När ljuset slocknar i trappan

De här åren. De här svåra åren. Så många gånger har jag varit tvungen att lita på den blinda ledstången som hittar i mörkret. Det var tur för mig att jag hade läst Sanningsbarriären innan jag fick mitt olyckstelegram, mitt yxhugg inifrån djupaste hjärtat. Utan Tranströmers ord hade jag kanske inte kommit på tanken att det kunde finnas en ledstång i mörkret. Jag har försökt beskriva känslan i min loggbok:

Jag blev tvungen att börja om från början. Det är så underligt att jag inte ens förstår det själv. Jag lärde mig att böja ner huvudet mot marken, sätta ena foten framför den andra och börja dra. Varje morgon. Som en arbetshäst. Arbetet blev min räddning. Hemma och på jobbet. Rutinerna. Att göra det som måste göras. Därför att det inte finns något annat sätt.

Jag återkommer till detta hela tiden. Att jag faller i bitar om jag inte håller mig till rutinerna. Fortfarande är det så.

Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Visste inte om jag skulle överleva. Men av någon anledning så litade jag på att den blinda ledstången som jag följde skulle leda mig rätt i mörkret.

Ur Sanningsbarriären:

De fem stråkarna säger att vi kan
lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat,
och de följer oss en bit på
väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan
och handen följer – med
förtroende – den blinda
ledstången som hittar i mörkret

Foto: Steve Snodgrass på Flickr

Under de knotiga träden

Det var Tomas Tranströmer som gav mig min första bild av Västerås. Jag hade tillbringat tre terminer vid Vättern, en termin vid Lake Michigan och 23 år vid det riktiga havet i väst. Nu skulle jag flytta till staden vid Mälaren för mitt första journalistjobb.

En av de sista kvällarna i Jönköping satt jag i vår vidunderligt vackra lägenhet och såg hur Vätterns vatten blev djupblått i skymningen. Undrade hur allt skulle bli. Hörde ljudet från TV:n svagt i bakgrunden. Lystrade. Pratade de inte om Västerås?

Jo, om Västerås och om Tomas Tranströmer. Vackra bilder med knotiga träd och dis över Mälaren. Poesi.

Nu går jag under de knotiga träden varje lunchrast. Speglar min sinnesstämning i Mälarens vatten.

Ett arbete som kräver överlevnadsträning

Blek kung blev David Foster Wallace’s sista bok. Den är inte lik något annat jag läst. DFW beskriver människa efter människa som försöker överleva utan att bli tokiga medan de utför själlösa sysslor utifrån regler som någon annan, osynlig och allsmäktig, har bestämt.

Arbetet på skattemyndigheten i Preoria, Illinios är nämligen så fruktansvärt tråkigt att personerna som ska arbeta där måste få överlevnadsträning innan de börjar. I berättelsens § 33 sitter därför Lane Dean jr och betar av den ena deklarationen efter den andra medan han föreställer sig en somrig strand med mjuka bränningar, såsom han hade blivit instruerad på introduktionen en månad tidigare.

Efter en timma har stranden blivit vintrig och brunalgerna som böljar i bränningarna liknar drunknade människors hår.

Efter ytterligare en timma fantiserar Lane Dean jr om olika höga platser att hoppa från och han inser att helvetet varken har med eld eller kyla att göra. David Foster Wallace skriver:

Stäng in någon i ett fönsterlöst rum för att utföra rutinsysslor som är precis så svåra att han måste tänka, men ändå helt rutinmässiga, sysslor som innefattar siffror som har att göra med något han aldrig kommer att se eller bry sig om, en hög med uppgifter som aldrig krymper, och spika upp en klocka på väggen så att han kan se den, och bara lämna honom där åt sitt eget huvud.

På stranden i Lane Deans huvud är det nu cement i stället för sand och vattnet ser ut som som nästan färdigstelnad gelé. Lane Dean funderar över olika sätt att ta sitt liv med hjälp av gelé.

Mannen som hade skrivbordet före Lane har lämnat ett avtryck av sina tänder i skrivbordsunderlägget.

David Foster Wallace är en av mina favoritförfattare och i Blek kung beskriver han ett tillstånd i världen som blir mer sant för varje år som går. Det är stundtals fruktansvärt roligt men samtidigt så vansinnigt sorgligt. Obeskrivbart. Läs själva, säger jag. Och om ni arbetar inom offentlig sektor så lovar jag att läsningen får en extra knorr.

Själv hann författaren aldrig se boken i färdigt skick eftersom han tog sitt liv 2008.

