I augusti upplever jag allt igen. Resan mot det oundvikliga. Jag vet vad som kommer att hända men det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det.
Det slutar i en polisbil. Det slutar med en kall kropp i ett visningsrum bakom sjukhuset. Det slutar med askan som grävs ner i en anonym minneslund utanför Badelunda kyrka.
Nu vill jag resa en sten.
Varje människa förtjänar en sten.
Den här dagen är också min.
Jag kliver upp.
Kliver in.
Fyller dagen med mig.
Trots att jag helst vill slippa.
Under överlevnad, livsresa, vardag
Den allra mörkaste tiden. Blir det ljust igen? Grönt? Varmt? När det är så ogenomträngligt svart?
Jag förstår vad vi gör. Lagar mat och äter i överflöd. Köper och ger varandra saker vi inte behöver. Lindar in tillvaron i glitter och ljus. Det är ett sätt att betvinga mörkret. Ett försök att övertyga oss själva om att det ogenomträngligt svarta inte ska vara för evigt. Att ljuset kommer igen. I år också.
Ikväll ser jag första delen av Härskarringen. Igen. Lord of the Rings är min saga. Jag läste den första gången när jag var 15 år. Jag har läst trilogin åtskilliga gånger sedan dess och sett Peter Jacksons filmer fler gånger än jag kan räkna. Det finns mängder av berättelser om kampen mellan ont och gott men Tolkien skrev den berättelse som skulle ge djup åt mitt liv. Den beskriver kampen för livet på ett sätt som jag kan förstå.
I den sista filmen, Konungens återkomst, vandrar Frodo och Sam genom Mordor. Där är mörkret ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där finns ingen barmhärighet. Varje steg gör ont. Varje andetag kräver all kraft han har. Bördan han bär blir tyngre för varje steg.
Jag vet hur det är att vandra genom Mordor. Och varje år, vid den mörkaste tiden, blir jag påmind om min vandring i den svarta öknen. Jag hoppas att mörkret ska vika och ljuset återkomma. Så som det varit varje år hittills. Men helt säker vågar jag inte vara förrän jag ser det.
Idag har jag skrivit ett brev. Ett brev så viktigt att jag har gruvat mig för och förhalat detta brevskriveri i flera veckor. Nu hade jag inte längre något val. Det finns nämligen ett slutdatum efter vilket skrivandet av detta brev blir meningslöst. Så är det med brev ibland.
När jag väl hade bestämt mig för att det var idag det skulle ske så återstod att välja plats för händelsen. Hemma finns det så mycket som pockar på uppmärksamheten. Så många göromål som normalt sett hamnar längst ner på att göra-listan men i en sån här situation kan det plötsligt kännas näst intill livsviktigt att våttorka under skostället, tömma mobiltelefonen på bilder eller tvätta alla hushållets kuddar och täcken. Nå, utanför lägenheten alltså. Ett fik kanske? Fast i en stad av den här storleken träffar man människor man känner på fiken en lördag mitt på dagen. Skulle jag då avstå från en trevlig pratstund för att istället sätta mig med brevet jag gruvar mig för att komponera? Nej.
Det blev biblioteket. På fackbibliotekets andra våning finns en sal för enskilda studier. Där är nästan knäpptyst. Jag kan för övrigt slå vad om att det var just i en sådan tyst bibliotekssal som lappen i David Batras bok skrevs: ”Sluta pluppa med pennan, jag får psykbryt!” Min tonårsdotter fick Batras bok i julklapp förra julen och vi garvade oss fördärvade åt den där lappen hela julhelgen.
Jo men det är ju tystnaden jag vill åt. Och den avskalade miljön. Inget som fångar ögat. Inte mycket som ger näring åt dagdrömmar. En läsesal helt enkelt. Inredd för att främja koncentrationen.
Jag fick mitt brev skrivet. Men jag fick skynda mig. Biblioteket stänger nämligen klockan 14:00. Öppnar 10:00. På lördagar. Söndagar stängt. Under sommarperioden. Biblioteket är alltså stängt när jag är ledig, med undantag för ett par lördagstimmar.
