Under de knotiga träden

Det var Tomas Tranströmer som gav mig min första bild av Västerås. Jag hade tillbringat tre terminer vid Vättern, en termin vid Lake Michigan och 23 år vid det riktiga havet i väst. Nu skulle jag flytta till staden vid Mälaren för mitt första journalistjobb.

En av de sista kvällarna i Jönköping satt jag i vår vidunderligt vackra lägenhet och såg hur Vätterns vatten blev djupblått i skymningen. Undrade hur allt skulle bli. Hörde ljudet från TV:n svagt i bakgrunden. Lystrade. Pratade de inte om Västerås?

Jo, om Västerås och om Tomas Tranströmer. Vackra bilder med knotiga träd och dis över Mälaren. Poesi.

Nu går jag under de knotiga träden varje lunchrast. Speglar min sinnesstämning i Mälarens vatten.

Var snäll och öppna min burk mot havet

Varje dag när jag öppnar tidningen, slår på TV:n, går ut i världen, så känner jag mig som Werner Aspenströms Sardinen på tunnelbanan:

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen. Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet. Jag är inte intresserad av den där försäkringen. Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

Jag vill inte. Jag vägrar. Det är nog mina två vanligaste meningar. Inte så att jag säger dem så ofta kanske, men jag tänker. Ständigt.

På Twitter läser jag att vi konsumenter visar dåligt intresse för ekologisk palmolja. Det är nog sant, mitt intresse för palmolja är obefintligt, vare sig den är ekologisk eller ej. Jag BORDE, det förstår jag, ha reda på vilken chokladkaka som tillverkas med miljöcertifierad palmolja och aldrig köpa någon annan för att på så vis vara säker på att den palmolja som finns i min chokladbit inte kommer från en palmplantage där regnskog och djurliv skövlats. Klart jag BORDE.

Men det går inte. Jag tappar lusten. Jag är en usel konsument. Jag har ingen lust att äta den där chokladen. Eller någon choklad alls längre om jag ska vara ärlig. Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen. Jag blundar och stiger av där jag minst anar det. Jag hoppas att dörrarna öppnar sig mot havet.

Beredskap

Hos min frisör finns inga skvallertidningar. Därför läste jag tidskriften M idag medan jag väntade på att färgen skulle sätta sig i mina hårrötter. Å se vilken skatt jag fann:

Vår hud är inte så lättlurad

som ögonen, näsan, öronen

och sunda förnuftet.

Vi kommer att frysa.

Konsten att övervintra är inte att bygga hus

av kärlekssagor

och skönhetslängtan.

Konsten att övervintra

är att riva sitt hus –

i god tid före vintern

skall du och jag

pälsfodra våra hjärtan

Margareta Renberg föddes 1945. Hennes föräldrar ville att hon skulle bli läkare men istället sökte hon och kom in på Konstfack. När hon körde fast i måleriet började hon skriva poesi. Dikten Beredskap finns i samlingen Tröst för ett tigerhjärta.

Konsten att övervintra är att riva sitt hus. Det är alltid tvärtom mot vad man tror. Visst är det märkligt?