Category Archives: sociala medier

Skruva ner hallelujaropen

Twitter är ett auktoritetsstyrt forum, lika subversivt som Fråga kultureliten på TV2. Bloggar och artikelkommentarer har blivit politiska propagandaorgan. Facebook är en reklamplattform där vi sorterar fram annonser åt varandra. Youtube är en marknadsföringskanal.

Citatet kommer från Martin Aagårds text i Aftonbladet om boken To save everything – click here av Evgeny Morozov

Jag är en av dem som ”arbetar med sociala medier”. Jag gör det i en offentlig organisation. Vi upptäckte tidigt att ganska många människor ville använda det som 2009 var nya kontaktvägar i sin kommunikation med oss. Facebook och Twitter istället för telefon och mail. Väldigt effektivt för oss som kunde svara alla våra följare på en gång istället för att svara en och en i telefon eller mail.

Idag är vår Facebooksida och vårt Twitterkonto i första hand två kundtjänstkanaler bland våra andra kundtjänstkanaler. Det arbetet förtjänar inga hallelujarop. Vi gör det som en offentlig organisation är skyldig att göra. Vi svarar på besökarnas frågor i de kanaler som besökarna väljer.

Privat är jag numera väldigt sparsam med min internettid. Större delen av den går åt till att lyssna på podradio. Lundströms Bokradio, Filosofiska rummet, Nya vågen, Vetandets värld samt P1 och P3 Dokumentär. Till exempel.

Facebook och Twitter får mig alltid att känna mig aningen smutsig. Det finns visserligen undantag. Facebookgruppen där vi delar bilder och minnen från Göteborg. Bokcirkeln på Facebook. Men även där blir jag alltmer försiktig. För vem är det jag pratar med? Har ingen aning. Vill jag ha det så? Jag som är extremt noga med vem jag släpper in i mitt liv här, i den verkliga verkligheten.

Jag blir alltmer övertygad om att varje ord som jag släpper ifrån mig på internet bör skärskådas lika noggrant som de texter jag sände iväg för publicering när jag arbetade som dagstidningsreporter. Det betyder inte att man inte kan vara både privat och personlig i bloggar och på Facebook. Men man behöver tänka över vad det är man gör. En konversation på Twitter sker på en scen med många åskådare. I vanliga livet skulle jag förbereda mig ganska ordentligt inför ett sådant framträdande. Alternativt prata om sådant som inte är det minsta känsligt för mig som person. Numera väljer jag det senare alternativet. Vilket i sin tur har lett till att Twitter faktiskt blivit totalt ointressant.

Kanske har min trötthet att göra med det som Aagård menar är Morozovs viktiga poänger:

Den transparens vi gärna hyllar på internet är inte alltid något positivt. Vi gillar den bara när den används i ”goda” syften. Vår kunskaps­inhämtning har inte ändrats i grunden. Det är inte ”massan” som styr vad som blir populärt, viktigt och sett på nätet. Det är till stora delar företag och deras algoritmer.

Martin Aagårds artikel finns här:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article16789168.ab

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under radio, samhälle, självbild, sociala medier

Once again the sun is raising

Det kändes som en spännande utmaning. Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Jag bestämde mig för att min bokblogg, Miranda läser, skulle bli arenan för mitt#blogg100 Jag klarade 23 dagar. Det är inte så illa ändå. Och det blev en väldig fart på mitt läsande.

Resultatet finns på bloggen Miranda läser

Nu lyssnar jag på musik på vägen till jobbet istället. Just idag passar den här sällsynt fint 🙂

I was aiming for the sky,

ended up flat on the ground

But once again the sun is rising,

I better keep on walking

Keep on walking

Lämna en kommentar

Filed under bloggar, självbild, sociala medier, vardag

Vem kan se mitt innehåll?

Min sekretärSå sitter jag då här. Min gamla sekretär nedburen i vardagsrummet och fylld med mina skrivböcker, mina pennor. Sekretären som också varit mammas och mormors, och en tid även min dotters.

Allt går hela vägen runt.

Jag lyssnar på susandet i mitt huvud. Som steg. En taktfast marsch en liten bit bakom mitt vänstra öra. Så snart tillvaron omkring mig tystnar.

Så mycket jag är trött på., Så mycket som tar min tid trots att jag inte vill. Jag vill krympa min värld. Så att den kan bli stor. För i den stora världen blir min värld liten. Vi är alla så små och när vi försöker ta stor plats så blir vi så uttänjda att vi till slut blir alldeles genomskinliga. Så jag krymper mig själv och min värld. Inte för att bli liten utan för att bli kompakt.

