Kategoriarkiv: livsresa

När ljuset slocknar i trappan

Ledstång av Steve Snodgrass på FlickrDe här åren. De här svåra åren. Så många gånger har jag varit tvungen att lita på den blinda ledstången som hittar i mörkret. Det var tur för mig att jag hade läst Sanningsbarriären innan jag fick mitt olyckstelegram, mitt yxhugg inifrån djupaste hjärtat. Utan Tranströmers ord hade jag kanske inte kommit på tanken att det kunde finnas en ledstång i mörkret. Jag har försökt beskriva känslan i min loggbok:

Jag blev tvungen att börja om från början. Det är så underligt att jag inte ens förstår det själv. Jag lärde mig att böja ner huvudet mot marken, sätta ena foten framför den andra och börja dra. Varje morgon. Som en arbetshäst. Arbetet blev min räddning. Hemma och på jobbet. Rutinerna. Att göra det som måste göras. Därför att det inte finns något annat sätt.

Jag återkommer till detta hela tiden. Att jag faller i bitar om jag inte håller mig till rutinerna. Fortfarande är det så.

Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Visste inte om jag skulle överleva. Men av någon anledning så litade jag på att den blinda ledstången som jag följde skulle leda mig rätt i mörkret.

Ur Sanningsbarriären:

De fem stråkarna säger att vi kan
lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat,
och de följer oss en bit på
väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan
och handen följer – med
förtroende – den blinda
ledstången som hittar i mörkret

Foto: Steve Snodgrass på Flickr

Lämna en kommentar

Under Litteratur, livsresa, sorg

Under de knotiga träden

Träd vid MälarenDet var Tomas Tranströmer som gav mig min första bild av Västerås. Jag hade tillbringat tre terminer vid Vättern, en termin vid Lake Michigan och 23 år vid det riktiga havet i väst. Nu skulle jag flytta till staden vid Mälaren för mitt första journalistjobb.

En av de sista kvällarna i Jönköping satt jag i vår vidunderligt vackra lägenhet och såg hur Vätterns vatten blev djupblått i skymningen. Undrade hur allt skulle bli. Hörde ljudet från TV:n svagt i bakgrunden. Lystrade. Pratade de inte om Västerås?

Jo, om Västerås och om Tomas Tranströmer. Vackra bilder med knotiga träd och dis över Mälaren. Poesi.

Nu går jag under de knotiga träden varje lunchrast. Speglar min sinnesstämning i Mälarens vatten.

Tranströmer Språk men inga ord

Lämna en kommentar

Under Litteratur, livsresa

Till slut glider världarna ihop

Väg i skog av Peter Alfred Hess on FlickrJag planerar en helgutflykt. En som tar mig längre än till Coop och gymet. Försöker reda ut hur kollektivtrafikbiljettsystemen fungerar och undrar lite var jag har befunnit mig de senaste åren. Men det vet jag ju. Jag har rört mig i en trekant. Hemmet, jobbet, gymet. Å så Coop då, som extra helgutmaning.

När en människa utsätts för svåra påfrestningar kan det hända att precis all kraft går åt. Det är så mycket som ska ses över och sorteras. Så många ting som måste plockas upp och borstas av och gråtas över. Det har varit som att leva i två världar. En inre tillvaro där jag varje dag och varje natt har varit sysselsatt med katastrofhantering. En yttre värld där jag har försökt att hålla ihop den vardag som måste hållas ihop. Men nu glider världarna till slut ihop och jag kan äntligen andas med hela kroppen.

Nu längtar jag ut. Jag vill se nya träd och andra himlar. Jag vill åka buss genom okänt landskap och känna lukten av djupa vatten.

”I think I’m quite ready for another adventure”

Foto: Peter Alfred Hess på Flickr

2 kommentarer

Under livsresa, sorg

Vandringen vidare

vykortVart är hon på väg?

Känner hon sig ensam?

Är hon rädd?

Vem är hon?

2 kommentarer

Under livsresa

Inför vandringen

The ring by idreamlikecrazy om flickrAll that is gold does not glitter,

Not all those who wander are lost;

The old that is strong does not wither,

Deep roots are not reached by the frost.

