Category Archives: psykisk sjukdom

Ett arbete som kräver överlevnadsträning

David Foster WallaceBlek kung blev David Foster Wallace’s sista bok. Den är inte lik något annat jag läst. DFW beskriver människa efter människa som försöker överleva utan att bli tokiga medan de utför själlösa sysslor utifrån regler som någon annan, osynlig och allsmäktig, har bestämt.

Arbetet på skattemyndigheten i Preoria, Illinios är nämligen så fruktansvärt tråkigt att personerna som ska arbeta där måste få överlevnadsträning innan de börjar. I berättelsens § 33 sitter därför Lane Dean jr och betar av den ena deklarationen efter den andra medan han föreställer sig en somrig strand med mjuka bränningar, såsom han hade blivit instruerad på introduktionen en månad tidigare.

Efter en timma har stranden blivit vintrig och brunalgerna som böljar i bränningarna liknar drunknade människors hår.

Efter ytterligare en timma fantiserar Lane Dean jr om olika höga platser att hoppa från och han inser att helvetet varken har med eld eller kyla att göra. David Foster Wallace skriver:

Stäng in någon i ett fönsterlöst rum för att utföra rutinsysslor som är precis så svåra att han måste tänka, men ändå helt rutinmässiga, sysslor som innefattar siffror som har att göra med något han aldrig kommer att se eller bry sig om, en hög med uppgifter som aldrig krymper, och spika upp en klocka på väggen så att han kan se den, och bara lämna honom där åt sitt eget huvud.

På stranden i Lane Deans huvud är det nu cement i stället för sand och vattnet ser ut som som nästan färdigstelnad gelé. Lane Dean funderar över olika sätt att ta sitt liv med hjälp av gelé.

Mannen som hade skrivbordet före Lane har lämnat ett avtryck av sina tänder i skrivbordsunderlägget.

David Foster Wallace är en av mina favoritförfattare och i Blek kung beskriver han ett tillstånd i världen som blir mer sant för varje år som går. Det är stundtals fruktansvärt roligt men samtidigt så vansinnigt sorgligt. Obeskrivbart. Läs själva, säger jag. Och om ni arbetar inom offentlig sektor så lovar jag att läsningen får en extra knorr.

Själv hann författaren aldrig se boken i färdigt skick eftersom han tog sitt liv 2008.

Foto: Steve Rhodes på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, psykisk sjukdom

Livet gror ur mörka vrår

mossa på berg av moonhouse på FlickrDet är lockande att välja solskenshistorierna. En Elyn Saks som övervann sin schizofreni och lyckades i den akademiska världen. En John Nash som fick Nobelpriset i ekonomi, schizofreni till trots. En Eleonor Longden som läkte och som nu kan hjälpa andra med svåra psykiska sjukdomar.  Jag har berättat deras historier med glädje här på min blogg. Eleonor Longden säger: ”Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.”

Men alla läker inte. Ibland går det inte att hjälpa, hur man än försöker.

Någon fortsätter att vara sjuk och det är en stor ära att få vara med och underlätta en annan människas lidande och att bära vittnesmål om det, även om uppdraget är hårt och ibland omöjligt och vittnesmålet inte blir lika ljust och hoppingivande. Den som fortsätter att vara sjuk har också rätt att bli behandlad med värdighet och respekt.

Någon ger upp och lämnar livet. Också om detta måste någon vittna. Vi som lämnades kvar måste hitta nytt fotfäste och inte skrämmas bort från livet.

Slå din rot i klippans skreva

Livet gror ur mörka vrår

Det är dags att börja leva

Dagarna går

Sången heter Tid faller hårt och finns på plattan Äntligen på väg

Foto: David Hall på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under psykisk sjukdom, sorg

Nu återstår bara att tjata

black hole av WestonEyes om FlickrJag ska inte gå in på några detaljer men det är ovanligt rörigt just nu där jag arbetar. Omorganisation, nya chefer, flyttkarusell och mitt i allt detta ska vi sjösätta en ny webbplats. Jag har mina speciella roller förstås. Ser saker ur mitt perspektiv. Jag påstår inte att jag alltid har rätt men 33 år i arbetslivet, varav sju år på min nuvarande arbetsplats, har gett mig viss insikt och kunskap. Ändå är det stundtals som om jag pratar rakt ner i ett svart och bottenlöst hål. Samma frågor återkommer, igen och igen. Nu har jag slutat berätta att jag redan har svarat på frågan 48 gånger utan svarar snällt även en 49:e gång. Svaret åker ändå bara ner i hålet och frågan kommer att återkomma gång 50, 51 och 52.

Men det kanske är som med de ojämställda lönerna. Med den takt som nu råder så kommer vi möjligen att ha jämställda löner år 2066. Då är jag troligtvis död. Det är ju inte så att vi inte vet att kvinnor har lägre löner än män och att lönerna är sämre på kvinnodominerade arbetsplatser. Och även om intensiteten i kritiken har blivit något högre på senare år så förflyktigas upprördheten och flyter bort strax efter Internationella kvinnodagen. Ner i svarta hålet med den. Men nu har fackförbundet som jag arbetar för bestämt att det är slutvelat. ”Tjata!” uppmanar de oss. Så då gör vi det.

