Novemberfeber

Nej, det är inte mitt ord. Jag fick det av min vän X.

Novemberfeber. Det är en sjuka som gör det svårt att få benen med sig. Kroppens konturer liksom löses upp och illvilliga novembertroll kan krypa in och bygga bo. Det är arbetsamt att ha novembertroll inneboende. Till slut måste man sova minst 17 timmar i sträck.

Novemberfebern gör mig svagsint och segtänkt. Det jag hör får ingen fason i min hjärna förrän det är alldeles för sent att protestera. Jag målar in mig i hörn. Jag får lust att fara till månen och aldrig återvända.

Jag känner aldrig igen mig när det är november. Jag funderar på om det kanske finns en förvrängd spegelbild av världen och nu har jag hamnat där. I en värld där varje samtal slutar med missförstånd och där varje uns av kunskap går upp i rök så fort den föds. Jag rör mig lika långsamt och osäkert som om jag vore under vatten. Människor sveper förbi mig. De grinar med breda tandrader och pratar obarmhärtigt fort. Kvar blir bara en virvel i luften och en känsla av att det var något jag borde ha förstått.

Den sista dagen i november kliver jag in i ett nytt år. I år blir det 49:e gången. Då brukar febern försvinna. Men helt säker kan man ju aldrig vara.

 

 

 

Mammatankar

Man får ett barn. Och plötsligt bär han fluga och tar studenten.

Man får ett barn. Och innan man hinner blinka tar hon examen från grundskolan i skyhöga klackar.

Det är klart att jag visste. Barn är till låns.

Men ändå.

I DN:s Boklördag idag efterlyser Ulrika Milles den nutida, stora berättelsen om kvinnans klimakterium. I texten gör hon en genomgång av berättelser som skrevs på 1970-talet. Där finns till exempel Doris Lessings Sommaren före mörkret, Ulla Isakssons Paradistorg och Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris.

Så nu vet jag vad jag ska läsa i sommar. Dessa tre samt essäboken Förändringen: kvinnor, åldrande, menopaus från 1991 där Germaine Greer, enligt Ulrika Milles, slår fast att alla kvinnor sörjer sina barns barndomar.

Just det, tänker jag, det är det jag gör. Jag sörjer mina barns barndomar. Jag vill tillbaka dit där livet var självklart och kraven var enkla att förstå. Nu vaknar jag varje morgon med bröstkorgen full av oro. Friheten ger mig resfeber. Jag har ingen aning om vart jag är på väg. Men jag kommer aldrig att sätta upp en skylt med texten ”Det tomma boet” över min dörr när barnen har flyttat. Så länge jag är här kan mitt hem aldrig bli tomt.

Milles avslutar sin text med ett Virginia Woolf-citat, skrivet när författarinnan var i femtioårsåldern: ”Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

Skruva ner hallelujaropen

Twitter är ett auktoritetsstyrt forum, lika subversivt som Fråga kultureliten på TV2. Bloggar och artikelkommentarer har blivit politiska propagandaorgan. Facebook är en reklamplattform där vi sorterar fram annonser åt varandra. Youtube är en marknadsföringskanal.

Citatet kommer från Martin Aagårds text i Aftonbladet om boken To save everything – click here av Evgeny Morozov

Jag är en av dem som ”arbetar med sociala medier”. Jag gör det i en offentlig organisation. Vi upptäckte tidigt att ganska många människor ville använda det som 2009 var nya kontaktvägar i sin kommunikation med oss. Facebook och Twitter istället för telefon och mail. Väldigt effektivt för oss som kunde svara alla våra följare på en gång istället för att svara en och en i telefon eller mail.

Idag är vår Facebooksida och vårt Twitterkonto i första hand två kundtjänstkanaler bland våra andra kundtjänstkanaler. Det arbetet förtjänar inga hallelujarop. Vi gör det som en offentlig organisation är skyldig att göra. Vi svarar på besökarnas frågor i de kanaler som besökarna väljer.

Privat är jag numera väldigt sparsam med min internettid. Större delen av den går åt till att lyssna på podradio. Lundströms Bokradio, Filosofiska rummet, Nya vågen, Vetandets värld samt P1 och P3 Dokumentär. Till exempel.

