Ge mig en 3D-scanner

Knuten hand av pabak sarkar på FlickrDet börjar bli vår och jag har insett att jag har ont om kläder. Jag har sett ut två plagg på nätet som jag tror kan passa och nu återstår bara själva den fysiska provningen och köpbeslutet. Den ena butiken går jag förbi varje morgon på väg till jobbet. ”På lunchen”, tänker jag, ”går jag hit och provar jeansen.” När jag tagit lunchrast och ätit min mat promenerar jag istället till Lögastrand och tillbaka medan jag optimistiskt tänker att ”efter jobbet, då går jag in och provar jeansen. Och kanske skjortan också!” När jag går hem bär jag på ryggsäck och väskan med tomma matlådor och jag är trött och lite svettig och det är väldigt mycket folk överallt och jag går förbi min eventuellt blivande jeansbutik utan en blick.

Veckorna går och inte blir det några nya kläder. Vad är det med mig? Undrar jag. Jag känner människor som gillar att handla kläder. Som gör det med glädje. Som faktiskt inte verkar kunna låta bli. Så varför inte jag? Undrar jag. Tills jag blundar och föreställer mig den där stunden i provrummet. Av med jacka, halsduk och skor. Slå armbågen i väggen första gången. Dra av byxor och nästan tappa balansen eftersom det inte finns någon pall. Dra tröjan över huvudet, rädda glasögonen, befria ansiktet från tusen elektriska hårstrån. Vad är det för mystisk elektrisk laddning i klädbutikernas provrum? Dra fram det första plagget. Slå armbågen i väggen andra gången. Dra på skjortan. Den går inte att knäppa eftersom den visar sig vara smalare runt bröstkorgen än runt magen. Benen lyser lilavita i lysrörsskenet. Ta bort en dammråtta som fastnat på ena strumpan. Slå armbågen i väggen tredje gången.

Är detta värdigt?

Nej, hojtar jag med knuten näve. Det är tortyr. Ge mig en 3D-scanner och befria mig från provrumstortyren. Genast! DN skriver:

Tekniker för att skanna in kroppen i 3D och därmed få skräddarsydda produkter hemskickade på posten har nyligen lanserats i Sverige. Samtidigt utvecklas möjligheten att själv kunna skriva ut den perfekta klänningen eller de måttanpassade skorna hemma.

Den som blir nyfiken kan läsa hela artikeln här

Foto: Pabak Sarkar på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under vardag

Till fantasins försvar

Pojke drömer av desertdutchman på FlickrJag erkänner. Jag ägnar en stor del av min vakna tid åt fantasier. Medan jag steker köttfärs, svettas på gymet, powergår till Vallbybron och tillbaka och släpar tunga kassar till tvättstugan så drömmer jag om äventyr där jag räddar mänskligheten från den rena ondskan och om den stund då jag äntligen ska bli uppskattad efter förtjänst. Jag läser böcker, ser film, lyssnar på musik som tar mig till andra världar. Jag lever med de döda, de som försvunnit långt bort, de jag aldrig har känt och de påhittade och jag älskar dem alla lika högt. Jag anar då och då att jag borde ägna mer tid åt de levande och det verkliga. Men allvarligt talat, hur spännande är det vi kallar verklighet? Vi jobbar och betalar räkningar, strider om någon extra hundring i löneökning, byter jobb och bråkar, klipper håret i nya frisyrer, ingår allianser och blir kränkta. Det är drama men det är inte på riktigt. Det som är på riktigt hinner vi sällan med.

För därute sväller knopparna på kastanjen. Rasande moln jagar över himlen. En ny människa föds. Ett litet barn säger sitt första ord och det kan vara mama eller gass eller mee (det vill säga mamma, glass eller mer). En annan människa ligger och dör. Det kan gå fort eller vara i en oändlighet. Döendets faser. Hur andningen förändras. Handen som blir lite kallare. En speciell känsla i rummet som bara går att ana. Plötsligt en klar blick. Sedan vila. Få saker är större än att vaka vid en människas dödsbädd  hela vägen fram till slutet.

