I det är världen monstruös

Vad gör jag egentligen nu för tiden? Jo, jag läser och ser på film. Så mycket att jag är rädd för att glömma bort någon viktig detalj. Eller till och med en hel film!

Alper

Vad händer när en människa inte får vara sig själv. Jag tror att hon till slut tappar greppet och filmen Alper säger samma sak. Trots att syftet med alpernas verksamhet i grunden är gott; de ska ersätta någon som just dött för att göra tiden närmast efter förlusten mindre svår för de efterlevande.

Love During Wartime

Hon är judinna och israel. Han muslim och palestinier. Närt de gifter sig hamnar de i ett ingenmansland. Han får inte bo i hennes land. Hon får inte bo i hans land. Hon lyckas få en fristad i Tyskland men det dröjer innan han kan få visum och när han väl får det är han inte tillåten att jobba.

Jag gillar den här filmen för att den inte tar ställning. En naken och avskalad dokumentär som blottar hur den enskilda människan drabbas av länders konflikter.

The skin I live in

Hur jag än försöker får jag ingen ordning på den här filmen. Den är vidrig men det förstår jag först efteråt eftersom hela filmen är så estetiskt fulländad. Varje detalj är perfekt! Men jag funderar fortfarande på vad den egentligen handlar om.

A dangerous method

I går kväll såg jag A dangerous method och i samma ögonblick som ljuset tändes visste jag att jag måste se den igen. Dialogerna. Jag måste höra dem igen. För att förstå. Jung och Freud. Freud och Jung.

 Att uppfinna ensamheten

Den här Auster-boken är en klurig sak som berör mängder av områden. Nöjer mig med att dela med mig att ett citat:

I det är världen monstruös. I det att världen kan få en människa att förtvivla, en förtvivlan så fullständig och orubblig att ingen kan öppna dörren till detta fängelse (som är hopplöshet) tittar A. ut genom sin cells galler och finner bara en tanke som skänker honom tröst: bilden av hans son. Och inte bara hans son, utan vilken son som helst, vilken dotter som helst, vilken mans eller kvinnas barn som helst.

I det är världen monstruös. I det att den inte tycks erbjuda något hopp om en framtid ser A. på sin son och inser att han inte kan tillåta sig att förtvivla. Det finns ett ansvar för ett ungt liv och eftersom han satt detta liv till världen får han inte förtvivla. Minut efter minut, timme efter timme, medan han förblir i sin sons närvaro och ser till att hans behov tillfredsställs, offrar sig själv för detta unga liv, som är en pågående uppmaning att förbli i nuet, känner han att hans förtvivlan löses upp. Och även om han fortsätter att förtvivla tillåter han sig inte att förtvivla.

Det är jag som sitter här nu

Det händer då och då att jag känner mig misslyckad för att jag har jobbat och slitit hårt sedan jag var 17 år men ändå inte lyckats samla ihop ens den allra minsta lilla förmögenhet. Pengar in och pengar ut har alltid slutat på ungefär plus minus noll. Varje månad. Jag har inga hemliga guldtackor i dolda kassaskåp och inga smycken i låsta smyckeskrin. Inga värdefulla antikviteter och inte har jag investerat i konst. Å inte heller har jag några pengar att tala om på banken. Räcker möjligen till en ny tvättmaskin om den jag har skulle gå sönder.

Tre ungar har jag, på väg ut i världen. Men inte kan jag köpa dem lägenheter och inte kan jag betala deras studier. Inte ens en avkopplande ledighet i familjens sommarhus kan jag erbjuda. För jag har inget sommarhus. Å jag undrar ibland vad jag har gjort för fel.

För jag är ju ingen glödögd konstnär som följt mitt hjärta och valt projekten som ger tillfredsställelse men inga pengar. Inte heller är jag en överoptimistisk entreprenör som satsat allt på min dröm och fortfarande hoppas på den ekonomiska återbäringen. Nej jag har bara jobbat, bott, klätt mig och barnen, fött mig och barnen, kanske unnat oss lite extra till helgen och en gång har vi varit utomlands hela familjen. Det var när jag ärvt lite pengar efter min mormor.

Så, är jag olycklig? Nej, inte alls. Känner jag mig misslyckad? Ja, ibland. Man kan ju undra varför. Jag har grunnat mycket på det och till slut kommit underfund med att bilden av mitt misslyckande finns hos en fiktiv person vars ögon jag av någon anledning lånar ibland. En kritisk övermänniska som bor i ett stort, vackert hus, tjänar massor av pengar som hon placerar mycket klokt så att hon kan köpa allt hon vill och ta med barnen på små utflykter till New York och Barcelona när hon får lust. Till barnen har hon förstås sparat hela deras liv så när det blir dags att flytta hemifrån så har de råd att köpa sin första bostad kontant. I hennes ögon är jag en hopplös förlorare.

Det är nyheten om Whitney Houstons död som gör att jag tänker på det här idag. Det skiljer ett år i ålder på oss. Naturligtvis har jag jämfört mig med henne. Denna gudomligt vackra kvinna med den överjordiska rösten. Hur kunde hon få allt? Skönhet, talang, framgång, pengar. Så tänkte jag då, när hon var som allra bäst.

