Category Archives: ensamhet

Det finns många sätt att vara ensam på

Som nyseparerad hade jag en nästan manisk önskan att klara mig själv. Jag skulle minsann inte behöva någon. Ville absolut  inte vara beroende av någon.

Därför åkte jag ensam till IKEA för att köpa möbler. Till hallen hade jag sett ut en stor byrå med namnet Hemnes. Jag skulle också köpa säng och bäddsoffa. När jag stod i ta det själv-lagret insåg jag att det var tunga grejor. Frågade en ung man ur personalen om han kunde hjälpa mig att lyfta ner sakerna på min vagn. Det kunde han inte eftersom det inte ingick i hans arbetsuppgifter. Istället överföll jag en stackars familj som snällt delade med sig av tonårsmuskler. Hemkörning och inbärning hade jag, som tur var, fixat hjälp med. Även jag kan ibland se att jag har begränsningar.

Den kvällen skruvade jag IKEA-möbler. Jag är bra på det. Är en stjärna på att tyda monteringsanvisningar och att skruva. Men så kom jag fram till sidan 14 i monteringsanvisningen till hallbyrån. Man skulle vara två, en som håller och en som skruvar. ”Men jag är ju bara en!!” ville jag skrika så det hördes ändå ut till IKEA på Hälla.

Men jag löste det. Naturligtvis. Med hjälp av en badrumspall och några böcker.

Jag har rasat och jag har läkt

Det händer något när förutsättningarna för en människas liv förändras. Somt försvinner, annat kommer till. Och det finns många sätt att vara ensam på. Den där kvällen när jag skruvade möbler i hallen trodde jag att jag höll på att ta befälet över mitt liv. Jag kunde inte haft mer fel. De senaste tre åren har istället varit en resa genom en orkan. Jag har ändrat inriktning i mitt yrkesliv, bytt jobb flera gånger, handskats med tonårskriser och  kämpat med familjrelationer. Jag har förlorat den person som stod mig allra närmast. Jag har vandrat i öknen och varit alldeles ensam. Jag har sörjt, rasat och läkt. Och jag har överlevt.

Idag är allt annorlunda. I morse fick jag en mention på Twitter. Två år på Twitter. 16 april 2009. Det var alltså då jag skapade mitt Twitterkonto. Jag minns faktiskt inte hur jag tänkte. Kanske var jag bara nyfiken. Kanske tänkte jag att Twitter kunde vara en bra kanal för att sprida kunskap om mitt nya liv som bloggare. Däremot minns jag mycket väl när jag insåg att Twitter skulle bli något att räkna med. Jag var på väg hem efter två ensamma skrivaveckor i den lilla byn Cotignac i Provence. Hemresan gick via Marseille och på flygplatsen köpte jag TIME. Jag var tvungen att sova en natt på ett vansinnigt tråkigt hotellrum eftersom mitt plan gick okristligt tidigt på morgonen. Jag ägnade kvällen åt att läsa Steven Johnsons artikel och kände hur en ny värld öppnade sig. Han skrev om hur de banala uppdateringarna om frukostflingor och bussresor visst kunde kännas onödiga men hur de också kan göra världen varmare genom att vi får se och veta lite mer om varandra. Men han skrev också om nyhetsspridning, omvärldsbevakning och om hur det som sker i mindre sammanhang kan spridas, läsas och kommenteras av människor som vanligtvis inte hör till den grupp av människor som bevistar just den typen av sammanhang. Fostrad som jag är i redaktionsvärlden kunde jag ju inte bli annat än nyfiken.

Twitter för mig

Nu har jag upplevt allt det jag läste om den där försommarkvällen i Marseille. Jag har bevistat konferenser som spridits via Twitter och jag har använt Twitter för att följa konferenser jag inte kunnat delta i. Jag har på ett ytligt plan lärt känna mängder av människor runt om i landet. Jag får följa deras sorger och deras glädjeämnen och ofta gör det mig ödmjukt lycklig över hur livet är och hur vi människor kämpar. Genom tweetups där twittrare träffas har jag fått nya vänner som blivit mer än viktiga i mitt liv. Och den dagen då katastrofen slog ner i mitt liv fick jag ett massivt stöd av människor på Twitter som jag aldrig hade träffat men som hade förmågan att ge mig den värme och den omtanke som jag behövde.

