Jag behöver inte

Jag hör en röst som aldrig tystnar. Prestera, säger den. Sätt upp mål. Stanna inte. Gå dit du innerst inne vill. Bli det du är ämnad att bli. Det är fruktansvärt stressande. Jag vet ju inte! Vad vill jag? Åka skidor? Renovera ett vackert hus? Lära mig franska? Flytta till New York? Skriva en teaterpjäs? Tjäna mer pengar? Vandra på en strand vid Medelhavet?

Men så bestämde jag mig för att sluta lyssna på den där rösten. För jag behöver inte. Jag kan vara en medelmåttig medelålders västeråsare som virkar, skriver dagbok och ägnar större delen av min fritid åt att vara tonårsmamma. Jag har aldrig råd att resa men vandrar flera varv runt jorden varje år genom att läsa romaner och se massor av film.

Jag vet inte vad det är jag gör. Om jag resignerar och ger upp. Men det känns inte så. Tvärtom. Jag är mer nöjd än jag varit på länge.

Jag vet inte

Jag är trött.

Trött på tvärsäkra åsikter. Trött på förakt.

Jag tycker ingenting. Jag vet inte.

Jag vill bara se film i mörkret.

Sen vandra hemåt i natten och tänka på hur mycket det är jag inte vet.

Vad jag tyckte om filmen?

Ingen aning, men den fick mig att tänka på någon jag kände för länge sedan.

Dagens bild 1

Det bästa jag vet. Läsa lite, skriva lite, dricka lite kaffe, tvätta lite, dammsuga lite, lyssna på lite nyheter.

Det handlar om prioriteringar

Politik är det viktigaste i mitt liv. Här hemma pratar vi politik varje dag. Vi pratar om hur Sverige ska försvara sig om det blir krig. Och vilka som ska göra jobbet. Vi pratar om varför människor blir hemlösa och funderar över hur barn i missbrukarfamiljer har det. Vi pratar om varför hasch är förbjudet men alkohol tillåtet. Vi pratar också om varför det finns en allmän uppfattning att kvinnor över 35 inte bör ha långt hår och om varför vissa äldre människor verkar vara arga på alla ungdomar.

Är det bara retorik?

Däremot blir jag fruktansvärt uttråkad av partipolitik. Anledningen är att från där jag står verkar partipolitiken mest handla om retorik. Det är en konst att kunna tala bra och engagerande. En klassisk konst med anor från antiken. Aristoteles definierade retorik som  ”konsten att finna det som i varje situation är ämnat att övertyga”. Ja, självklart måste en politiker ha förmåga att övertyga för att kunna leda. Men om jag som vanlig medborgare misstänker att det bakom de fina orden och formuleringarna inte finns någon substans då är retoriken inte mycket värd.

Proportioner

Igår gick det inte att undvika rapporteringen om Håkan Juholt. Skulle han avgå? Större delen av Stockholms journalistkår stod på pass utanför partikansliet på Sveavägen. Förutom att jag alltid tycker att de här stora journalistuppbåden är vansinnigt komiska så funderar jag lite över proportionerna. Med risk för att låta som den där ständigt återkommande gruppen som vill ha mer positiva nyheter i tidningen så undrar jag: hände det verkligen ingenting annat av intresse igår? Ingenting annat som behövde bevakas?

Ett anspråkslöst förslag

Från min horisont så tycker jag att det hade varit bättre om alla socialdemokrater på olika nivåer och i olika delar av landet som igår ägnade sin tid åt diverse krismöten istället hade satt sig ner och diskuterat hur vårt land ska hantera hedersvåld och hedersförtryck. Det hade passat alldeles utmärkt såhär 10 år efter mordet på Fadime. Övriga partier kunde ju också vara med och diskutera. Man kunde bjuda in personer som har egna erfarenheter tillsammans med specialister som kunde belysa frågan ur olika synvinklar. Och det stora journalistuppbådet kunde ju vara med och bevaka hela dagen, istället för att ta en kommentar när dagen är slut. Jag menar att eftersom redaktionerna kan avsätta ett sådant uppbåd till bevakningen av Juholts eventuella avgång så borde man kunna göra likdant när det gäller andra frågor som betraktas som viktiga. Det handlar om prioriteringar, som sagt.