Jag tycker inte om det offentliga samtalet så som det ser ut idag. Isolerade människor som står på en väldig plats och pratar rakt ut i luften. Tillsammans men ändå inte. Oseende ögon. Uppfyllda av Facebookfrågan: ”Vem kan se mitt innehåll?”

Utbrotten. Explosioner som flammar upp på den öppna platsen. Svavelsyran som skvätter och osar.  De hårda orden, föraktet, raljansen.

”Men jag behöver ju inte lyssna!”

”Jag skapar ju mitt eget flöde!!”

Ja, just det ja. Så bra. Då säger vi det till eleverna i klassrummet också, när en eller varför inte en hel grupp elever ger sig på en annan elev med förakt som osar svavel. ”Men kära nån, lyssna inte på dem, skapa ditt eget kompisgäng och stäng in er i grupprum 2.”

En skenbart auktoritetslös arena, till exempel en plattform på internet, där kampen om makten börjar om varje dag,  måste ju vara en ypperlig möjlighet för den som vill studera grundläggande mänskligt beteende. Kanske skulle en sådan studie visa att vi i grunden inte alls vill varandra väl utan att vi istället ständigt är på jakt, mer eller mindre medvetet, efter någon att lägga vår frustration, vår besvikelse och vår ilska på.

Personligen är jag inte överdrivet lockad av en tillvaro där jag varje dag måste bevaka min position för att inte knuffas bort av någon som är smartare, snyggare, rappare i käften eller helt enkelt duktig på att intrigera.

Jag tror inte på att blåsa stora och vackra ballonger och släppa upp dem mot himlen i hopp om att någon ska se dem och beundra dem, trots att de inte innehåller något annat än använd luft.

Jag tror på hårt arbete. Utan belöning. Utan rättvisa.

Lämna en kommentar

Filed under livsresa, samhälle, sociala medier

Jag tycker inte om konserverad tid

Jag funderar på det här med bilder. Fotografier. Jag är inte särskilt förtjust i fotografier som avbildning av verkligheten. Fotografier med syfte att påminna mig om händelser eller upplevelser eller situationer som jag har varit med om eller hur fort tiden går kanske.

Bilder på barnen är ju roligt att ha men är ibland lite plågsamma att titta på eftersom varje fotografi påminner om nånting som har gått förlorat. En förfluten tid. Nånting som är borta och som inte går att återskapa. Och när jag tittar på bilden så känns minnet så platt. Jag föredrar alltid att minnas utan fotografier.

Jag kan få dåligt samvete över det ibland eftersom det innebär att mina barn inte kommer att ha särskilt mycket bilder av sig själva när de blir stora. Å jag tänker ibland att vad tragiskt det blir om jag drabbas av nån demenssjukdom till exempel och förlorar alla mina minnen. Då kommer de ju inte att kunna komma till mig heller och be mig berätta, hur det var när de var små. Då finns det liksom ingenting, inga bilder, inga videofilmer, ingen mamma som minns. Ja, jag vet inte

Det jag däremot tycker om är fotografier som försöker säga nånting. Som inte bara är en fryst människa eller situation eller det här som vi håller på med på Facebook och Instagram nu, där vi liksom konserverar tillvaron i bilder.

”Den här maten åt jag. Det här barnet har jag. Den här vännen träffade jag. Den här tidningen läste jag. Det här vinet drack jag.”

Det är tråkigt.

Men bilder som ser ut som en sak men försöker säga något annat, det är spännande.

Lämna en kommentar

Filed under minnen, självbild, sociala medier

Är vi inte större än så?

Twitterstormar. Naturligtvis är det bra att människor reagerar. Men måste reaktionerna nödvändigtvis vara så hårda och raljanta?

När jag följt #romgate de senaste dagarna så har en fråga återkommit i mitt huvud gång på gång:

Skulle samma ordväxling ske om de här människorna möttes ansikte mot ansikte?

Skulle de ilsknaste twittrarna skrika samma hotelser och tillmälen till en enskild polis på stan?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar som om regler om hyfs och hänsyn upphävs på Twitter, liksom förmågan att skilja på sak och person. Personligen har jag backat från Twitter eftersom jag inte vill inte delta i den typen av samtal. Jag vill inte riskera att bli trampad och sparkad på för att jag kanske råkar skriva något som inte är alldeles hundraprocentigt genomtänkt. Så jag håller tyst på Twitter och väljer andra samtalsforum.

Argast vinner

Andra tar chansen att positionera sig. För det är ju de argaste på Twitter som får mediautrymme och uppmärksamhet. Det är stormarna som uppmärksammas. Och effektivast är det naturligtvis att rikta spjutspetsen mot vanligtvis ganska anonyma och byråkratiska organisationer som plötsligt får ansikten i sociala medier. Som kommuner, stora företag och statliga myndigheter. Vissa av dessa förstår värdet av nya kommunikationsformer och försöker hitta vägar att hantera plattformar som Twitter och Facebook.

