Det börjar bli vår och jag har insett att jag har ont om kläder. Jag har sett ut två plagg på nätet som jag tror kan passa och nu återstår bara själva den fysiska provningen och köpbeslutet. Den ena butiken går jag förbi varje morgon på väg till jobbet. ”På lunchen”, tänker jag, ”går jag hit och provar jeansen.” När jag tagit lunchrast och ätit min mat promenerar jag istället till Lögastrand och tillbaka medan jag optimistiskt tänker att ”efter jobbet, då går jag in och provar jeansen. Och kanske skjortan också!” När jag går hem bär jag på ryggsäck och väskan med tomma matlådor och jag är trött och lite svettig och det är väldigt mycket folk överallt och jag går förbi min eventuellt blivande jeansbutik utan en blick.
Veckorna går och inte blir det några nya kläder. Vad är det med mig? Undrar jag. Jag känner människor som gillar att handla kläder. Som gör det med glädje. Som faktiskt inte verkar kunna låta bli. Så varför inte jag? Undrar jag. Tills jag blundar och föreställer mig den där stunden i provrummet. Av med jacka, halsduk och skor. Slå armbågen i väggen första gången. Dra av byxor och nästan tappa balansen eftersom det inte finns någon pall. Dra tröjan över huvudet, rädda glasögonen, befria ansiktet från tusen elektriska hårstrån. Vad är det för mystisk elektrisk laddning i klädbutikernas provrum? Dra fram det första plagget. Slå armbågen i väggen andra gången. Dra på skjortan. Den går inte att knäppa eftersom den visar sig vara smalare runt bröstkorgen än runt magen. Benen lyser lilavita i lysrörsskenet. Ta bort en dammråtta som fastnat på ena strumpan. Slå armbågen i väggen tredje gången.
Är detta värdigt?
Nej, hojtar jag med knuten näve. Det är tortyr. Ge mig en 3D-scanner och befria mig från provrumstortyren. Genast! DN skriver:
Tekniker för att skanna in kroppen i 3D och därmed få skräddarsydda produkter hemskickade på posten har nyligen lanserats i Sverige. Samtidigt utvecklas möjligheten att själv kunna skriva ut den perfekta klänningen eller de måttanpassade skorna hemma.
Med Mirandas ögon 