Men det är jag som sitter här nu. I mitt vardagsliv, med mina vardagssysslor. Jag som i ottan skjutsade en stor unge till Rocklunda för vidare färd mot Gävle och bandymatch och på hemvägen kände mig lite glad över att hans pappa och jag inte längre behöver följa med på alla matcher. Jag som har en 14-åring som i förmiddags följde med mig till återbruket och sedan vidare till IKEA bara jag lovade att inte stanna vid gardinavdelningen. Jag som sitter här med mitt kaffe medan solen skiner in genom fönstret. Jag som går mot en ny vår.

Vad mer kan man begära, egentligen?

 

Jag behöver inte

Jag hör en röst som aldrig tystnar. Prestera, säger den. Sätt upp mål. Stanna inte. Gå dit du innerst inne vill. Bli det du är ämnad att bli. Det är fruktansvärt stressande. Jag vet ju inte! Vad vill jag? Åka skidor? Renovera ett vackert hus? Lära mig franska? Flytta till New York? Skriva en teaterpjäs? Tjäna mer pengar? Vandra på en strand vid Medelhavet?

Men så bestämde jag mig för att sluta lyssna på den där rösten. För jag behöver inte. Jag kan vara en medelmåttig medelålders västeråsare som virkar, skriver dagbok och ägnar större delen av min fritid åt att vara tonårsmamma. Jag har aldrig råd att resa men vandrar flera varv runt jorden varje år genom att läsa romaner och se massor av film.

Jag vet inte vad det är jag gör. Om jag resignerar och ger upp. Men det känns inte så. Tvärtom. Jag är mer nöjd än jag varit på länge.

Jag vet inte

Jag är trött.

Trött på tvärsäkra åsikter. Trött på förakt.

Jag tycker ingenting. Jag vet inte.

Jag vill bara se film i mörkret.

Sen vandra hemåt i natten och tänka på hur mycket det är jag inte vet.

Vad jag tyckte om filmen?

Ingen aning, men den fick mig att tänka på någon jag kände för länge sedan.

Dagens bild 1

Det bästa jag vet. Läsa lite, skriva lite, dricka lite kaffe, tvätta lite, dammsuga lite, lyssna på lite nyheter.

Det handlar om prioriteringar

Politik är det viktigaste i mitt liv. Här hemma pratar vi politik varje dag. Vi pratar om hur Sverige ska försvara sig om det blir krig. Och vilka som ska göra jobbet. Vi pratar om varför människor blir hemlösa och funderar över hur barn i missbrukarfamiljer har det. Vi pratar om varför hasch är förbjudet men alkohol tillåtet. Vi pratar också om varför det finns en allmän uppfattning att kvinnor över 35 inte bör ha långt hår och om varför vissa äldre människor verkar vara arga på alla ungdomar.

Är det bara retorik?

Däremot blir jag fruktansvärt uttråkad av partipolitik. Anledningen är att från där jag står verkar partipolitiken mest handla om retorik. Det är en konst att kunna tala bra och engagerande. En klassisk konst med anor från antiken. Aristoteles definierade retorik som  ”konsten att finna det som i varje situation är ämnat att övertyga”. Ja, självklart måste en politiker ha förmåga att övertyga för att kunna leda. Men om jag som vanlig medborgare misstänker att det bakom de fina orden och formuleringarna inte finns någon substans då är retoriken inte mycket värd.

Proportioner

Igår gick det inte att undvika rapporteringen om Håkan Juholt. Skulle han avgå? Större delen av Stockholms journalistkår stod på pass utanför partikansliet på Sveavägen. Förutom att jag alltid tycker att de här stora journalistuppbåden är vansinnigt komiska så funderar jag lite över proportionerna. Med risk för att låta som den där ständigt återkommande gruppen som vill ha mer positiva nyheter i tidningen så undrar jag: hände det verkligen ingenting annat av intresse igår? Ingenting annat som behövde bevakas?

Ett anspråkslöst förslag

Från min horisont så tycker jag att det hade varit bättre om alla socialdemokrater på olika nivåer och i olika delar av landet som igår ägnade sin tid åt diverse krismöten istället hade satt sig ner och diskuterat hur vårt land ska hantera hedersvåld och hedersförtryck. Det hade passat alldeles utmärkt såhär 10 år efter mordet på Fadime. Övriga partier kunde ju också vara med och diskutera. Man kunde bjuda in personer som har egna erfarenheter tillsammans med specialister som kunde belysa frågan ur olika synvinklar. Och det stora journalistuppbådet kunde ju vara med och bevaka hela dagen, istället för att ta en kommentar när dagen är slut. Jag menar att eftersom redaktionerna kan avsätta ett sådant uppbåd till bevakningen av Juholts eventuella avgång så borde man kunna göra likdant när det gäller andra frågor som betraktas som viktiga. Det handlar om prioriteringar, som sagt.

