn skapade mest figurer. Jag var bra på grisar med tryne och knorr. Någon gång gjorde jag en orm men den ville mormor inte ha i burken. Varje år försökte vi göra fåglar. Förebilderna var de rödbröstade domherrarna som morfar matade på fågelbordet utanför köksfönstret. Som jag minns det så lyckades vi aldrig särskilt bra med våra små fågelfigurer.

Alltihop var väldigt spännande. Det var en tid av väntan. Alla sysslor var en förberedelse. Ingenting fick man smaka på och mormor hade inte mycket tid att lägga på den dagliga maten och vardagsbakningen. Det blev att äta kålsoppa till middag och halvtorrt vetebröd till elvakaffet. Man fick avstå och vänta och drömma om alla högar av godsaker som växte i frysbox och matkällare.

År 2013 är första advent startskottet för en masshysteri. Då virar vi in hela livet i ljusslingor och frosseriet startar med en knall. Sedan äter vi oss igenom hela december. När vi inte far runt och handlar julklappar som ingen behöver i en ljudstorm av uselt framförda julsånger.

Jag vill rymma. Men jag står ut. För på juldan kommer belöningen. Då får jag sjunka ner i soffan i pyjamas och se om LOTR-trilogin, extended version. Det är lycka.

Foto: msenese på Flickr

Lämna en kommentar

Under barndom, minnen, samhälle

Vad är det här för ställe?

Vommedalsvägen

Våmmedalsvägen

Varje gång jag läser att invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot ett eller annat planerat boende, till exempel de boende i Glasberga som inte vill ha ett LSS-boende till granne, så tänker jag på Kållered.

I Kållered socken, Göteborgs och Bohus län, öppnades år 1894 en så kallad anstalt för sinnesslöa. Anstalten grundlades, enligt Olle Elm på Anbytarforum, av dövstumläraren H. Jönsson och hans hustru Anna som blev husmor. Anstalten för sinnesslöa blev med tiden Skol- och vårdhemmet Stretered.

I början av 1970-talet byggdes hyresområdet Våmmedalsvägen i Kållered och då lämnade min familj Bergsjön för en nybyggd tvåa i ett fyravånings, u-format tegelhus med gård. Någon kvarts promenad från mitt nya hem låg alltså Streteredshemmet, institution för människor med olika typer av psykiska funktionshinder. Till hemmet hörde ett antal lägenheter på Våmmedalsvägen. Min bästa kompis C och hennes familj var granne med ett gruppboende och i uppgången bredvid min bodde en man som gick till centrum oräkneliga gånger varje dag, som alltid såg fruktansvärt arg ut men som sällan pratade med någon annan än sig själv. Och varje vardagsmorgon samlades större delen av gruppen för att åka Kålleredsbussen till dagverksamheten i Rävekärr.

Efter grundskolan började jag på Vårdskolan i Annedal. Dit kom elever från hela Göteborg och från kranskommunerna för att läsa till undersköterskor och mentalvårdare. Jag blev vän med S. Hon bodde på Hisingen, Länsmansgården tror jag det var. En dag följde hon med mig hem. Vi klev av bussen i centrum för att köpa godis och gick sedan genom hela området hem till mitt hus. Det var en vardagseftermiddag och full aktivitet på den långa gågatan. Jag minns inte säkert vilka det var vi mötte men kanske var det den arge mannen på en av hans många vandringar mot centrum och kanske hejade jag glatt på min vän C:s grannar som, precis som vanligt, befann sig på den minimala balkongen allihop samtidigt. S blev hursomhelst tystare för varje minut som gick. Till slut stannade hon och tog mig hårt i armen. ”Vad är det här för ett ställe?” frågade hon. Jag har ingen aning om vad jag svarade men jag vet att det var första gången jag såg inslaget från Stretered i min boendemiljö som något främmande och märkligt.

Nu ska jag inte romantisera. Gissningsvis tyckte inte alla Våmmedalsvägens invånare att C:s grannar och den arge mannen var välkomna tillskott till vårt område. Naturligtvis var stret ett väl använt glåpord på Brattåsskolans gård. Och givetvis fanns det ungar som gjorde och sa elaka saker. Men hur det än var så var Streteredshemmet och dess utlokaliserade boenden en självklar del av vår värld.

Så nu vet ni varför jag tänker på Kållered när invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot till exempel ett LSS-boende. De skäl invånarna brukar anföra är att de själva inte har något emot sådana boenden men att det inte är lämpligt i områden där det bor många barn. Min erfarenhet är dock att det inte i första hand är områdets barn som behöver skyddas.