Fast egentligen vill jag inte missionera. Ibland blir jag fruktansvärt trött på twittersamtalet. På de som kampanjar, de snarstuckna, de som bara är ute efter att bråka och de som verkar tro att de äger plattformen och som tar sig rätten att bedöma vilka åsikter som är rätt och vad som får uttryckas. Men jag väljer och väljer bort. Precis som i mitt övriga liv.

Det finns många sätt att vara ensam på. Jag behöver vara ensam ibland. Behöver stänga in mig och tänka färdigt på viktiga saker. Men så känner jag ett plötsligt behov av mänsklig kontakt. Öppnar Twitter och läser flödet precis där det råkar befinna sig. Får veta vad det kostar att gå på toa på NK, får tips om en alldeles nyutkommen bok som verkar spännande, får veta hur många som tycker att det inte är ok att kalla balkongen för balle och får prata lite med en twittervän i en annan del av landet som varit sjuk men som nu är på bättringsvägen.

Skratt, nytta, inspiration, värme i en evig röra. Livet.

Lämna en kommentar

Filed under ensamhet, livsresa, självbild, sociala medier, sorg, vänskap

Insatsen för att höras blir allt högre

Jag kan stå på ett torg och ropa ut min smärta. Det känns bra för stunden men läker inte mina sår. Kanhända kommer det människor som lyssnar. Sedan ropar de också. Alla ropar. Ingen tar emot.

Nästa dag går jag dit igen. Fler och fler ropar på torget. Om någon ska höra mig måste jag ladda min röst med mer smärta. Insatsen blir högre och högre.

På tredje dagen samlas alla rösterna i en gigantisk kittel. Min röst rörs ihop med alla andras röster. Min smärta med andras smärta. De tusentals rösterna mullrar kraftfullt. Vid kittelns kant står andra människor. Med lysande ögon smakar de på brygden och uttalar sig tvärsäkert om form och mättnad. Alla pratar om den.

Men den är inte min.

Bild: Lonely av FischTech på Flickr

3 kommentarer

Filed under ensamhet, psykologi, självbild, sociala medier

Måste jag skriva?

Då och då drabbas jag av en otäck känsla som går ut på att om jag inte skriver så finns jag inte. I början av 2009 var den känslan så stark att jag bestämde mig för att resa bort ensam och inte ägna mig åt någonting annat än att skriva. De två veckorna i den lilla byn Cotignac, Provence var både fasansfulla och underbara. Fasansfulla därför att i brist på människor jag kände och ett självklart språk så var jag hänvisad till mig själv, mina demoner och min rastlöshet. Underbara därför att bortom rastlösheten hittade jag sanningar som jag inte alltid lyckas hålla i minnet. En slags Frukter från Provence

Jag kom hem med två halvfärdiga manus. Det ena är en berättelse som bygger på mina erfarenheter som diakon i Svenska kyrkan, ett ämbete som jag numera är befriad ifrån på egen begäran. De två år då jag arbetade inom kyrkans sociala arbete fick jag uppleva vad som kan döljas bakom masker av godhet och det jag såg var inte vackert.

Mitt andra halvfärdiga manus är en slags loggbok över vad som händer när en människa blir ensam med sig själv. Här önskar jag nu att jag hade kunnat tala om att jag fann ett större jag inuti mig själv. Ett jag som besatt oändlig visdom grundad på livets erfarenheter tillsammans med tidlös, kollektiv kunskap. Tyvärr var det inte så. Det jag fann var hudlös längtan och en oändlig rädsla för att ingenting betyda i den här världen.

Nåväl, jag reste hem och bestämde mig för att låta mina halvskrivna manus vila ett tag. Det blev en vila på många fler månader än jag hade tänkt. En dryg månad efter hemkomsten från Provence slogs en stor del att mitt liv sönder och allt tog en annan vändning.

Nu har det gått ett drygt år. Jag öppnar mappen som heter Mina texter och jag läser och läser. Och jag tänker. Varför? Det är vad jag tänker. Varför ska jag bidra till bokfloden? Varför ska jag lägga kraft på att berätta mina historier för världen. Behöver jag det? Behöver världen mina berättelser? Den här helgen är det Bokmässa i Göteborg. Jag är inte där men följer en omfattande rapportering via Twitter. Enorma mängder av berättelser och författare!

Så i slutändan står jag kvar med en fråga som ingen annan än jag själv kan besvara:

Måste jag skriva?

Då och då tänker jag att jag skulle behöva resa tillbaka till Provence för att ta reda på svaret. Sedan slår det mig att det inte är utåt jag behöver resa, utan inåt.