Hemvändarfest

Det här med hemvändarfester är ett okänt fenomen för mig som växte upp i en storstadskranskommun men tydligen ett etablerat koncept i mindre städer. På juldagen går man alltså på lokal vilket innebär att kvarboingar och utflyttare träffas en gång om året. En chans att jämföra framgångar och skratta åt andras misslyckanden.

Själv växte jag upp i Kållered. Tanken på en hemvändarfest i Kållered är både komisk och hemsk. Gången ner i underjorden gick till gården. Ovanför, i den långsmala öststadsbunkern, konkurrerade Bonum och Konsum.

Jag föreslog för mina syskon att vi kunde planera en hemvändarfest nästa juldag. Vi kunde sitta på de sneda trästaketen utanför gården och röka röda Prince. Syrran tyckte att det var årets bästa idé. Jag anar dock en viss sarkasm bakom orden. Brorsan har inte svarat alls.

Bilden hittade jag på den här webbplatsen som Cia Nord står bakom. Där kan den nyfikne se fler bilder från Kållereds centrum.

Med fem dagar kvar lämnar jag in mina önskningar

Jag har en hel hög med önskningar inför 2012. Önskelistan lämnar jag in till det nyinrättade Önskeministeriet där jag hoppas att kloka handläggare kommer att ta hand om mina önskningar genom att följa upp, påminna och pusha på. Samt emellanåt uppfylla.

Önskeministeriet hade aldrig blivit verklighet utan twittervännerna @MalligaMallan och @Arhammar varför jag till dessa två står i djup och evig tacksamhetsskuld.

Mirandas önskelista för 2012

• Fint virke så att jag kan bygga vidare på den plattform jag står på. Den behöver vara lagom stor och mycket stadig så att den tål stormar och motgångar utan att välta.
• Ett bra och smidigt lås till grinden i mitt staket så att jag kan låsa när jag vill och låsa upp när jag vill.
• Stora bitar självförtroende som jag kan använda då jag får för mig att jag inte håller måttet.
• En ordentlig tillbringare med mod som räcker till ett glas varje gång jag blir rädd för livet.
• En påse ord för de gånger jag blir svarslös.
• En låda jävlaranamma och en burk sparkar i ändan så att jag äntligen kommer igång med det jag ändå vet att jag förr eller senare måste göra.

Jag vet inte om jag har varit någon snäll flicka men jag gör mitt jobb varje dag, jag älskar mina ungar och betalar mina räkningar. Därför hoppas jag att Önskeministeriet vill beakta min ansökan och  ta mina önskningar på största allvar.

Foto: emerson12 on Flickr

Blir det ljust igen?

Den allra mörkaste tiden. Blir det ljust igen? Grönt? Varmt? När det är så ogenomträngligt svart?

Jag förstår vad vi gör. Lagar mat och äter i överflöd. Köper och ger varandra saker vi inte behöver. Lindar in tillvaron i glitter och ljus. Det är ett sätt att betvinga mörkret. Ett försök att övertyga oss själva om att det ogenomträngligt svarta inte ska vara för evigt. Att ljuset kommer igen. I år också.

Ikväll ser jag första delen av Härskarringen. Igen. Lord of the Rings är min saga. Jag läste den första gången när jag var 15 år. Jag har läst trilogin åtskilliga gånger sedan dess och sett Peter Jacksons filmer fler gånger än jag kan räkna. Det finns mängder av berättelser om kampen mellan ont och gott men Tolkien skrev den berättelse som skulle ge djup åt mitt liv. Den beskriver kampen för livet på ett sätt som jag kan förstå.

I den sista filmen, Konungens återkomst, vandrar Frodo och Sam genom Mordor. Där är mörkret ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där finns ingen barmhärighet. Varje steg gör ont. Varje andetag kräver all kraft han har. Bördan han bär blir tyngre för varje steg.

Jag vet hur det är att vandra genom Mordor. Och varje år, vid den mörkaste tiden, blir jag påmind om min vandring i den svarta öknen. Jag hoppas att mörkret ska vika och ljuset återkomma. Så som det varit varje år hittills. Men helt säker vågar jag inte vara förrän jag ser det.