Läs också blogginlägget från Deeped: Glasberga – en villaidyll grundad på rädsla

Lämna en kommentar

Under barndom, minnen, samhälle

Imorgon är en stor dag

VykortHon hette Inger och var min svensklärare på Vårdgymnasiet i Annedal. Jag hatade anatomin och sjukdomsläran som grävde svarta hål av skräck i min själ. Men jag skulle få jobb när jag var klar och i min familj var det viktigt, för att inte säga avgörande.

Lektionerna i svenska och engelska med Inger blev min räddning och den enda orsaken till att jag orkade ta bussen från det lilla samhället in till stora staden varje dag. Någon månad in på första terminen skrev vi kortnovell. Inger gav tillbaka min med orden: ”Hör av dig när du ger ut din första bok”

Jag har ännu inte kunnat höra av mig till Inger. Men det känns som om jag närmar mig. Imorgon kväll samlar jag ungar och vänner runt mig när jag tar emot Västerås stads kulturstipendium i litteratur. Jag får det med följande motivering:

Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande.

Ikväll vandrar jag runt här bland mina texter. Funderar över varför jag vill skriva. Varför jag inte kan låta bli. Trots att det är så svårt och så arbetsamt. Hittar texten om den svarta järngrytan.

Jag skriver och skriver. Skriver ur mig min historia. Och funderar på vad sanning är. Det är som om allt jag har upplevt, alla tankar jag tänkt och alla känslor jag känt under åren har samlats i en stor gryta. Jag tänker mig en svart järngryta som hänger i kedjor över en öppen eld. Det puttrar och kokar i grytan. Nya ingredienser läggs till. Någon rör i grytan då och då. Kanske är det jag, kanske är det någon annan.

Sen kommer det en dag då innehållet i grytan har kokat ihop till något nytt. Det går att sleva upp det nya i skålar, lukta och smaka. Det är resultatet av mitt liv. Men är det sant?

Jag vet inte. Jag bara öser upp och skriver.

Bild: Flicka vid skrivbord av Lisi Martin, ett vykort som följt mig sedan tonåren och suttit på alla mina anslagstavlor.

Lämna en kommentar

Under litteratur, livsresa, minnen, självbild, skrivande

Jag tycker inte om konserverad tid

Jag funderar på det här med bilder. Fotografier. Jag är inte särskilt förtjust i fotografier som avbildning av verkligheten. Fotografier med syfte att påminna mig om händelser eller upplevelser eller situationer som jag har varit med om eller hur fort tiden går kanske.

Bilder på barnen är ju roligt att ha men är ibland lite plågsamma att titta på eftersom varje fotografi påminner om nånting som har gått förlorat. En förfluten tid. Nånting som är borta och som inte går att återskapa. Och när jag tittar på bilden så känns minnet så platt. Jag föredrar alltid att minnas utan fotografier.

Jag kan få dåligt samvete över det ibland eftersom det innebär att mina barn inte kommer att ha särskilt mycket bilder av sig själva när de blir stora. Å jag tänker ibland att vad tragiskt det blir om jag drabbas av nån demenssjukdom till exempel och förlorar alla mina minnen. Då kommer de ju inte att kunna komma till mig heller och be mig berätta, hur det var när de var små. Då finns det liksom ingenting, inga bilder, inga videofilmer, ingen mamma som minns. Ja, jag vet inte

Det jag däremot tycker om är fotografier som försöker säga nånting. Som inte bara är en fryst människa eller situation eller det här som vi håller på med på Facebook och Instagram nu, där vi liksom konserverar tillvaron i bilder.

”Den här maten åt jag. Det här barnet har jag. Den här vännen träffade jag. Den här tidningen läste jag. Det här vinet drack jag.”

Det är tråkigt.

Men bilder som ser ut som en sak men försöker säga något annat, det är spännande.

Lämna en kommentar

Under minnen, självbild, sociala medier

Hemvändarfest

Det här med hemvändarfester är ett okänt fenomen för mig som växte upp i en storstadskranskommun men tydligen ett etablerat koncept i mindre städer. På juldagen går man alltså på lokal vilket innebär att kvarboingar och utflyttare träffas en gång om året. En chans att jämföra framgångar och skratta åt andras misslyckanden.

Själv växte jag upp i Kållered. Tanken på en hemvändarfest i Kållered är både komisk och hemsk. Gången ner i underjorden gick till gården. Ovanför, i den långsmala öststadsbunkern, konkurrerade Bonum och Konsum.

