Category Archives: visdom

Poesi i allhelgonatid

Indian Prayer

When I am dead
Cry for me a little
Think of me sometimes
But not too much.
Think of me now and again
As I was in life
At some moments it’s pleasant to recall
But not for long.
Leave me in peace
And I shall leave you in peace
And while you live
Let your thoughts be with the living.

Traditional

5 kommentarer

Filed under kärlek, Litteratur, sorg, visdom

Jag är ett geni

Jag har lurat universum! Jag tog semester tidigt och reste till västkusten och nu behöver jag inte planera någonting. Jag behöver inte planera resor, jag behöver inte ladda inför alla garderober och skåp jag ska rensa eller hur fint jag ska göra det på balkongen. Jag behöver inte ha panik inför alla jag borde träffa när jag äntligen är ledig.  Jag behöver bara gå till jobbet och sedan hem igen. Och när jag kommer hem så får jag ta det lugnt i kvällsolen. För jag har ju jobbat.

Jag sa ju det. Jag är ett geni!

Lämna en kommentar

Filed under vardag, visdom

Tillgång till det verkliga

Jag läser Ann Heberlein. Ett gott liv. På sidan sju skriver hon:

Det är svårt att vara en god människa när man är alldeles svart inuti. Det är svårt att älska när man är tom. Man bryr sig inte om ogräs när man inte kan andas. Då dricker man kaffet svart. Man bakar inga sockerkakor när ångesten byggt bo i bröstet. Man städar inte garderoben när döden är nära. Det är svårt att leva när döden ständigt hotar.

Idag klockar 13:00 klev Peter Englund ut genom den där dörren och meddelade att Tomas Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Jag vet vad Ann Heberlein skriver om. Jag har ägnat ett liv åt att träna på tillit. Att leva trots allt. Att våga tro på att minuten just nu är min, trots att jag inte vet något om nästa. Tomas Tranströmer vet precis vad jag menar:

”Så mycket vi måste lita på för
att kunna leva vår dagliga dag utan
att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar
sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och
samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss
och att det plötsliga yxhugget
inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss
på motorleden mitt i den trehundra
gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är
egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan
lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat,
och de följer oss en bit på
väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan
och handen följer – med
förtroende – den blinda
ledstången som hittar i mörkret

Ur Sanningsbarriären 1978

2 kommentarer

Filed under litteratur, livsresa, psykologi, visdom

Jag äger mitt liv

Semester är oändligt skönt men vänder också upp och ner på tillvaron. Inga normala rutiner som tvingar mig upp och iväg, som rutar in min tid och fyller mina dagar. Det är bara jag.

Vakna. Gå upp. Äg ditt liv.

Så säger jag till mig själv: Äg ditt liv. Det må vara komplicerat, förvirrat och stundtals överjävligt smärtsamt. Jag är en tunnvägging. Ljusalv och svartalv i samma person. Men det livet jag har är mitt.

Jag ser så många borden och måsten omkring mig. De flesta har jag antagligen skapat själv. Borde planera, spara smart, vårda mitt varumärke och gå ut i solen. Måste tapetsera, köpa ny soffa och visa framfötterna.

Men nej.

Jag går här. Jag vet var jag kommer ifrån men inte vart jag är på väg.

2 kommentarer

Filed under livsresa, självbild, visdom

Jag vill inte leva för evigt

Det finns en tagg i de små övergångarna. Som när dagen  mörknar och kvällen närmar sig. Då vrids någonting runt i mig, precis under hjärtat. En fladdrande smärta. Kanske för att ännu en dag ligger bakom mig. Men när mörkret sänker sig helt blir jag trygg i det svarta.

Sedan gryningen. Ljuset som försiktigt skiner igenom och upplöser mörkret. Sakta, sakta. Allt jag ser igen. Det ofullkomliga. Det ofärdiga. Det väntande. För en liten stund gör det så ont. Men så exploderar ljuset och lyser igenom min kropp. Ögonblicket är över.

Dagens ämne i Post A Day 2011 är en fråga: Vill jag leva för alltid?

Jag minns när jag var väldigt ung. Hur hot om meteorer och atombomber som kunde utplåna jorden skrämde livet ur mig. Hur texterna jag läste om hur jorden skulle gå under om si och så många miljoner år gjorde mig fullständigt uppgiven. Det var som om hotet om utplåning gjorde alltihop meningslöst. Även om utplåningen skulle ske miljoner år efter min död.

Sedan tonåren, då jag var övertygad om att ansvaret för att rädda världen vilade på mina axlar. Inte bara på mina visserligen men det var tungt nog. För jag förstod inte hur jag skulle hinna. Min tid var ju utmätt! Och jag önskade mig evigt liv.