Foto: Steve Rhodes på Flickr

Till fantasins försvar

Jag erkänner. Jag ägnar en stor del av min vakna tid åt fantasier. Medan jag steker köttfärs, svettas på gymet, powergår till Vallbybron och tillbaka och släpar tunga kassar till tvättstugan så drömmer jag om äventyr där jag räddar mänskligheten från den rena ondskan och om den stund då jag äntligen ska bli uppskattad efter förtjänst. Jag läser böcker, ser film, lyssnar på musik som tar mig till andra världar. Jag lever med de döda, de som försvunnit långt bort, de jag aldrig har känt och de påhittade och jag älskar dem alla lika högt. Jag anar då och då att jag borde ägna mer tid åt de levande och det verkliga. Men allvarligt talat, hur spännande är det vi kallar verklighet? Vi jobbar och betalar räkningar, strider om någon extra hundring i löneökning, byter jobb och bråkar, klipper håret i nya frisyrer, ingår allianser och blir kränkta. Det är drama men det är inte på riktigt. Det som är på riktigt hinner vi sällan med.

För därute sväller knopparna på kastanjen. Rasande moln jagar över himlen. En ny människa föds. Ett litet barn säger sitt första ord och det kan vara mama eller gass eller mee (det vill säga mamma, glass eller mer). En annan människa ligger och dör. Det kan gå fort eller vara i en oändlighet. Döendets faser. Hur andningen förändras. Handen som blir lite kallare. En speciell känsla i rummet som bara går att ana. Plötsligt en klar blick. Sedan vila. Få saker är större än att vaka vid en människas dödsbädd  hela vägen fram till slutet.

Men i min dagdrömmarvärld finns inga gränser. Där kan jag möta och tala med de döda, de som försvunnit långt bort och de påhittade och de vill ha mig precis sådan som jag är. Det är mycket vilsamt.

Till mitt försvar vill jag säga att jag är inte ensam om att ägna mig åt verklighetsflykt. Författaren Gunnar Ekelöf lär vid något tillfälle ha skrivit ”Ge mig drömmar att leva eller gift att dö”. Detta förtäljer bibliotekarien Jenny Lindh i lördagens DN under vinjetten Fråga bibliotekarien. Hon uppger dessutom att min litteräre husgud J R R Tolkien har sagt att de enda som hatar eskapism är fängelsevakterna. Vilket tål att tänkas på. Gärna innan man avfärdar alla oss dagdrömsberoende.

Foto: Ken Bosma på Flickr 

Alla duktiga

Att vara en duktig flicka innebär bland annat att ingen hyser starka känslor för dig.

Citatet är från en intervju med författaren Claire Messud i DN i samband med att hennes roman The Woman Upstairs kom ut förra året.

Alla duktiga. Inte bara flickor, för övrigt. Som jobbar över utan ersättning. Som fixar och löser och ordnar. Som aldrig får något tillbaka utom möjligen vetskapen om att de som på ett eller annat sätt är överordnade litar på att saker och ting blir fixade även nästa gång. Och nästa. Och nästa.

”Jag är oumbärlig”, kan man tänka. Men det är fel. ”Jag är utnyttjad”, är den korrekta formuleringen. Och den som slutar att vara duktig bör inte räkna med tårar och böner om återkomst. Det finns många duktiga på kö. I alla sammanhang.

Huvudpersonen Nora i Claire Messuds roman säger i slutet av berättelsen:

No longer young, no longer pretty, no longer loved, or sweet, or lovable, unmasked, writhing on the ground for all to se my utter ingloriousness, there’s no telling what I might do.

Det, däremot, är hoppingivande.

Foto: Bex Ross på Flickr

Här kan du läsa mer om romanen The Woman Upstairs

Jag minns moster Lillie

Om sju dagar kommer Bodil Malmsten ut med en ny diktsamling. Den första på 22 år. Den heter Det här är hjärtat. Författaren skriver:

Det här är hjärtat är en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig. Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den.

Jag minns B-ställningar som jag köpte nån gång där på 1980-talet och som inte är en dikt utan en klippbok men som innehåller en och annan dikt. Nu letar jag efter Ett bloss för moster Lillie på YouTube. Tycker att den borde finnas tonsatt med skrikande gitarrer och tunga trummor. Men nej, bara snälla varianter. Läser i min slitna pocketbok istället och minns att jag och min vän Y kunde recitera dikten med slutna ögon när vi drack vin och vandrade i Jönköpings stadspark istället för att sova bort vårnätterna 1987.

Jag kan den än.

… Hon gick bort i vingliga klackar

I slippriga uppförsbackar

Hon sa hon var fyrtitvå

Sånt ändrar man inte på

Så

Fimpa på hennes årtal

Låt Waits hålla hennes bårtal

Å låt henne gå när hon går

Till Singapore

& minns alla bloss hon gav

& aska på hennes grav

På alla helgons dag….

Låt henne gå när hon går. Låt de döda gå när de går. Lev vidare. Så svårt och så lätt.