Jag föreslog för mina syskon att vi kunde planera en hemvändarfest nästa juldag. Vi kunde sitta på de sneda trästaketen utanför gården och röka röda Prince. Syrran tyckte att det var årets bästa idé. Jag anar dock en viss sarkasm bakom orden. Brorsan har inte svarat alls.

Bilden hittade jag på den här webbplatsen som Cia Nord står bakom. Där kan den nyfikne se fler bilder från Kållereds centrum.

1 kommentar

Under barndom, livsresa, minnen, vardag

Blir det ljust igen?

Den allra mörkaste tiden. Blir det ljust igen? Grönt? Varmt? När det är så ogenomträngligt svart?

Jag förstår vad vi gör. Lagar mat och äter i överflöd. Köper och ger varandra saker vi inte behöver. Lindar in tillvaron i glitter och ljus. Det är ett sätt att betvinga mörkret. Ett försök att övertyga oss själva om att det ogenomträngligt svarta inte ska vara för evigt. Att ljuset kommer igen. I år också.

Ikväll ser jag första delen av Härskarringen. Igen. Lord of the Rings är min saga. Jag läste den första gången när jag var 15 år. Jag har läst trilogin åtskilliga gånger sedan dess och sett Peter Jacksons filmer fler gånger än jag kan räkna. Det finns mängder av berättelser om kampen mellan ont och gott men Tolkien skrev den berättelse som skulle ge djup åt mitt liv. Den beskriver kampen för livet på ett sätt som jag kan förstå.

I den sista filmen, Konungens återkomst, vandrar Frodo och Sam genom Mordor. Där är mörkret ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där finns ingen barmhärighet. Varje steg gör ont. Varje andetag kräver all kraft han har. Bördan han bär blir tyngre för varje steg.

Jag vet hur det är att vandra genom Mordor. Och varje år, vid den mörkaste tiden, blir jag påmind om min vandring i den svarta öknen. Jag hoppas att mörkret ska vika och ljuset återkomma. Så som det varit varje år hittills. Men helt säker vågar jag inte vara förrän jag ser det.

Lämna en kommentar

Under överlevnad, film & TV, litteratur, minnen, psykologi, sorg, Tiden är människornas ängel

Superhjältarna är borta

Önskar mig tillbaka till en tid då bullar och mjölk var lösningen på nästan alla bekymmer. Vi hade ett sjörövarskepp i källaren och en fotbollsplan på baksidan. Köksbordet var en koja och hörnsoffan en löparbana. Här samsades vi: mamman, Spindelmannen, Fantomen, Zorro, Stålmannen, fotbollsspelaren, bandyspelaren, inlinesåkarna, sagoberättaren, glassälskaren, snögrottebyggarna, skrotsamlaren, snickaren och flickan som cyklade och cyklade.

Ibland blev vi arga och ledsna. Då hjälptes vi åt att baka kanelbullar. Eller så satt vi på trappen och skar äppelbåtar som vi åt med socker och kanel. Om det var sommar.

Allting är svårare nu. Superhjältarna har lämnat oss för länge sedan och lösningen på bekymren är inte längre att baka bullar. Mamman är trött
Hon älskar sina tonåringar men hon är väldigt trött.

2 kommentarer

Under föräldraskap, livsresa, minnen, vardag

På ön

Det här är ett litet smakprov från min halvskrivna roman.

Ellen ligger på en luftmadrass. Vågorna gungar henne försiktigt. Solen värmer hennes rygg. Då och då lyfter hon på ögonlocken och ser efter så att hon inte glider för långt ut från stranden. Måsarna skränar ovanför hennes huvud. Snälla vågor frasar mot kobbarna som växer upp här och där ur vattnet i viken. Hon ser människor på bryggan och på stranden och hör deras röster på avstånd. Vattnet böljar under henne och hon känner rörelserna med sin kropp. För varje minut som går blir hon lugnare. Andningen blir långsam och regelbunden. Solstrålarna reflekteras i luftmadrassens röda yta och de gyllene strålarna lyser igenom hennes ögonlock, värmer hennes tankar. Minnena från morgonen glider längre och längre bort.

Hon hade vaknat tidigt och gått ner till vattnet nedanför stugan. Den där kalla, fuktiga luften tidigt på morgonen och vinden från havet som blåser genom hennes hår. Hon glömde tiden. Plötsligt stod han bakom henne.

–          Nu har vi andra ätit frukost, sa han.

Hon ryckte till och vände sig om.