Repet dras åt lite till

På Godmorgon Sverige i morse pratades det om KD:s förslag att införa stämpelklocka  i förskolan. Ett syfte skulle vara att med detta ekonomiska styrmedel försöka minska barnens tid i förskolan. Så budskapet är med andra ord att så många som möjligt ska arbeta så mycket som möjligt men våra barn ska vara på dagis så lite som möjligt. Hur går det ihop?

Låt mig säga såhär: heltidsarbetande småbarnsföräldrar är redan idag plågsamt medvetna om att deras barn tillbringar långa dagar på förskola och fritids och om de kunde skulle de nog gärna slippa hasta till dagis med andan i halsen i kvällsmörkret och hämta trötta och griniga ungar. Men för de flesta är det inte möjligt. Vi behöver inte fler pekpinnar från ovan. Vi behöver ingen ökad skuldbörda från förtroendevalda politiker. Möjligen skulle vi behöva ett seriöst resonemang om hur vi ska få livet att gå ihop utan att vi sliter sönder oss själva.

Foto: katypearce on Flickr

Sedan eller genast?

Jag har landat. Tror att det var hit jag var på väg. Men sen hände man och barn och sen hände skilsmässa och ny man som dog och nu står jag här. Vinglig och med tusen frågor. Stanna eller gå? Hit eller dit? Sedan eller genast?

Jag har en ny prioriteringsmetod på jobbet. Jag sorterar in alla göromål under rubrikerna Nu, Snart och Sedan. Skriver in dem på papper med penna. Har provat miljoner digitala varianter av att göra-listor men denna stenåldersmetod passar mig bäst.

Det bästa vore kanske att jag hugger in att göra-listan för mitt liv på en runsten. På så vis får jag tid att fundera ordentligt över vad den egentligen ska innehålla. Dessutom tror jag att metoden skulle passa mig. Tror jag behöver en syssla som inte går att utföra snabbt.

I själva verket har kanske ingenting förändrats

Ibland händer det att jag går omkring med tankar som jag nästan inte vågar ens viska om eftersom de verkar gå så totalt på tvärs med omvärlden och allt jag lärt. Så har det varit med kritik på Twitter. En av de första sakerna jag hörde när jag börja hänga på Twitter var att med de sociala mediekanalerna så hade vanliga människor äntligen fått en möjlighet att ställa företag, makthavare och beslutsfattare mot väggen och dessutom att göra det offentligt.

Under åren som gått har jag sett hur det går till. Någon blir arg på till exempel ett företag och uttrycker sin ilska på Twitter. Har företaget ett twitterkonto och en bra omvärldsbevakning kanske någon svarar. Om svaret inte är till belåtenhet är det fritt fram att raljera föraktfullt. Om företaget inte svarar följer en idiotförklaring eftersom det är företagets förbannade skyldighet att lyssna, ge de svar kritikerna tycker är bäst samt gärna förändra sin verksamhet genast.

Som kommunikatör i offentlig förvaltning är jag en av dem som får ta emot och hantera denna typ av offentlig kritik. Och jag gör det med glädje! Som offentlig organisation behöver vi lyssna på vad som sägs om oss och vi samtalar gärna med dem som använder sig av våra verksamheter. Jag bjuder på att vi inte alltid kan svara så som kritikern skulle önska och jag ser synpunkterna och klagomålen som oerhört viktig feedback på vår verksamhet, även om all kritik inte är vad man skulle kalla konstruktiv.

Men det som förvånat mig länge är att många av dem som ivrigast förespråkar rätten att såga företag, kampanjer, uttalanden, varor, tjänster och verksamheter i höjd med fotknölarna ofta verkar ha oerhört svårt att hantera situationen när kritiken riktas mot dem själva eller något som de är engagerade i. Först trodde jag att jag tolkade fel. Tänkte att det fanns saker bakom de ordväxlingar jag ibland såg på Twitter, saker som jag inte visste om. Men i veckan hände det igen och det blev så tydligt så nu kan jag inte längre blunda för det. Mediestrategen Brit Stakston har skrivit om det här

Nej, internet kommer inte att frälsa världen. De sociala mediekanalerna kommer inte att bryta gamla maktstrukturer och förändra tillvaron i grunden. Det ser bara ut så när man inte tittar så noga. De olater vi människor har bär vi med oss vart vi går.