Jag kan inte vägen. Har aldrig varit här förut. Jag vet vem jag är men har ingen aning om vem jag är. Jag letar efter en liten stund av lättnad. Jag hittar den i ett gammalt brev.

Källa: LOTR

Foto: idreamlikecrazy på Flickr

Lämna en kommentar

Under Litteratur, livsresa

Var snäll och öppna min burk mot havet

Varje dag när jag öppnar tidningen, slår på TV:n, går ut i världen, så känner jag mig som Werner Aspenströms Sardinen på tunnelbanan:

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen. Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet. Jag är inte intresserad av den där försäkringen. Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

Jag vill inte. Jag vägrar. Det är nog mina två vanligaste meningar. Inte så att jag säger dem så ofta kanske, men jag tänker. Ständigt.

På Twitter läser jag att vi konsumenter visar dåligt intresse för ekologisk palmolja. Det är nog sant, mitt intresse för palmolja är obefintligt, vare sig den är ekologisk eller ej. Jag BORDE, det förstår jag, ha reda på vilken chokladkaka som tillverkas med miljöcertifierad palmolja och aldrig köpa någon annan för att på så vis vara säker på att den palmolja som finns i min chokladbit inte kommer från en palmplantage där regnskog och djurliv skövlats. Klart jag BORDE.

StyrsöMen det går inte. Jag tappar lusten. Jag är en usel konsument. Jag har ingen lust att äta den där chokladen. Eller någon choklad alls längre om jag ska vara ärlig. Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen. Jag blundar och stiger av där jag minst anar det. Jag hoppas att dörrarna öppnar sig mot havet.

Lämna en kommentar

Under livsresa, samhälle

Jag fick en annan måttstock

Jag läser David Brooks i DN. Igen och igen läser jag. Under rubriken Lidandet förändrar oss skriver han:

”När man slungas ned i dessa djupare zoner tvingas man erkänna att man inte kan bestämma över vad som sker där. Hur man än försöker kämpa emot gör det ont hela tiden, och saknaden efter den som dött tar inte slut. Och även när sinnesfriden börjar inställa sig igen, eller i de stunder då sorgen mildras, vet man inte vad lindringen kommer ifrån.”

Och lite längre ner:

”Att hämta sig från lidande är inte som att hämta sig från en sjukdom. Många går oläkta ur processen och förändras istället. De bryter helt mot egennyttans logik och uppträder motsägelsefullt.”

Jag river ur hela sidan, viker ihop den och förvarar den i den lilla lådan på mitt sängbord. Ibland när jag vaknar om natten händer det att jag läser texten igen. Den lugnar mig eftersom den säger att jag inte behöver skämmas för att jag blev en annan än den jag var. Den tröstar mig eftersom den ger mig rätt att mäta med en helt annan måttstock än den jag använde innan döden kom.

Jag trodde ju att tiden kunde läka mig. Som när man har influensa. När man ligger där feberyr och inte kan svälja utan smärtlindrande tabletter, med hosta som hotar att riva lungorna ur bröstkorgen och med värk i varenda muskel och varenda led i kroppen. Det är ett helvete men man står ut för man vet att det går över. Man vet att en vacker dag vaknar man och mår lite bättre. Sen sover man lugnt för första gången på länge och dagen därpå kan man gå upp och kanske till och med äta lite. Svag och darrig men frisk. Så tänkte jag mig såret jag fick. Att om jag bara står ut så kommer jag en dag att vakna och vara läkt. Då kommer jag att vara mig själv igen. Jag förstår nu att det inte är så en förlust fungerar. Sorgen är inte ett virus som kroppen kan ta död på. Förlusten är min nya verklighet och det är den verkligheten jag måste lära mig att leva med.

”Många går oläkta ut processen och förändras istället.”

 

4 kommentarer

Under livsresa, psykologi, sorg

Mammatankar

Makeup av Karin Broos i dnMan får ett barn. Och plötsligt bär han fluga och tar studenten.