–          Oj, förlåt, jag glömde tiden. Tog ingen klocka.

Men han hade redan vänt sig om och börjat gå tillbaka mot stugan. Hon snubblade efter honom. Kom ikapp. Försökte komma på nåt roligt att säga. Han brukar alltid tina upp om hon säger nåt roligt. Men det gick inte.

En djup tallrik stod kvar på bordet tillsammans med ett filpaket. Allt annat var bortdukat. Syskonen stojade i badrummet. Hon satte sig vid bordet. Hällde upp fil. Tog skeden och började äta. Filen fick henne att vilja spy. Faktiskt smakade det som om hon redan hade spytt och försökte äta upp spyorna igen. Hon hatade fil. Han visste att hon hatade fil. Men hon åt upp. Varenda droppe. Sen satte hon sig i hammocken med en bok.

–          Kan du aldrig göra nåt, sa han när han gick förbi henne en stund senare.

Det var hans tecken. Det betydde att hon fick gå.

–          Jag kan gå och bada, sa hon. Jag tar luftmadrassen.

Måsarnas skrän och barnens skrik hörs allt svagare. Hon leker med tanken på att inte titta upp. Strunta i att kontrollera säkerhetsavståndet till stranden. Föreställer sig hur hon glider längre och längre ut. Ända ut till de stora lastfartygen som ibland syns vid horisonten för att i nästa stund vara uppslukade,

Men hon kan inte. Hon fick katastrofberedskapen inympad i ryggmärgen redan när hon föddes. Man måste vara på sin vakt. Annars händer det hemska saker. Som med sysslingen Tomas som pappa berättade om.

”Först tog de underbenet, kapade vid knät. Men det hade spritt sig så sen tog de hela benet. Hela benet, förstår du, bara 10 år och ett liv i rullstol. Kanske lika bra att han dog. Hemsk sjukdom det där. Bara slår till., Pang. Vem som helst kan drabbas. Vuxna. Barn. Jaja, det är tragiskt.”

Hon har den säkert också. Cancern. Ibland när hon går så knäpper det under hennes högerfot. Som om det är något som ligger och gnager på benen där inne i foten. Å så har hon en knöl bakom vänster öra, precis där som den lilla runda öronskålen möter huvudet. Cancertumörer är sjuka celler som bara växer och växer och förstör allt det friska. Ibland föder tumören metastaser som skickas ut i kroppen, som hemliga agenter på jakt efter något nytt ställe att förstöra. Hon har läst allt hon kan hitta om cancer i varenda läkarbok som finns på biblioteket. Därför vet hon att just nu när hon ligger på den röda madrassen så kan det smyga omkring otäcka saker inne i hennes kropp vars enda uppgift är att förstöra. Och hon märker inte ett enda dugg. Men hon ska vara på sin vakt. För om hon blir sjuk då är det lika bra att hon dör.

Hon tvingar sig att blunda en liten stund till men till slut måste hon titta upp. Hon är precis i linje med Stora bryggan. Inte alls på djupt vatten. Långt ifrån den lockande horisonten därute. Hon paddlar in till bryggan och drar upp luftmadrassen. Det är lättast att bära den på huvudet. Hon går mot stugan. Tar vägen över klipporna. Ser på solen och skyndar sig lite. Får inte komma försent. Inte en gång till.

Foto: Mario Inoportuno on Flickr

2 kommentarer

Under barndom, litteratur, minnen, skrivande

Ett steg längre

image

För den som levt med hotet om den kommande katastrofen varje minut under sin uppväxt finns det inget ”som vanligt”. Ingen tillit till att livet i grunden är gott och att när det händer svåra saker så finns det människor där som tröstar och lugnar.

För den som växt upp på ett minfält där ett felsteg, ett tanklöst ord, en försenad ankomst, en missad uppmaning om uppmärksamhet kunde utlösa en explosion är livet aldrig tryggt.

Jag vet inte om det går att laga. Men jag vet att jag aldrig blir förvånad över katastrofer. Jag har ett riskmedvetande av gigantiska mått och jag har inga filter som hjälper mig att stänga ute vetskapen om människans oändliga sårbarhet.

Oftast går det bra. Jag har lärt mig att leva med otryggheten. Kanske för att jag har hittat min livsuppgift. Jag bryter mönstret. Mina barn är inte rädda. Mina barn har tillit till världen, trots allt. Jag går ett steg längre. Jag upprepar inte terrorn. Och jag är förbannat stolt över det.

Lämna en kommentar

Under överlevnad, barndom, föräldraskap, livsresa, minnen