2 kommentarer

Filed under ensamhet, resor, skrivande

Å det gick tre månader


När min syster nyss hade kommit hem med sina nyfödda tvillingflickor och ringde mig med panik i rösten så sa jag: Tre månader. Du måste stå ut med totalt kaos i tre månader. Det blir inte mindre kaos sen men efter tre månader har du vant dig.

Jag tror att tre månader är en magisk tidsperiod. Jag tror att det är så lång tid det tar för en människa att vänja sig vid en totalt förändrad livssituation. Slå en människa till marken. Förvisa henne till öknen. Ställ henne inför livsbetingelser som är henne helt främmande. Om hon överlever så har hon vant sig hjälpligt vid det nya efter tre månader.

När bebisen är tre månader har föräldrarna vant sig vid sönderhackad sömn, kladdiga golv och att aldrig få duscha. När bästa vännen varit död i tre månader har den kvarlämnade vännen vant sig vid det tomma hålet i livet. De akuta krosskadorna har slutit sig till ett sår som bara gör sig påmint då och då.

Tiden sveper oss med även när vi inte kan gå själva. Å en vacker dag har det gått tre månader.

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, ensamhet, psykologi, sorg, Tiden är människornas ängel, vardag

Jag kom inte till Agadir


Nu skulle jag ha varit i Agadir. Det är jag inte. Det är väldigt sorgligt.

Lämna en kommentar

Filed under ensamhet, sorg

Ingen annan duger

Hålet av saknad går inte att fylla med någon eller någonting. Det spelar ingen roll hur många kära vänner och välvilliga närstående som ställer upp vilken tid som helst på dygnet och lyssnar när jag gråter och rasar. En av de grundläggande, bärande stenarna i mitt livsbygge har försvunnit och nu svajar allt. Jag gör vad jag kan för att hitta någonting som kan fylla hålet. Jag trycker in mer jobb och den här bloggen och twittervännerna och andra vänner, ungarna och matlagning, planer och tidsfördriv, samtal och kloka böcker men det hjälper inte ett dyft.
Idag mötte jag någon som på ett ögonblick knuffade mig tillbaka till de första, vidriga dagarna. En blick från en människa som cyklade förbi mig på stan och jag var tillbaka i paniken, skräcken, ilskan, hämndtankarna. Jag är så vansinnigt arg på alla som kan andas ut, alla som får lugnande besked, alla som har oroat sig i onödan, alla som har någon att gå hem till, alla som inte behöver vara såhär ensamma.
Jag vill gå vidare i mitt liv. Jag måste ta nästa steg. Och nästa. Och nästa. Men jävlar vilken ansträngning det kräver. Kommer på mig själv med att läsa annonser om healing. Fastnar i Ghost Whisperer och inser att jag med gråten lurande i halsen hoppas att de dödas själar går här ibland oss och ibland tar kontakt och jag väntar, väntar, väntar. Då och då tvivlar jag allvarligt på min mentala hälsa. Kan intelligens och sunt förnuft skrumpna ihop och dö?

5 kommentarer

Filed under överlevnad, bloggar, ensamhet, film & TV, sociala medier, sorg, Tiden är människornas ängel

Ett universum utan slut

När det känns som om ingenting längre betyder något så kan allt plötsligt bli alldeles glasklart.
Jag visste ingenting om vidden av det tomrum en människa lämnar efter sig. Upplevelsen ger samma svindlande känsla som när jag som liten flicka försökte föreställa mig ett universum utan slut. Nu är jag här, i ett universum utan slut, och försöker navigera trots att jag inte vet vad som är framåt och vad som är bakåt. Orden som var mina förtrogna, mina vapendragare, virvlar runt mig utan mening. Jag har ingenting att hålla mig i.
Just då tar mellansonen de första ackorden till Johnny Cash Hurt på gitarren, dottern dundrar nerför trappan till bästa kompisen som just ringt på dörren och stora pojken vrålar YES!! när Arsenal gör mål. Det är för deras skull jag går upp. För deras skull jag klär på mig. För deras skull jag lagar mat och äter. För deras skull jag tvingar mig att skriva trots att orden inte alls vill vara mina vänner och varje mening är resulatet av en utmattande kamp.
Det är bara jag och barnen nu. Kärnan. Allt annat är långt borta. Det är ok. Det får vara så.

1 kommentar

Filed under överlevnad, ensamhet, föräldraskap, sorg, Tiden är människornas ängel, vardag