Som liten tös levde jag en stor del av mitt liv på biblioteket. Läste i första hand deckare. Agatha Christie och Maria Lang. Jag minns exakt hur det såg ut därinne. Man gick in genom en anonym port i ett stort hus på det första torget i Kållereds centrum. Upp en våning i en trappuppgång med rappade väggar och där var den, dörren med glasrutor så att man såg in på barnjackorna som hängde på de lågt placerade krokarna på väggen. Rakt in till höger fanns den långa lånedisken bakom vilken de lyckligt lottade tanterna som jobbade på biblioteket satt med sin bokhögar och alla de små korten som skulle stämplas och placeras i den lilla fickan på insidan av böckernas bakre pärm. Ibland jobbade tant Solveig. Hon kände mamma. Då fick man le lite extra och säga hej. Deckarna stod på hyllan till vänster om lånedisken. Intill hyllan fanns ett runt bord med låga stolar. Jag ägnade en lång stund åt att välja bland böckerna på hyllan. Vackra, inbundna böcker med omslag i rött, svart och vitt och med fantasieggande titlar som Cyankalium och champagne, Spegeln sprack från kant till katt, Rosor, kyssar och döden och Svart sommar. Sen läste jag och läste tills lamporna i taket släcktes som ett tecken på att bibliotekarierna var i färd med att stänga för dagen.
Det finns säkert hundra berättelser i Sverige om hur folkbiblioteken och böckerna har räddat udda barn med märkliga hemförhållanden. Hur biblioteket blev en fristad och berättelserna en tillflyktsort. Därför tycker jag att det är sorgligt när jag inser att mitt bibliotek bara har öppet fyra ynka timmar på hela helgen. Jag behöver fortfarande min fristad. Till exempel när jag ska skriva svåra brev. Och kanske finns det även idag en och annan udda unge med märkliga hemförhållanden.
Under överlevnad, barndom, litteratur, livsresa
Det finns oändligt många bottnar. Varje gång jag tror att jag funnit fast mark att stå på så hinner jag inte mer än tänka tanken så försvinner marken under mina fötter och jag faller. Igen.
Det är förfärligt. Jag hatar det. Varje gång.
Jag vet att det finns en ny avsats under mig. Nånting att stå på. Men fritt fall är ingenting för mig. Jag skulle göra nästan vad som helst för att slippa falla. Men jag kommer aldrig undan.
Jag fick inget lätt liv. Jag är illa rustad. Å vid snart 50 inser jag att det jag längtar efter inte kommer att ske. Jag kommer inte att nå fram. Jag kommer att fortsätta falla. Hela tiden finna nya bottnar.
Jag vet inte alls vad jag tycker om det.
Foto: glasseyes view on Flickr
Under överlevnad, barndom, livsresa, psykologi
För den som levt med hotet om den kommande katastrofen varje minut under sin uppväxt finns det inget ”som vanligt”. Ingen tillit till att livet i grunden är gott och att när det händer svåra saker så finns det människor där som tröstar och lugnar.
För den som växt upp på ett minfält där ett felsteg, ett tanklöst ord, en försenad ankomst, en missad uppmaning om uppmärksamhet kunde utlösa en explosion är livet aldrig tryggt.
Jag vet inte om det går att laga. Men jag vet att jag aldrig blir förvånad över katastrofer. Jag har ett riskmedvetande av gigantiska mått och jag har inga filter som hjälper mig att stänga ute vetskapen om människans oändliga sårbarhet.
Oftast går det bra. Jag har lärt mig att leva med otryggheten. Kanske för att jag har hittat min livsuppgift. Jag bryter mönstret. Mina barn är inte rädda. Mina barn har tillit till världen, trots allt. Jag går ett steg längre. Jag upprepar inte terrorn. Och jag är förbannat stolt över det.
Jag är inte särskilt modig. Jag gör inte som det står i beskrivningen av mod på Wikipedia, det vill säga handlar i överenstämmelse med mina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Jag balanserar. Varje dag. Mellan vad jag vill säga, vad jag borde säga och vad jag kan säga. Mellan vad jag vill göra och vad jag kan göra. På jobbet. Med barnen. I telefon med försäkringsbolaget. I bostadsrättsföreningen. På banken. Med familj och bekanta. Varje stund.
Man brukar skilja på fysiskt och moraliskt mod. Fysiskt mod är förmågan att övervinna smärta och kroppsliga plågor, medan moraliskt mod är förmågan att övervinna risker för anseende och prestige. Fysiskt mod är jag värdelös på. Jag är mer rädd om min kropp än vad som är nyttigt och har en grundmisstanke om att ifall jag pressar den bara aningen lite för hårt så kommer den att gå sönder. Moraliskt mod tränar jag på.
Jag har länge trott att det handlar om att ta strid och göra upp. Därför har jag så förfärligt dåligt samvete för det jag ser men inte säger. Men på sistone har jag börjat fundera över avståndstagandet som vapen. Det aktiva avståndstagandet. Det som inte handlar om att göra sig osynlig och på så vis acceptera utan det som handlar om att kliva tillbaka och hålla huvudet jävligt högt. Vägra ge angriparen en strid och ett drama. Jag börjar tro att det är mer effektivt än jag någonsin har anat.