Hemvändarfest

Det här med hemvändarfester är ett okänt fenomen för mig som växte upp i en storstadskranskommun men tydligen ett etablerat koncept i mindre städer. På juldagen går man alltså på lokal vilket innebär att kvarboingar och utflyttare träffas en gång om året. En chans att jämföra framgångar och skratta åt andras misslyckanden.

Själv växte jag upp i Kållered. Tanken på en hemvändarfest i Kållered är både komisk och hemsk. Gången ner i underjorden gick till gården. Ovanför, i den långsmala öststadsbunkern, konkurrerade Bonum och Konsum.

Jag föreslog för mina syskon att vi kunde planera en hemvändarfest nästa juldag. Vi kunde sitta på de sneda trästaketen utanför gården och röka röda Prince. Syrran tyckte att det var årets bästa idé. Jag anar dock en viss sarkasm bakom orden. Brorsan har inte svarat alls.

Bilden hittade jag på den här webbplatsen som Cia Nord står bakom. Där kan den nyfikne se fler bilder från Kållereds centrum.

Med fem dagar kvar lämnar jag in mina önskningar

Jag har en hel hög med önskningar inför 2012. Önskelistan lämnar jag in till det nyinrättade Önskeministeriet där jag hoppas att kloka handläggare kommer att ta hand om mina önskningar genom att följa upp, påminna och pusha på. Samt emellanåt uppfylla.

Önskeministeriet hade aldrig blivit verklighet utan twittervännerna @MalligaMallan och @Arhammar varför jag till dessa två står i djup och evig tacksamhetsskuld.

Mirandas önskelista för 2012

• Fint virke så att jag kan bygga vidare på den plattform jag står på. Den behöver vara lagom stor och mycket stadig så att den tål stormar och motgångar utan att välta.
• Ett bra och smidigt lås till grinden i mitt staket så att jag kan låsa när jag vill och låsa upp när jag vill.
• Stora bitar självförtroende som jag kan använda då jag får för mig att jag inte håller måttet.
• En ordentlig tillbringare med mod som räcker till ett glas varje gång jag blir rädd för livet.
• En påse ord för de gånger jag blir svarslös.
• En låda jävlaranamma och en burk sparkar i ändan så att jag äntligen kommer igång med det jag ändå vet att jag förr eller senare måste göra.

Jag vet inte om jag har varit någon snäll flicka men jag gör mitt jobb varje dag, jag älskar mina ungar och betalar mina räkningar. Därför hoppas jag att Önskeministeriet vill beakta min ansökan och  ta mina önskningar på största allvar.

Foto: emerson12 on Flickr

Blir det ljust igen?

Den allra mörkaste tiden. Blir det ljust igen? Grönt? Varmt? När det är så ogenomträngligt svart?

Jag förstår vad vi gör. Lagar mat och äter i överflöd. Köper och ger varandra saker vi inte behöver. Lindar in tillvaron i glitter och ljus. Det är ett sätt att betvinga mörkret. Ett försök att övertyga oss själva om att det ogenomträngligt svarta inte ska vara för evigt. Att ljuset kommer igen. I år också.

Ikväll ser jag första delen av Härskarringen. Igen. Lord of the Rings är min saga. Jag läste den första gången när jag var 15 år. Jag har läst trilogin åtskilliga gånger sedan dess och sett Peter Jacksons filmer fler gånger än jag kan räkna. Det finns mängder av berättelser om kampen mellan ont och gott men Tolkien skrev den berättelse som skulle ge djup åt mitt liv. Den beskriver kampen för livet på ett sätt som jag kan förstå.

I den sista filmen, Konungens återkomst, vandrar Frodo och Sam genom Mordor. Där är mörkret ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där finns ingen barmhärighet. Varje steg gör ont. Varje andetag kräver all kraft han har. Bördan han bär blir tyngre för varje steg.

Jag vet hur det är att vandra genom Mordor. Och varje år, vid den mörkaste tiden, blir jag påmind om min vandring i den svarta öknen. Jag hoppas att mörkret ska vika och ljuset återkomma. Så som det varit varje år hittills. Men helt säker vågar jag inte vara förrän jag ser det.

Repet dras åt lite till

På Godmorgon Sverige i morse pratades det om KD:s förslag att införa stämpelklocka  i förskolan. Ett syfte skulle vara att med detta ekonomiska styrmedel försöka minska barnens tid i förskolan. Så budskapet är med andra ord att så många som möjligt ska arbeta så mycket som möjligt men våra barn ska vara på dagis så lite som möjligt. Hur går det ihop?

Låt mig säga såhär: heltidsarbetande småbarnsföräldrar är redan idag plågsamt medvetna om att deras barn tillbringar långa dagar på förskola och fritids och om de kunde skulle de nog gärna slippa hasta till dagis med andan i halsen i kvällsmörkret och hämta trötta och griniga ungar. Men för de flesta är det inte möjligt. Vi behöver inte fler pekpinnar från ovan. Vi behöver ingen ökad skuldbörda från förtroendevalda politiker. Möjligen skulle vi behöva ett seriöst resonemang om hur vi ska få livet att gå ihop utan att vi sliter sönder oss själva.

Foto: katypearce on Flickr