Category Archives: överlevnad

I augusti vill jag resa en sten

I augusti upplever jag allt igen. Resan mot det oundvikliga. Jag vet vad som kommer att hända men det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det.

Det slutar i en polisbil. Det slutar med en kall kropp i ett visningsrum bakom sjukhuset. Det slutar med askan som grävs ner i en anonym minneslund utanför Badelunda kyrka.

Nu vill jag resa en sten.

Varje människa förtjänar en sten.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, sorg, Tiden är människornas ängel

Är det morgon nu igen?

Den här dagen är också min.
Jag kliver upp.
Kliver in.
Fyller dagen med mig.
Trots att jag helst vill slippa.

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, livsresa, vardag

Blir det ljust igen?

Den allra mörkaste tiden. Blir det ljust igen? Grönt? Varmt? När det är så ogenomträngligt svart?

Jag förstår vad vi gör. Lagar mat och äter i överflöd. Köper och ger varandra saker vi inte behöver. Lindar in tillvaron i glitter och ljus. Det är ett sätt att betvinga mörkret. Ett försök att övertyga oss själva om att det ogenomträngligt svarta inte ska vara för evigt. Att ljuset kommer igen. I år också.

Ikväll ser jag första delen av Härskarringen. Igen. Lord of the Rings är min saga. Jag läste den första gången när jag var 15 år. Jag har läst trilogin åtskilliga gånger sedan dess och sett Peter Jacksons filmer fler gånger än jag kan räkna. Det finns mängder av berättelser om kampen mellan ont och gott men Tolkien skrev den berättelse som skulle ge djup åt mitt liv. Den beskriver kampen för livet på ett sätt som jag kan förstå.

I den sista filmen, Konungens återkomst, vandrar Frodo och Sam genom Mordor. Där är mörkret ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där finns ingen barmhärighet. Varje steg gör ont. Varje andetag kräver all kraft han har. Bördan han bär blir tyngre för varje steg.

Jag vet hur det är att vandra genom Mordor. Och varje år, vid den mörkaste tiden, blir jag påmind om min vandring i den svarta öknen. Jag hoppas att mörkret ska vika och ljuset återkomma. Så som det varit varje år hittills. Men helt säker vågar jag inte vara förrän jag ser det.

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, film & TV, litteratur, minnen, psykologi, sorg, Tiden är människornas ängel

Tystnaden

Idag har jag skrivit ett brev. Ett brev så viktigt att jag har gruvat mig för och förhalat detta brevskriveri i flera veckor. Nu hade jag inte längre något val. Det finns nämligen ett slutdatum efter vilket skrivandet av detta brev blir meningslöst. Så är det med brev ibland.

När jag väl hade bestämt mig för att det var idag det skulle ske så återstod att välja plats för händelsen. Hemma finns det så mycket som pockar på uppmärksamheten. Så många göromål som normalt sett hamnar längst ner på att göra-listan men i en sån här situation kan det plötsligt kännas näst intill livsviktigt att våttorka under skostället, tömma mobiltelefonen på bilder eller tvätta alla hushållets kuddar och täcken. Nå, utanför lägenheten alltså. Ett fik kanske? Fast i en stad av den här storleken träffar man människor man känner på fiken en lördag mitt på dagen. Skulle jag då avstå från en trevlig pratstund för att istället sätta mig med brevet jag gruvar mig för att komponera? Nej.

Det blev biblioteket. På fackbibliotekets andra våning finns en sal för enskilda studier. Där är nästan knäpptyst. Jag kan för övrigt slå vad om att det var just i en sådan tyst bibliotekssal som lappen i David Batras bok skrevs: ”Sluta pluppa med pennan, jag får psykbryt!” Min tonårsdotter fick Batras bok i julklapp förra julen och vi garvade oss fördärvade åt den där lappen hela julhelgen.

Jo men det är ju tystnaden jag vill åt. Och den avskalade miljön. Inget som fångar ögat. Inte mycket som ger näring åt dagdrömmar. En läsesal helt enkelt. Inredd för att främja koncentrationen.

Jag fick mitt brev skrivet. Men jag fick skynda mig. Biblioteket stänger nämligen klockan 14:00. Öppnar 10:00. På lördagar. Söndagar stängt. Under sommarperioden. Biblioteket är alltså stängt när jag är ledig, med undantag för ett par lördagstimmar.

Som liten tös levde jag en stor del av mitt liv på biblioteket. Läste i första hand deckare. Agatha Christie och Maria Lang. Jag minns exakt hur det såg ut därinne. Man gick in genom en anonym port i ett stort hus på det första torget i Kållereds centrum. Upp en våning i en trappuppgång med rappade väggar och där var den, dörren med glasrutor så att man såg in på barnjackorna som hängde på de lågt placerade krokarna på väggen. Rakt in till höger fanns den långa lånedisken bakom vilken de lyckligt lottade tanterna som jobbade på biblioteket satt med sin bokhögar och alla de små korten som skulle stämplas och placeras i den lilla fickan på insidan av böckernas bakre pärm. Ibland jobbade tant Solveig. Hon kände mamma. Då fick man le lite extra och säga hej. Deckarna stod på hyllan till vänster om lånedisken. Intill hyllan fanns ett runt bord med låga stolar. Jag ägnade en lång stund åt att välja bland böckerna på hyllan. Vackra, inbundna böcker med omslag i rött, svart och vitt och med fantasieggande titlar som Cyankalium och champagne, Spegeln sprack från kant till katt, Rosor, kyssar och döden och Svart sommar. Sen läste jag och läste tills lamporna i taket släcktes som ett tecken på att bibliotekarierna var i färd med att stänga för dagen.

