Category Archives: psykologi

Upprättelse

Hobbiton by gothic_sanctuary on FlickrI slutet av filmen The Hobbit: The Battle of the Five Armies säger Thorin Oakenshield till Bilbo:

Farewell, Master Burglar. Go back to your books… and your armchair… plant your trees, watch them grow. If more people… valued home above gold… this world would be a merrier… place…

Det, mina vänner, är upprättelse för alla oss introverta hober som alltid helst bara vill gå hem.

Foto: gothic_sanctuary on Flickr

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under film, psykologi, vardag

Mina små hjärnsläpp

Det har funnits perioder i mitt liv då nästan allt har varit omöjligt. Omöjligt att äta, omöjligt att sova, omöjligt att jobba, läsa böcker och se på TV. Omöjligt att prata, omöjligt att känna. Då har jag har läst seriealbum.

Allra bäst är Jan Berglin. Hans gubbar och gummor och deras vedermödor med trötta äktenskap, grannfejder om fallfrukt och flaggstänger, halvvuxna ungar som inte går att förstå, storhandlingar på ICA med snedhjulade vagnar, obegripliga löpsedlar, utbrända kollegor och ett allmänt sjukt arbetsliv gör mig så välsignat lugn. Det är ju mig och mitt livs små förtretligheter han ritar och det är mycket mer vilsamt att fnissa åt livets förtretligheter än att låta tankarna snudda vid katastroferna. En stund.

Jag ger er mina lyten i berglinsk tappning: telefondemens, småsaksafasi, persongallerikalops och lilla lösenordsluckan.

Mina lyten1 Mina lyten 2 Mina lyten 3   Mina lyten 4

Lämna en kommentar

Filed under medelålder, psykologi, sorg, vardag

Jag gick en mil idag

BissenBrainwalk2014Idag gick jag en mil för alla med ångestsjukdomar och depressioner. För alla med ADHD och Aspbergers. För alla som drabbats av stroke och andra hjärnskador. För alzheimerssjuka, för bipolära, för drogberoende och för många många fler.

En mil i solsken för den som har kämpat och för den som ännu kämpar. För den som har tillfrisknat och för den som befinner sig i mörker. För den som vandrar i en ny tillvaro och för den som vetat hela livet.

Jag gick också en mil idag för de som inte överlevde. För min människa och för alla de andra som också var någons människor. Och för alla som blev lämnade kvar.

Jag gick en mil idag.

Det var en väldigt bra mil.

Bissen Brainwalk på Facebook

 

Lämna en kommentar

Filed under kris, psykologi, sorg

Jag fick en annan måttstock

Jag läser David Brooks i DN. Igen och igen läser jag. Under rubriken Lidandet förändrar oss skriver han:

”När man slungas ned i dessa djupare zoner tvingas man erkänna att man inte kan bestämma över vad som sker där. Hur man än försöker kämpa emot gör det ont hela tiden, och saknaden efter den som dött tar inte slut. Och även när sinnesfriden börjar inställa sig igen, eller i de stunder då sorgen mildras, vet man inte vad lindringen kommer ifrån.”

Och lite längre ner:

”Att hämta sig från lidande är inte som att hämta sig från en sjukdom. Många går oläkta ur processen och förändras istället. De bryter helt mot egennyttans logik och uppträder motsägelsefullt.”

Jag river ur hela sidan, viker ihop den och förvarar den i den lilla lådan på mitt sängbord. Ibland när jag vaknar om natten händer det att jag läser texten igen. Den lugnar mig eftersom den säger att jag inte behöver skämmas för att jag blev en annan än den jag var. Den tröstar mig eftersom den ger mig rätt att mäta med en helt annan måttstock än den jag använde innan döden kom.

Jag trodde ju att tiden kunde läka mig. Som när man har influensa. När man ligger där feberyr och inte kan svälja utan smärtlindrande tabletter, med hosta som hotar att riva lungorna ur bröstkorgen och med värk i varenda muskel och varenda led i kroppen. Det är ett helvete men man står ut för man vet att det går över. Man vet att en vacker dag vaknar man och mår lite bättre. Sen sover man lugnt för första gången på länge och dagen därpå kan man gå upp och kanske till och med äta lite. Svag och darrig men frisk. Så tänkte jag mig såret jag fick. Att om jag bara står ut så kommer jag en dag att vakna och vara läkt. Då kommer jag att vara mig själv igen. Jag förstår nu att det inte är så en förlust fungerar. Sorgen är inte ett virus som kroppen kan ta död på. Förlusten är min nya verklighet och det är den verkligheten jag måste lära mig att leva med.

”Många går oläkta ut processen och förändras istället.”