Men i min dagdrömmarvärld finns inga gränser. Där kan jag möta och tala med de döda, de som försvunnit långt bort och de påhittade och de vill ha mig precis sådan som jag är. Det är mycket vilsamt.

Till mitt försvar vill jag säga att jag är inte ensam om att ägna mig åt verklighetsflykt. Författaren Gunnar Ekelöf lär vid något tillfälle ha skrivit ”Ge mig drömmar att leva eller gift att dö”. Detta förtäljer bibliotekarien Jenny Lindh i lördagens DN under vinjetten Fråga bibliotekarien. Hon uppger dessutom att min litteräre husgud J R R Tolkien har sagt att de enda som hatar eskapism är fängelsevakterna. Vilket tål att tänkas på. Gärna innan man avfärdar alla oss dagdrömsberoende.

Foto: Ken Bosma på Flickr 

2 kommentarer

Filed under Litteratur, musik, sorg

Alla duktiga

Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.

Freedom by snappybex on flickrCitatet är från en intervju med författaren Claire Messud i DN i samband med att hennes roman The Woman Upstairs kom ut förra året.

Alla duktiga. Inte bara flickor, för övrigt. Som jobbar över utan ersättning. Som fixar och löser och ordnar. Som aldrig får något tillbaka utom möjligen vetskapen om att de som på ett eller annat sätt är överordnade litar på att saker och ting blir fixade även nästa gång. Och nästa. Och nästa.

”Jag är oumbärlig”, kan man tänka. Men det är fel. ”Jag är utnyttjad”, är den korrekta formuleringen. Och den som slutar att vara duktig bör inte räkna med tårar och böner om återkomst. Det finns många duktiga på kö. I alla sammanhang.

Huvudpersonen Nora i Claire Messuds roman säger i slutet av berättelsen:

No longer young, no longer pretty, no longer loved, or sweet, or lovable, unmasked, writhing on the ground for all to se my utter ingloriousness, there’s no telling what I might do.

Det, däremot, är hoppingivande.

Foto: Bex Ross på Flickr

Här kan du läsa mer om romanen The Woman Upstairs

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, Litteratur, medelålder

Till slut glider världarna ihop

Väg i skog av Peter Alfred Hess on FlickrJag planerar en helgutflykt. En som tar mig längre än till Coop och gymet. Försöker reda ut hur kollektivtrafikbiljettsystemen fungerar och undrar lite var jag har befunnit mig de senaste åren. Men det vet jag ju. Jag har rört mig i en trekant. Hemmet, jobbet, gymet. Å så Coop då, som extra helgutmaning.

När en människa utsätts för svåra påfrestningar kan det hända att precis all kraft går åt. Det är så mycket som ska ses över och sorteras. Så många ting som måste plockas upp och borstas av och gråtas över. Det har varit som att leva i två världar. En inre tillvaro där jag varje dag och varje natt har varit sysselsatt med katastrofhantering. En yttre värld där jag har försökt att hålla ihop den vardag som måste hållas ihop. Men nu glider världarna till slut ihop och jag kan äntligen andas med hela kroppen.

Nu längtar jag ut. Jag vill se nya träd och andra himlar. Jag vill åka buss genom okänt landskap och känna lukten av djupa vatten.