Samma metod går givetvis att använda på fler områden. Tjata och fråga, tjata och fråga, en vacker dag kanske det svarta hålet är så fullt att alltihop studsar tillbaka upp och blir synligt. Psykisk sjukdom förtjänar väldigt mycket tjat. Jag har just lyssnat på Eleanor Longden på TED-talk. Hon blev diagnostiserad med schizofreni, drogad, och så småningom kasserad av ett system där ingen visste hur de skulle hjälpa henne. Tio år senare tog hon sin examen i psykologi och idag arbetar hon själv inom psykiatrin. I sin föreläsning berättar hon om den internationella rösthörarrörelsen, ett nätverk som finns i i 26 länder på fem kontinenter. Nätverkens syfte är att vara med och bygga ett samhälle där personer som hör röster värderas som fullvärdiga medborgare. Ett samhälle där personer i psykisk nöd bemöts med värdighet. Eleanor Longden säger:

Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.

Hon säger alltså att jag ska tjata om det jag sett och upplevt. Då gör jag det.

Eleonor Longdens föreläsning på TED-talk

Foto: WestonEyes on Flickr

Lämna en kommentar

Filed under arbetsliv, psykisk sjukdom, samhälle

Psykisk sjukdom från insidan

Elyn Saks är professor i juridik, psykologi och psykiatri i Kalifornien och expert på lagar som rör mental hälsa. Hon fick diagnosen schizofreni redan i ungdomen och hon säger i sin föreläsning att hennes läkare och omgivning förväntade sig att hon, i bästa fall, skulle kunna bo i någon form av stödboende och eventuellt klara av ett enklare arbete. Hennes liv utvecklade sig åt ett helt annat håll och här förklarar hon hur det gick till. Hon beskriver också, så att det går att förstå, hur det känns att vara psykotisk och vad ångesten, vanföreställningarna och skräcken gjorde med henne innan hon fick rätt behandling. Elyn Saks ber oss att se människor med psykisk sjukdom klart, ärligt och medkännande.

Ett annat tips är filmen A beautiful mind där Russel Crowe porträtterar John Nash, en av 1900-talets främsta matematiker och nobelpristagare i ekonomi som också hade schizofreni.

A beautiful mind

Lämna en kommentar

Filed under film, psykisk sjukdom

Sjung hopp i mitt hjärta

Äntligen på väg TGDen som drabbas av ett hastigt och oväntat dödsfall kan uppleva en stark önskan om att människan som dött inte ska ha dött förgäves. Det kan tyckas som att döden slog orättvist och var onödig. Och den allra onödigaste av dödar är självmordet.

När Ted Gärdestad dog i juni 1997 var jag höggravid med mitt tredje barn. Nyheten om hans självmord for förbi i nyhetsströmmen. Det var en het sommar och jag satt i skuggan på balkongen med fötterna i kallt vatten och försökte tänka igång förlossningen.

Drygt 17 år senare drabbas jag av Ted Gärdestad. Han sjunger för mig. Jag läker sakta, sakta efter en omöjlig förlust och han sjunger hopp i mitt hjärta. Jag blir nyfiken. Vem var han? En del av det jag hittar gör mig beklämd. Det är särskilt två intervjuer. Den ena är från Aktuellt i samband med plattan Äntligen på väg. En överviktig Ted Gärdestad med felknäppt rock filmas när han anländer till studion. Reportern pratar till honom som till ett barn och större delen av inslaget ägnas åt hans tid i bhagwan-rörelsen. Den andra intervjun gör Jacob Dahlin 1991. Vid flygeln sitter en tunn och inåtvänd Ted Gärdestad som svarar fåordigt när Dahlin gräver och gräver i hans privatliv. Vad gjorde han där? Varför utsatte han sig för TV-intervjuer? Jag känner igen ångest när jag ser den. Den obekväma hållningen. Behovet att svälja och svälja och svälja. Ögonen som mörka hål. Oviljan till ögonkontakt. Var det verkligen ingen som såg?

Att möta en människa i stark ångest är skrämmande. Att leva nära en människa med ångest är krävande och utmattande. De flesta vill hjälpa men det är inte många som orkar. Ibland tror jag att det även gäller personal inom sjukvård och psykiatri. Ångestens krafter är enorma och jag tycker inte att det är konstigt att våra förfäder trodde att ångestridna människor var besatta av demoner. Allra hemskast är det för den drabbade själv. Ångest får en människa att göra allt för att komma bort ifrån sig själv. Den allra bästa beskrivningen av ångest finns i renässansdiktaren Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Om de stackare som hamnat i helvetets nedersta krets och ligger infrysta i is skriver han:

Smärtan, som vid ögat möter hinder, sig vänder inåt och förökar ångesten.

Den som någon gång upplevt förlamande ångest vet att den är torr. Ångesten har inga tårar. Den är bottenfrusen.

Ted Gärdestad har varit död i över 17 år. Om jag kunde färdas bakåt i tiden skulle jag ta min gravida kropp och gå till Häggvik station i Sollentuna den där sommardagen i juni och jag skulle berätta att det aldrig är för sent hur omöjligt allt än verkar. Nu kan jag inte det. Men jag kan låta honom sjunga hopp i mitt hjärta så att jag läker. Hans död må vara onödig men hans liv var värt allt.

I den stora sorgens famn från Äntligen på väg

Lämna en kommentar

Filed under musik, psykisk sjukdom, sorg