 

4 kommentarer

Filed under livsresa, psykologi, sorg

Saker som kan dölja sig i en bokhylla

Idag sorterar jag böcker för jag har fått en ny del till min bokhylla. Rent praktiskt innebär det att jag kan återgå till mitt förnämliga system med böcker sorterade efter genrer och i bokstavsordning. Det innebär också att jag, i sorterandet, hittar alla möjliga spännande saker som fallit ner bakom bokraderna och glömts bort. Som till exempel det här receptet som jag skapade en gång och som jag nog kan ha använt en och annan gång:

Ingredienser

  • 1 pojke, cirka 14 år
  • 3 dl arbetsuppgifter
  • 3 dl gränser
  • 1 nypa ilska
  • Minst 4 liter kärlek, späd ytterligare vid behov
  • 1 liter samtal
  • Massor av mat
  • Kramar efter behag

Tag pojken försiktigt ur sängen. Blanda en del kärlek med lika mycket mat och tillsätt det sakta. Dela arbetsuppgifterna i lagom stora delar. Kavla ut gränserna och placera dem i en ring runt pojken. Ös över minst en liter kärlek och tillsätt en eller flera kramar. Känn försiktigt med fingertopparna när det är dags att tillsätta samtalet. Om pojken hotar att rinna över gränserna, tillsätt en nypa ilska. Slå därefter genast över minst 2 liter kärlek. Låt hela anrättningen vila på ett mörkt och lagom varmt ställe över natten. Ta fram pojken nästa dag och börja om från början.

Lämna en kommentar

Filed under föräldraskap, kärlek, psykologi, vardag

Blir det ljust igen?

Den allra mörkaste tiden. Blir det ljust igen? Grönt? Varmt? När det är så ogenomträngligt svart?

Jag förstår vad vi gör. Lagar mat och äter i överflöd. Köper och ger varandra saker vi inte behöver. Lindar in tillvaron i glitter och ljus. Det är ett sätt att betvinga mörkret. Ett försök att övertyga oss själva om att det ogenomträngligt svarta inte ska vara för evigt. Att ljuset kommer igen. I år också.

Ikväll ser jag första delen av Härskarringen. Igen. Lord of the Rings är min saga. Jag läste den första gången när jag var 15 år. Jag har läst trilogin åtskilliga gånger sedan dess och sett Peter Jacksons filmer fler gånger än jag kan räkna. Det finns mängder av berättelser om kampen mellan ont och gott men Tolkien skrev den berättelse som skulle ge djup åt mitt liv. Den beskriver kampen för livet på ett sätt som jag kan förstå.

I den sista filmen, Konungens återkomst, vandrar Frodo och Sam genom Mordor. Där är mörkret ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där finns ingen barmhärighet. Varje steg gör ont. Varje andetag kräver all kraft han har. Bördan han bär blir tyngre för varje steg.

Jag vet hur det är att vandra genom Mordor. Och varje år, vid den mörkaste tiden, blir jag påmind om min vandring i den svarta öknen. Jag hoppas att mörkret ska vika och ljuset återkomma. Så som det varit varje år hittills. Men helt säker vågar jag inte vara förrän jag ser det.

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, film & TV, litteratur, minnen, psykologi, sorg, Tiden är människornas ängel

Det kommer en ny månad

Oktober blev en konstig månad. Nu är det november och jag startar om. Landar. Tar hand om oro och ängslan, kroppen som trilskas och drömmarna som bråkar.

Vad som har hänt? Egentligen inget annat är livet. Eller kanske handlar det om tiden jag befinner mig i? Medelåldern? Det är så mycket som inte går att blunda för längre. Inte längre möjligt att tro att det ska bli bättre sedan.

Jag tänker att det finns två sorters människor. De som bär sina sorger själva och de som låter andra bära. Nej, missförstå mig inte, jag hjälper gärna en vän att bära när det är tungt. Jag kan till och med ta hela bördan en stund. Men i ett längre perspektiv måste varje människa bära sin egen smärta och acceptera ärren som striderna ger.

Den som fått hjälp att bära som liten klarar att bära sitt eget liv som vuxen. Men om det lilla barnets uppgift varit att bära sina föräldrars smärta så blir vuxenlivet svårt. Då kan det ta nästan ett liv att lära sig var gränserna går och att det är skillnad mellan att hjälpa någon och att bli utnyttjad.

Den här månaden fyller jag 47 år. Jag tycker om att åldras. Jag gillar de nya insikterna som åren ger mig. Jag visste redan i tonåren att jag skulle bli tvungen att göra tvärtom. Däremot kunde jag aldrig tro att det skulle ta 30 år att förstå vad tvärtom innebär, vilket troligtvis var en evig tur.

Foto: joshwept on Flickr

 

Lämna en kommentar

Filed under barndom, livsresa, psykologi, självbild