Till fantasins försvar

Pojke drömer av desertdutchman på FlickrJag erkänner. Jag ägnar en stor del av min vakna tid åt fantasier. Medan jag steker köttfärs, svettas på gymet, powergår till Vallbybron och tillbaka och släpar tunga kassar till tvättstugan så drömmer jag om äventyr där jag räddar mänskligheten från den rena ondskan och om den stund då jag äntligen ska bli uppskattad efter förtjänst. Jag läser böcker, ser film, lyssnar på musik som tar mig till andra världar. Jag lever med de döda, de som försvunnit långt bort, de jag aldrig har känt och de påhittade och jag älskar dem alla lika högt. Jag anar då och då att jag borde ägna mer tid åt de levande och det verkliga. Men allvarligt talat, hur spännande är det vi kallar verklighet? Vi jobbar och betalar räkningar, strider om någon extra hundring i löneökning, byter jobb och bråkar, klipper håret i nya frisyrer, ingår allianser och blir kränkta. Det är drama men det är inte på riktigt. Det som är på riktigt hinner vi sällan med.

För därute sväller knopparna på kastanjen. Rasande moln jagar över himlen. En ny människa föds. Ett litet barn säger sitt första ord och det kan vara mama eller gass eller mee (det vill säga mamma, glass eller mer). En annan människa ligger och dör. Det kan gå fort eller vara i en oändlighet. Döendets faser. Hur andningen förändras. Handen som blir lite kallare. En speciell känsla i rummet som bara går att ana. Plötsligt en klar blick. Sedan vila. Få saker är större än att vaka vid en människas dödsbädd  hela vägen fram till slutet.

Men i min dagdrömmarvärld finns inga gränser. Där kan jag möta och tala med de döda, de som försvunnit långt bort och de påhittade och de vill ha mig precis sådan som jag är. Det är mycket vilsamt.

Till mitt försvar vill jag säga att jag är inte ensam om att ägna mig åt verklighetsflykt. Författaren Gunnar Ekelöf lär vid något tillfälle ha skrivit ”Ge mig drömmar att leva eller gift att dö”. Detta förtäljer bibliotekarien Jenny Lindh i lördagens DN under vinjetten Fråga bibliotekarien. Hon uppger dessutom att min litteräre husgud J R R Tolkien har sagt att de enda som hatar eskapism är fängelsevakterna. Vilket tål att tänkas på. Gärna innan man avfärdar alla oss dagdrömsberoende.

Foto: Ken Bosma på Flickr 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Litteratur, musik, sorg

2 responses to “Till fantasins försvar

  1. Så tråkigt livet vore utan fantasier! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s