”I think I’m quite ready for another adventure”

Foto: Peter Alfred Hess på Flickr

2 kommentarer

Filed under livsresa, sorg

Nu återstår bara att tjata

black hole av WestonEyes om FlickrJag ska inte gå in på några detaljer men det är ovanligt rörigt just nu där jag arbetar. Omorganisation, nya chefer, flyttkarusell och mitt i allt detta ska vi sjösätta en ny webbplats. Jag har mina speciella roller förstås. Ser saker ur mitt perspektiv. Jag påstår inte att jag alltid har rätt men 33 år i arbetslivet, varav sju år på min nuvarande arbetsplats, har gett mig viss insikt och kunskap. Ändå är det stundtals som om jag pratar rakt ner i ett svart och bottenlöst hål. Samma frågor återkommer, igen och igen. Nu har jag slutat berätta att jag redan har svarat på frågan 48 gånger utan svarar snällt även en 49:e gång. Svaret åker ändå bara ner i hålet och frågan kommer att återkomma gång 50, 51 och 52.

Men det kanske är som med de ojämställda lönerna. Med den takt som nu råder så kommer vi möjligen att ha jämställda löner år 2066. Då är jag troligtvis död. Det är ju inte så att vi inte vet att kvinnor har lägre löner än män och att lönerna är sämre på kvinnodominerade arbetsplatser. Och även om intensiteten i kritiken har blivit något högre på senare år så förflyktigas upprördheten och flyter bort strax efter Internationella kvinnodagen. Ner i svarta hålet med den. Men nu har fackförbundet som jag arbetar för bestämt att det är slutvelat. ”Tjata!” uppmanar de oss. Så då gör vi det.

Samma metod går givetvis att använda på fler områden. Tjata och fråga, tjata och fråga, en vacker dag kanske det svarta hålet är så fullt att alltihop studsar tillbaka upp och blir synligt. Psykisk sjukdom förtjänar väldigt mycket tjat. Jag har just lyssnat på Eleanor Longden på TED-talk. Hon blev diagnostiserad med schizofreni, drogad, och så småningom kasserad av ett system där ingen visste hur de skulle hjälpa henne. Tio år senare tog hon sin examen i psykologi och idag arbetar hon själv inom psykiatrin. I sin föreläsning berättar hon om den internationella rösthörarrörelsen, ett nätverk som finns i i 26 länder på fem kontinenter. Nätverkens syfte är att vara med och bygga ett samhälle där personer som hör röster värderas som fullvärdiga medborgare. Ett samhälle där personer i psykisk nöd bemöts med värdighet. Eleanor Longden säger:

Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.

Hon säger alltså att jag ska tjata om det jag sett och upplevt. Då gör jag det.

Eleonor Longdens föreläsning på TED-talk

Foto: WestonEyes on Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, psykisk sjukdom, samhälle

Allt är så krångligt

Jag tror bara på det jag har sett med egna ögon. Tyvärr kan även det jag tror att jag sett visa sig vara osant.

Lämna en kommentar

Filed under filosofi, samhälle

Jag minns moster Lillie

Det här är hjärtatOm sju dagar kommer Bodil Malmsten ut med en ny diktsamling. Den första på 22 år. Den heter Det här är hjärtat. Författaren skriver:

Det här är hjärtat är en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig. Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den.

Jag minns B-ställningar som jag köpte nån gång där på 1980-talet och som inte är en dikt utan en klippbok men som innehåller en och annan dikt. Nu letar jag efter Ett bloss för moster Lillie på YouTube. Tycker att den borde finnas tonsatt med skrikande gitarrer och tunga trummor. Men nej, bara snälla varianter. Läser i min slitna pocketbok istället och minns att jag och min vän Y kunde recitera dikten med slutna ögon när vi drack vin och vandrade i Jönköpings stadspark istället för att sova bort vårnätterna 1987.

Jag kan den än.

… Hon gick bort i vingliga klackar

I slippriga uppförsbackar

Hon sa hon var fyrtitvå

Sånt ändrar man inte på

Fimpa på hennes årtal

Låt Waits hålla hennes bårtal

Å låt henne gå när hon går

Till Singapore

& minns alla bloss hon gav

& aska på hennes grav

På alla helgons dag….

Låt henne gå när hon går. Låt de döda gå när de går. Lev vidare. Så svårt och så lätt.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, sorg