Facebook och Twitter får mig alltid att känna mig aningen smutsig. Det finns visserligen undantag. Facebookgruppen där vi delar bilder och minnen från Göteborg. Bokcirkeln på Facebook. Men även där blir jag alltmer försiktig. För vem är det jag pratar med? Har ingen aning. Vill jag ha det så? Jag som är extremt noga med vem jag släpper in i mitt liv här, i den verkliga verkligheten.

Jag blir alltmer övertygad om att varje ord som jag släpper ifrån mig på internet bör skärskådas lika noggrant som de texter jag sände iväg för publicering när jag arbetade som dagstidningsreporter. Det betyder inte att man inte kan vara både privat och personlig i bloggar och på Facebook. Men man behöver tänka över vad det är man gör. En konversation på Twitter sker på en scen med många åskådare. I vanliga livet skulle jag förbereda mig ganska ordentligt inför ett sådant framträdande. Alternativt prata om sådant som inte är det minsta känsligt för mig som person. Numera väljer jag det senare alternativet. Vilket i sin tur har lett till att Twitter faktiskt blivit totalt ointressant.

Kanske har min trötthet att göra med det som Aagård menar är Morozovs viktiga poänger:

Den transparens vi gärna hyllar på internet är inte alltid något positivt. Vi gillar den bara när den används i ”goda” syften. Vår kunskaps­inhämtning har inte ändrats i grunden. Det är inte ”massan” som styr vad som blir populärt, viktigt och sett på nätet. Det är till stora delar företag och deras algoritmer.

Martin Aagårds artikel finns här:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article16789168.ab

Om en cykel

Jag brukar se den cykel som en gång var min i det stora cykelstället utanför Röda korsets second hand-butik.

Jag valde en glittrande brun cykel med mjuk sadel och ett styre som verkade byggt just för mig. Vi avverkade många mil tillsammans och jag började ta den för givet. Blev slarvig. Struntade i att ställa in den i cykelrummet på kvällarna. Och en morgon var den borta.

Nu är sadeln sprucken och lacken skavd. I den skeva cykelkorgen brukar det ligga ett par stycken vin-tetror. Den gör tjänst åt någon annan nu och så har det varit i drygt ett år.

Att ge av sitt överflöd är inte så svårt. Att räkna fram en summa som man klarar att avstå till människor som har det sämre gör inte ont. Tvärtom. När vi ger av vårt överflöd känner vi oss både goda och tillfreds. Om man har två cyklar kan man ge den ena till någon som ingen cykel har och det kan kännas rätt fint.

Men om man bara har en cykel, som man dessutom är väldigt förtjust i, och man blir av med den så gör det ont och blir man arg. Man blir som Tyko Jonsson. ”Den var ju min!” gastar man och polisanmäler. Sen ringer man försäkringsbolaget och får reda på att cykeln är exakt så gammal att dess värde går precis jämnt upp med självrisken.

Så jag går förbi cykeln och tänker att jag skulle kanske kunna gå till Polishuset och säga att jag har hittat min försvunna cykel och vill ha den tillbaka. Men någonting avhåller mig. Kanske det faktum att cykeln aldrig står på samma plats i cykelstället två dagar i rad. Den tjänstgör, varje dag. Någon har nytta av den.

Cykeln är helt enkelt inte längre min.

    

Självporträtt i bild och ton

”Det osar ilsken rök ur hennes öron, utan att man anar alls varför”

Jag ger er Arg arg arg arg arg med Anders och Putte, tillsammans med ett egentillverkat självporträtt som säger allt om den här dagen.

 

 

Imorgon är en stor dag

Hon hette Inger och var min svensklärare på Vårdgymnasiet i Annedal. Jag hatade anatomin och sjukdomsläran som grävde svarta hål av skräck i min själ. Men jag skulle få jobb när jag var klar och i min familj var det viktigt, för att inte säga avgörande.

Lektionerna i svenska och engelska med Inger blev min räddning och den enda orsaken till att jag orkade ta bussen från det lilla samhället in till stora staden varje dag. Någon månad in på första terminen skrev vi kortnovell. Inger gav tillbaka min med orden: ”Hör av dig när du ger ut din första bok”

Jag har ännu inte kunnat höra av mig till Inger. Men det känns som om jag närmar mig. Imorgon kväll samlar jag ungar och vänner runt mig när jag tar emot Västerås stads kulturstipendium i litteratur. Jag får det med följande motivering:

Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande.