Man får ett barn. Och innan man hinner blinka tar hon examen från grundskolan i skyhöga klackar.

Det är klart att jag visste. Barn är till låns.

Men ändå.

I DN:s Boklördag idag efterlyser Ulrika Milles den nutida, stora berättelsen om kvinnans klimakterium. I texten gör hon en genomgång av berättelser som skrevs på 1970-talet. Där finns till exempel Doris Lessings Sommaren före mörkret, Ulla Isakssons Paradistorg och Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris.

Så nu vet jag vad jag ska läsa i sommar. Dessa tre samt essäboken Förändringen: kvinnor, åldrande, menopaus från 1991 där Germaine Greer, enligt Ulrika Milles, slår fast att alla kvinnor sörjer sina barns barndomar.

Just det, tänker jag, det är det jag gör. Jag sörjer mina barns barndomar. Jag vill tillbaka dit där livet var självklart och kraven var enkla att förstå. Nu vaknar jag varje morgon med bröstkorgen full av oro. Friheten ger mig resfeber. Jag har ingen aning om vart jag är på väg. Men jag kommer aldrig att sätta upp en skylt med texten ”Det tomma boet” över min dörr när barnen har flyttat. Så länge jag är här kan mitt hem aldrig bli tomt.

Milles avslutar sin text med ett Virginia Woolf-citat, skrivet när författarinnan var i femtioårsåldern: ”Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

1 kommentar

Under livsresa, medelålder, självbild, vardag

Balkongliv

Balkong13Det är mycket som inte är vad det ser ut att vara.

Men på min balkong är livet enkelt. Penséer för eftertanke. Lavendel för doften. Hyllan som morfar gjorde.

En röd pelargon och en broderad kaffeduk för att de påminner mig om mitt ursprung.

Lämna en kommentar

Under livsresa, vardag

Imorgon är en stor dag

VykortHon hette Inger och var min svensklärare på Vårdgymnasiet i Annedal. Jag hatade anatomin och sjukdomsläran som grävde svarta hål av skräck i min själ. Men jag skulle få jobb när jag var klar och i min familj var det viktigt, för att inte säga avgörande.

Lektionerna i svenska och engelska med Inger blev min räddning och den enda orsaken till att jag orkade ta bussen från det lilla samhället in till stora staden varje dag. Någon månad in på första terminen skrev vi kortnovell. Inger gav tillbaka min med orden: ”Hör av dig när du ger ut din första bok”

Jag har ännu inte kunnat höra av mig till Inger. Men det känns som om jag närmar mig. Imorgon kväll samlar jag ungar och vänner runt mig när jag tar emot Västerås stads kulturstipendium i litteratur. Jag får det med följande motivering:

Anna Widerberg visar på en språklig och litterär mognad och kombinerar det med ett djup som inte väjer för det svåra och hon gör det utan att bli sentimental eller självömkande.

Ikväll vandrar jag runt här bland mina texter. Funderar över varför jag vill skriva. Varför jag inte kan låta bli. Trots att det är så svårt och så arbetsamt. Hittar texten om den svarta järngrytan.

Jag skriver och skriver. Skriver ur mig min historia. Och funderar på vad sanning är. Det är som om allt jag har upplevt, alla tankar jag tänkt och alla känslor jag känt under åren har samlats i en stor gryta. Jag tänker mig en svart järngryta som hänger i kedjor över en öppen eld. Det puttrar och kokar i grytan. Nya ingredienser läggs till. Någon rör i grytan då och då. Kanske är det jag, kanske är det någon annan.

Sen kommer det en dag då innehållet i grytan har kokat ihop till något nytt. Det går att sleva upp det nya i skålar, lukta och smaka. Det är resultatet av mitt liv. Men är det sant?

Jag vet inte. Jag bara öser upp och skriver.

Bild: Flicka vid skrivbord av Lisi Martin, ett vykort som följt mig sedan tonåren och suttit på alla mina anslagstavlor.

Lämna en kommentar

Under litteratur, livsresa, minnen, självbild, skrivande