Mellan orden

Jag läser Självständighetsdagen. Richard Fords andra bok om sportjournalisten-numera-fastighetsmäklaren Frank Bascombe. Äktenskapet har kraschat. Författardrömmen också. Singellivet har han svårt att vänja sig vid. Sonen som dog är ständigt närvarande, nästan mer än den andre sonen. Pojken som ställer till det för sig medan Frank intalar sig att allt är som det ska.

Frank Bascombe är vilsen utan att vara eländigt olycklig. ”Jag är någonstans mellan orden, antar jag.” Så tänker han.

Precis som jag så letar Frank efter en hemvist. Någonstans att gräva ner rötterna som slets upp. Han bestämmer sig för staden Haddad i New Jersey. Slutar leta. Försöker bryta sin isolering. Det går sådär. Han famlar och ger upp. Försöker igen. Blir galen på alla andras oförmåga och dumhet. Ena dagen klar och bestämd, nästa dag moloken och självömkande.

Richard Ford skriver om vardagen. Det lilla livet. Med sin välsignade vila. Och sina outhärdliga utmaningar.

Den farliga åldern

Det går att hitta på ett nytt projekt. Ett annat jobb kanske? Ett bed-and-breakfast? En resa jorden runt? Ett nytt kök?

Det går att hotta upp sig och söka kärleken. För två ska man va’. Om inte annat så för att ha någon att bygga om köket med.

Eller så kan jag stanna kvar i min vardag och låta det kännas precis hur hjärtskärande det är att mitt mammaliv är slut. Att jag har förberett min flock för livet och nu ger de sig iväg, en efter en.

Man får ett barn. Och plötsligt bär han fluga och tar studenten.

Man får ett barn. Och innan man hinner blinka tar hon examen från grundskolan i skyhöga klackar.

I essäboken Förändringen: kvinnor, åldrande, menopaus från 1991 skriver Germaine Greer att alla kvinnor sörjer sina barns barndomar. Ja, det händer att jag vill tillbaka dit där livet var självklart och kraven var enkla att förstå. Friheten ger mig resfeber.

Men det går förstås också att lyssna på Virgina Woolf som i 50-årsåldern lär ha skrivit:

Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.

Jag färdas bakåtvänd

Jag skriver på en slags loggbok. Om vad förlust kan göra med en människa:

Jag försöker stilla tiden men den rinner mellan mina fingrar och jag vet inte vart den tar vägen. Kanske lägger den sig tillrätta på någon säker plats.
Jag tappar bort saker. Hårddiskar kraschar. Webbplatsen där jag tänt 214 ljus till minne är plötsligt stängd. Till slut, när någon frågar: ”Vem var han?” måste jag svara ”Jag vet inte. Jag har ingenting kvar.”
Alltihop smulas sönder, blir till grå aska. Jag vill resa en sten. Bygga ett monument. Fylla ett altare med bilder och tända ett ljus som aldrig får slockna. Men jag lurar mig själv. Allt som finns kvar är den grå askan i den fula minneslunden och jag har ingen aning om vem du var. Det finns ingenting att hålla fast.
Jag färdas bakåtvänd och ser hur allt jag hade, eller trodde att jag hade, försvinner längre och längre bort och jag försöker med all min kraft hålla kvar bevisen för att jag hade det jag trodde att jag hade men det går inte. Alltihop fladdrar bort i hårddiskkraschar, stängda webbplatser, en hastigt tömd lägenhet och aska på en ful minneslund.
Det är klart att jag vill släppa taget. Inte vill jag vakna, ångestsvettig, vid fyratiden på morgonen i skräck för att jag ska glömma hur du såg ut. Naturligtvis vill jag vända mig om, låta vinden blåsa håret bakåt och mötas av allt det jag aldrig sett förut. Men hur?

Klart vi måste gå vilse

Det är alltså ingen ordning. För egen del är jag inte så rädd för vilsenheten. I ljuvliga A Field Guide to Getting Lost skriver Rebecca Solnit:

Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta och för att hitta det behöver man gå vilse.

Klart vi måste gå vilse. Vara vilse. Stå vilse. Acceptera att vi faktiskt, när allt kommer omkring, inte har en aning om någonting. När jag har tur så hittar jag en bok som jag inte har letat efter. Den kan handla om en mystisk mästare i Moskva och hans stora svarta katt. Den kan också handla om en man som jobbar på sanningsministeriet med att igen och igen skriva om alla landets texter så att de alltid stämmer överens med den sanning som gäller för dagen. Om jag hittar en sådan bok så gör jag klokt i att läsa den. Inte för att den ger mig sanningen. Sanning fås inte så lättvindigt. Utan för perspektivet. Någon annans.