Det finns säkert hundra berättelser i Sverige om hur folkbiblioteken och böckerna har räddat udda barn med märkliga hemförhållanden. Hur biblioteket blev en fristad och berättelserna en tillflyktsort. Därför tycker jag att det är sorgligt när jag inser att mitt bibliotek bara har öppet fyra ynka timmar på hela helgen. Jag behöver fortfarande min fristad. Till exempel när jag ska skriva svåra brev. Och kanske finns det även idag en och annan udda unge med märkliga hemförhållanden.

2 kommentarer

Filed under överlevnad, barndom, litteratur, livsresa

Botten efter botten

Det finns oändligt många bottnar. Varje gång jag tror att jag funnit fast mark att stå på så hinner jag inte mer än tänka tanken så försvinner marken under mina fötter och jag faller. Igen.

Det är förfärligt. Jag hatar det. Varje gång.

Jag vet att det finns en ny avsats under mig. Nånting att stå på. Men fritt fall är ingenting för mig. Jag skulle göra nästan vad som helst för att slippa falla. Men jag kommer aldrig undan.

Jag fick inget lätt liv. Jag är illa rustad. Å vid snart 50 inser jag att det jag längtar efter inte kommer att ske. Jag kommer inte att nå fram. Jag kommer att fortsätta falla. Hela tiden finna nya bottnar.

Jag vet inte alls vad jag tycker om det.

Foto: glasseyes view on Flickr

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, barndom, livsresa, psykologi

Ett steg längre

image

För den som levt med hotet om den kommande katastrofen varje minut under sin uppväxt finns det inget ”som vanligt”. Ingen tillit till att livet i grunden är gott och att när det händer svåra saker så finns det människor där som tröstar och lugnar.

För den som växt upp på ett minfält där ett felsteg, ett tanklöst ord, en försenad ankomst, en missad uppmaning om uppmärksamhet kunde utlösa en explosion är livet aldrig tryggt.

Jag vet inte om det går att laga. Men jag vet att jag aldrig blir förvånad över katastrofer. Jag har ett riskmedvetande av gigantiska mått och jag har inga filter som hjälper mig att stänga ute vetskapen om människans oändliga sårbarhet.

Oftast går det bra. Jag har lärt mig att leva med otryggheten. Kanske för att jag har hittat min livsuppgift. Jag bryter mönstret. Mina barn är inte rädda. Mina barn har tillit till världen, trots allt. Jag går ett steg längre. Jag upprepar inte terrorn. Och jag är förbannat stolt över det.

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, barndom, föräldraskap, livsresa, minnen

De allra modigaste

Jag är inte särskilt modig. Jag gör inte som det står i beskrivningen av mod på Wikipedia, det vill säga handlar i överenstämmelse med mina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Jag balanserar. Varje dag. Mellan vad jag vill säga, vad jag borde säga och vad jag kan säga. Mellan vad jag vill göra och vad jag kan göra. På jobbet. Med barnen. I telefon med försäkringsbolaget. I bostadsrättsföreningen. På banken. Med familj och bekanta. Varje stund.

Man brukar skilja på fysiskt och moraliskt mod. Fysiskt mod är förmågan att övervinna smärta och kroppsliga plågor, medan moraliskt mod är förmågan att övervinna risker för anseende och prestige. Fysiskt mod är jag värdelös på. Jag är mer rädd om min kropp än vad som är nyttigt och har en grundmisstanke om att ifall jag pressar den bara aningen lite för hårt så kommer den att gå sönder. Moraliskt mod tränar jag på.

Jag har länge trott att det handlar om att ta strid och göra upp. Därför har jag så förfärligt dåligt samvete för det jag ser men inte säger. Men på sistone har jag börjat fundera över avståndstagandet som vapen. Det aktiva avståndstagandet. Det som inte handlar om att göra sig osynlig och på så vis acceptera utan det som handlar om att kliva tillbaka och hålla huvudet jävligt högt. Vägra ge angriparen en strid och ett drama. Jag börjar tro att det är mer effektivt än jag någonsin har anat.

Det är lätt att få för sig att den som vågar göra det som ser läskigt ut inte är rädd. Att modiga människor är orädda människor. Så är det förstås inte. Rädsla är inbyggt i den mänskliga organsimen. Utan rädsla skulle människan som art vara utdöd för länge sedan. Nej, den modiga människan vägrar att låta sig förlamas av rädslan. Istället skärskådar hon sin rädsla, utmanar den och övervinner den när det är nödvändigt.

Jag ser varje dag exempel på modiga handlingar. Ambulanspersonalen som tar hand om skadade och döda efter trafikolyckan. Brandmännen som ger sig in i det brinnande huset. Polisen som går emot och avväpnar den våldsamme och narkotikapåverkade mannen. Tonårsflickan som står upp för sin trakasserade kompis.

Men de som är allra modigast i mina ögon är de människor som vågar stå upp och slåss mot sina egna inre demoner. De vars ångest får dem att vilja springa gatlopp. De vars rädslor vill tvinga dem att gömma sig för livet. De som ändå inte ger sig. De som provar och provar tills de hittar sin väg. De som utforskar sina svartaste hörn trots att det verkar vara förenat med livsfara. De som vägrar ge sig trots att omvärlden gärna vill stoppa in dem i fack med etiketter som onormal, märklig och obotbar.

Det är mod.

Foto: hokkey on Flickr

 

2 kommentarer

Filed under överlevnad, bloggar, psykologi, självbild