Det är lätt att få för sig att den som vågar göra det som ser läskigt ut inte är rädd. Att modiga människor är orädda människor. Så är det förstås inte. Rädsla är inbyggt i den mänskliga organsimen. Utan rädsla skulle människan som art vara utdöd för länge sedan. Nej, den modiga människan vägrar att låta sig förlamas av rädslan. Istället skärskådar hon sin rädsla, utmanar den och övervinner den när det är nödvändigt.
Jag ser varje dag exempel på modiga handlingar. Ambulanspersonalen som tar hand om skadade och döda efter trafikolyckan. Brandmännen som ger sig in i det brinnande huset. Polisen som går emot och avväpnar den våldsamme och narkotikapåverkade mannen. Tonårsflickan som står upp för sin trakasserade kompis.
Men de som är allra modigast i mina ögon är de människor som vågar stå upp och slåss mot sina egna inre demoner. De vars ångest får dem att vilja springa gatlopp. De vars rädslor vill tvinga dem att gömma sig för livet. De som ändå inte ger sig. De som provar och provar tills de hittar sin väg. De som utforskar sina svartaste hörn trots att det verkar vara förenat med livsfara. De som vägrar ge sig trots att omvärlden gärna vill stoppa in dem i fack med etiketter som onormal, märklig och obotbar.
Det är mod.
Foto: hokkey on Flickr
Under överlevnad, bloggar, psykologi, självbild
Jag startade den här bloggen i ett annat liv. Jag var nyskild och full av kraft. Jag trodde att jag hade rätt till allt och att det äntligen var min tur. Jag bytte jobb. Flera gånger. Jag färgade håret och skaffade två ljuvliga katter. Jag for iväg på resor jag inte hade råd med. Jag fyllde min garderob med urringade linnen, tajta jeans och högklackade stövlar. Allt var nytt och spännande och plötsligt omfamnade jag allt det jag tidigare hade varit tveksam till. Skaffade konto på Facebook och Twitter. Lät bygga en hemsida för mitt företag. Och så startade jag bloggen Med Mirandas ögon. Mitt första blogginlägg hette Närhet och avstånd.
I efterhand kan jag fundera över vad den här totala omsvängningen berodde på. Varför skaffade jag mig plötsligt ett digitalt liv? Och jag kan inte låta bli att undra om jag någonstans visste. För när mitt liv föll sönder var det bloggen och mina vänner på Twitter som hjälpte mig att överleva.
Geoff dog den 31 augusti 2009. Geoff var en belevad rebell från Liverpool och han var min viktigaste människa. Jag skrev mig igenom min sorg. Första inlägget hette När det värsta har hänt och med tiden har ordet Sorg i mitt kategorimoln blivit ganska stort. Jag har funderat mycket över om man kan vara så öppen med sin sorg som jag varit utan att själv bli skadad i längden men jag kommer ständigt fram till samma slutsats: utan bloggen hade jag också varit död nu.
Jag postade mina inlägg på Twitter och fick tillbaka sympati och massor av varma ord. Twitter blev också ett sätt för mig att hålla mig kvar i världen trots att jag inte orkade träffa någon och inte orkade gå ut. På Twitter fick jag bevis för att tillvaron forsatte att finnas trots att min värld slagits i bitar. När min twittervän Tea dog i en trafikolycka på hösten 2009 och vetskapen spreds på Twitter skrev jag om vad Twitter och Tea betytt för mig i inlägget Tack Tea
Idag fyller min blogg en annan funktion för mig. Det är här jag provar min tankar och det är här jag skriver och skriver om tusen gånger innan jag publicerar. Det är här jag tillåter mig att vara svag och tveksam, undrande och liten. Jag behöver inte leva upp till någonting.
Morgondagen ämne är: Om du hade en tidsmaskin som gav dig en timme i en annan tid, vilket datun skulle du då färdas till?
Under överlevnad, bloggar, kris, sociala medier, sorg
Sitter i teleportören. Hoppas komma fram till varmt paradis i ett stycke och utan att förvandlas till fluga.
Eller nä, men kanske blir jag lite fin i håret i alla fall.
Ute snöar det.
Under överlevnad, vardag
Jag måste påminna mig varje dag. Att i mitt liv är det jag som är Queen of Fucking Everything. Hur det än är. Hur jag än är. Så är det jag.
Med Mirandas ögon 