Det är inte alldeles enkelt, framför allt inte för offentliga organisationer som har en mängd lagar och regler att förhålla sig till. Och jag är inte helt säker på att de enskilda personer som accepterar att vara en organisations ansikte utåt förstår vad de kommer att ställas inför. Att de kommer att få klä skott för alla eventuella fel organisationen någonsin gjort, gör och kommer att göra, för alla missförstånd och för alla förutfattade meningar som finns om organisationen och dess företrädare.

Perspektiven blåser bort

I twitterstormen verkar varenda en glömma bort att de som agerar ansikte utåt för företag och organisationer är anställda människor som gör sitt jobb. I twitterstormen förvandlas dessa enskilda anställda till den onda organisationen förkroppsligad. Är vi verkligen inte större än så?

Naturligtvis måste och ska människor reagera och kritisera när de ser eller hör något som de tycker är fel. Men måste det ske med hjälp av personliga påhopp? Hur vore det att börja med att försöka skilja på sak och person?

Foto: au_tiger01 på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, sociala medier

Jag drunknar i mina listor

 Min lista idag

Deklarera med e-legitimation. Har jag legitimation på kort eller fil eller vad? Var är e-legitimationssladden till kortläsaren? Varför har jag inte avregistrerat min firma som inte haft någon verksamhet på tre och ett halvt år? I vilken usel skola fick jag mina administrativa färdigheter?

Hjälpa sonen att göra en stående överföring från sitt bakkonto. När jag var i hans ålder hade jag egen lägenhet, betalade mina räkningar och skötte mitt liv helt på egen hand. Var har jag brustit i min uppfostran?

Tjata på den äldre sonen att signera sin deklaration på nätet. Jaja, jag började jobba när jag var 17 och….. *suck*

Storhandla för den kommande veckan. Vilket innebär en viss logistiskt utmaning eftersom jag inte har bil utan måste låna och inte har rygg (eller jo men den är inte till för storhandling) utan måste ha bärhjälp av någon tonåring i hushållet.

Byta sand i kattlådan. En av de mindre utmaningarna.

Ta mig iväg till gymet. Vetetusan hur det blir med det!

Min lista igår

Sammanställa alla frågor kring e-formulär och försöka reda ut hur vi ska ha det och varför.

Gå på avstämningsmöte med chef (det blev inställt vilket innebar en halvtimmes obokad tid :-))

Göra planeringslista för min ersättare under min kommande tre veckor långa semester.

Svara arg invånare på Twitter. Många gånger. Efter många kontakter med berörd förvaltning.

Diarieföra inlägg från arg invånare på Twitter.

Sätta in pengar för blommor till krasslig kollega

Plocka fram sommarbilderna till webbvinjetten och bild till Lediga jobb-appen på Facebook och hur ska vi marknadsföra de utmärkelser vi får egentligen?

Felanmäla webbfunktionen som gör det möjligt att tagga bilder med fotografnamn.

Önska trevlig helg från staden på Facebook och Twitter.

Gå hem vid fem.

Avboka after work på grund av extrem utmattning

Laga kyckling och klyftpotatis. När potatisen just landat i ugnen för typ 40 minuters stekning meddelade två av tre tonåringar att de skulle ut. Nu. Genast.  Så de åt överbliven spaghetti till kycklingen. Varpå det blev mycket klyftpotatis till mig och den hemmavarande tonåringen. Vilket inverkade negativt på den diet jag satt mig på för att inte fortsätta öka ett kilo i månaden. Tänk hur jag skulle se ut vid 82 års ålder!

Somna till State of Play. Fast det stod inte på min lista.

 

4 kommentarer

Filed under arbetsliv, föräldraskap, sociala medier, vardag

Bra eller idiot

Ännu en dag då jag inser att jag inte är ensam med mina tankar. Bloggaren Schipperke skriver:

 På 140 tecken blir i regel så lite sagt, att avsändaren blir huvudsak. Jaså, den tycker så? Det retweetar jag, följt av antingen ”bra” eller ”idiot”. I brist på utrymme för resonemang, blir allt en fråga om positionering.

Han skriver också:

Twitters funktion, och därmed följande problem, är med andra ord uppenbart vid den hastigaste blick: det är ett medium för nätverkande, personlig marknadsföring och positionering, som främjar konformism, ytlig klickbildning och tomma konfrontationer, men är fullständigt inadekvat för ett meningsfullt samtal.

Blogginlägget heter Twittermobb och Flashbackpöbel

Lämna en kommentar

Filed under bloggar, sociala medier