Men jag vill inte längre leva för evigt. Alla de små övergångarna. Fladdret av smärta i skymningen. Det outhärdliga när gryningsljuset blottar det jag inte vill se. Var och en av dessa gryningar och skymningar är en liten död. En övergång från något till något annat. De gör ont. Men utan dem skulle livet vara en enda lång transportsträcka mot ingenting.

Foto: kevindooley om Flickr

 

2 kommentarer

Filed under barndom, livsresa, minnen, vardag, visdom

Grymheten är blind och meningslös

Jag har grunnat och grunnat. Har jag någonsin fått ett riktigt tokigt råd som med tiden visade sig bli värdefullt? Nej, jag tror inte det. Jag har nog inte fått så många råd i mitt liv. Har inte frågat efter dem heller. Så jag går direkt på nästa ämne:

Tror jag att allting sker av en orsak? Nej, det tror jag verkligen inte! Just nu sitter jag och tittar på ett Dr Phil-avsnitt som handlar om våld i hemmet. Släktingar till mördade kvinnor framträder. Kvinnor som blivit så sönderslagna att det inte går att förstå att det är samma kvinna som före misshandeln framträder. Män som tycker att deras kvinnor provocerar dem så mycket att de måste slå framträder. Vad skulle det finnas för mening med det?

Vad finns det för mening med att små barn får cancer och dör? Vad är det för meningen med att en stor flodvåg sveper in över land och tar livet av tusentals människor? Vad är det för mening med att en elinstallation misslyckas så att ett hus börjar brinna och en hel familj blir innebränd?

Nej, det finns ingen mening. Grymheten är blind och meningslös. Men det är så tillvaron på jorden ser ut. Grym och underbar. Kanske finns det en balans mellan det hemska och det fantastiska. Det vet ingen men en sak är säker: båda det hemska och det fantastiska hör till livet.

Jag har en mening som jag brukar säga till mig själv när jag tycker att det blir för svart och tungt. För att inte glömma har jag tejpat upp den på min sovrumsdörr:

Världen är en farlig plats men jag har resurser att klara allt som jag ställs inför.

Utmaningen ligger i att hitta sin styrka och sin kraft. Det är inte enkelt och det kräver hårt arbete. Bara att kavla upp ärmarna och hugga i.

Foto: Yuma Hori on Flickr

1 kommentar

Filed under bloggar, livsresa, psykologi, självbild, visdom

Det är inte försent

För någon månad sedan hittade jag ett citat av författaren Alain de Botton: ”With a challenging childhood, it can be at least middle age before you’re approaching anything even closely resembling sanity” Jag läser meningen igen och igen och för varje gång blir det lite tydligare. Jag har behövt åren. Jag kunde inte ha gjort på något annat sätt. Jag föddes in i ett sammanhang där jag fick usla förutsättningar.

När jag pluggade social omsorg handlade en delkurs om att vara förälder till ett barn med funktionshinder. I kurslitteraturen var det särskilt en utmaning som beskrevs gång på gång. Utmaningen att göra upp med föreställningen om sitt drömbarn för att kunna se det barn som kom. Därför att om mamma och pappa är uppfyllda av det barn de kunde ha fått så får de svårt att ta hand om och älska det barn de fick.

Jag fick det här livet och så långt tillbaka jag kan minnas så har jag frågat varför. Varför blev det såhär för mig? Varför fick jag inga starka vingar som kunde bära mig? Varför var jag tvungen att tillbringa så oändligt många dagar och nätter på botten av de svartaste hålen? Och varje morgon har jag vaknat med en skuld till mig själv. För att jag inte orkat kämpa för min rätt. För att jag inte förmått utveckla och utnyttja mina förmågor och min potential. För att jag aldrig vågat ta den plats som är min. För att jag har en inre röst som varje dag säger åt mig att jag FÅR inte göra någon i min omgivning besviken och arg.

Men nu tror jag att jag förstår. Jag måste göra upp med föreställningen om mitt drömliv. Mitt liv så som det hade kunnat bli. Jag flög aldrig eftersom jag föddes in i en verklighet som gav mig tilltufsade fjädrar istället för starka vingar. Jag kunde inte göra något åt det då och jag kan inte ändra på det nu. Och det är ok att jag inte förstår det förrän nu. Det är inte försent. Därför att med en utmanande barndom kan det dröja ändå upp i medelåldern innan man uppnår någon form av förnuft. För att nu låna Alain de Bottons ord. Som jag tror är mycket kloka.

Så jag antar utmaningen. Wish me luck.

Foto: luc.viatour, Flickr

4 kommentarer

Filed under barndom, livsresa, psykologi, självbild, visdom