Ikväll vandrar jag runt här bland mina texter. Funderar över varför jag vill skriva. Varför jag inte kan låta bli. Trots att det är så svårt och så arbetsamt. Hittar texten om den svarta järngrytan.

Jag skriver och skriver. Skriver ur mig min historia. Och funderar på vad sanning är. Det är som om allt jag har upplevt, alla tankar jag tänkt och alla känslor jag känt under åren har samlats i en stor gryta. Jag tänker mig en svart järngryta som hänger i kedjor över en öppen eld. Det puttrar och kokar i grytan. Nya ingredienser läggs till. Någon rör i grytan då och då. Kanske är det jag, kanske är det någon annan.

Sen kommer det en dag då innehållet i grytan har kokat ihop till något nytt. Det går att sleva upp det nya i skålar, lukta och smaka. Det är resultatet av mitt liv. Men är det sant?

Jag vet inte. Jag bara öser upp och skriver.

Bild: Flicka vid skrivbord av Lisi Martin, ett vykort som följt mig sedan tonåren och suttit på alla mina anslagstavlor.

Ännu en gång är världen ny

När pojken klär sig i sin första kostym förskjuts mammans tillvaro en aning.

Världen ser likadan ut. Stora gatan trafikeras av samma bussar och polisbilen som svänger in på Slottsgatan har samma färger som i morse. Butiken tvärs över gatan skyltar fortfarande med halal-kött och antikvariatets böcker ser lika solblekta ut som vanligt.

Men någonting har förändrats.

Världen är ny.

Ännu en gång.

Jag gör en tårta

Vaknar sakta och förstår att den människa som är jag behöver ett annat tempo.

Jag har tusen frågor men inga svar. Jag har jordlukt i näsan men ingen fast mark under fötterna. Jag vinglar, stannar, och tappar alla måste och sedan.

Jag gör en tårta. Det kan vara nog en dag som den här.

En lektion i ödmjukhet

Jag är sjuk. Jag ska inte plåga er med detaljer om hur många olika sorters nässpray och värktabletter jag har provat, hur många paket pappersnäsdukar jag har avverkat, hur många nysningar som kan rymmas på en minut, hur få timmar jag har sovit i rad sedan insjuknandet i fredags eller hur många gånger jag i tysthet, eftersom jag inte har någon röst,  bett om att någon ska komma hit och söva ner mig.

Hittills har det inte kommit någon för att befria mig från mina plågor. Det är väl helt enkelt inte rutin att åka runt och söva ner influensaoffer. Så jag får försöka ta hand om mig själv. Och be om hjälp. Larm på mobilen var sjätte timma för nya febernedsättande värktabletter och var åttonde timma för nässpray. Aktivering av snälla närstående för utryckning till apotek och livsmedelsbutik.  Sms-kontakt med andra influensaoffer för lite ”vi sitter i samma förbannade båt”-känsla. Nyponté, Svart vinbärsté, Kamomillté. Med honung.

En ordentlig influensa är en nyttig lektion i ödmjukhet. Ingen chans att ta i lite till, trycka in en punkt till på listan, lägga i överväxeln. För man kliver upp, går på toa, byter vatten i vattenflaskan, öppnar fönstret i sovrummet, bär täcket till soffan och sen är det stopp. ”Sitt still!” säger kroppen. Obevekligt. ”Andas lugnt för annars får du andnöd” ””Nej, prata inte, var tyst så slipper du kanske ännu en hostattack”

Så jag lyder. Och världen klarar sig utan mig. Det finns andra som tar vid.

Once again the sun is raising

Det kändes som en spännande utmaning. Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Jag bestämde mig för att min bokblogg, Miranda läser, skulle bli arenan för mitt#blogg100 Jag klarade 23 dagar. Det är inte så illa ändå. Och det blev en väldig fart på mitt läsande.

Resultatet finns på bloggen Miranda läser

Nu lyssnar jag på musik på vägen till jobbet istället. Just idag passar den här sällsynt fint 🙂

I was aiming for the sky,

ended up flat on the ground

But once again the sun is rising,

I better keep on walking

Keep on walking