En pavane för livet och för döden

RolfLite här och lite där. Så skriver jag. På nätet, i anteckningsböcker, på små lappar. Lyssnar på Pavane, Op 50 av Gabriel Fauré. Försöker överrösta systrarna Kardashians dramer på TV:n.

Jag åkte på begravning. 70 mil på två dagar. Nu gör kroppen ont. Hamrar och bråkar.

Om 48 dagar fyller jag 50 år. På självaste första söndagen i advent. Måntro om det går.

Lämna en kommentar

Filed under medelålder, sorg

Jag gick en mil idag

BissenBrainwalk2014Idag gick jag en mil för alla med ångestsjukdomar och depressioner. För alla med ADHD och Aspbergers. För alla som drabbats av stroke och andra hjärnskador. För alzheimerssjuka, för bipolära, för drogberoende och för många många fler.

En mil i solsken för den som har kämpat och för den som ännu kämpar. För den som har tillfrisknat och för den som befinner sig i mörker. För den som vandrar i en ny tillvaro och för den som vetat hela livet.

Jag gick också en mil idag för de som inte överlevde. För min människa och för alla de andra som också var någons människor. Och för alla som blev lämnade kvar.

Jag gick en mil idag.

Det var en väldigt bra mil.

Bissen Brainwalk på Facebook

 

Lämna en kommentar

Filed under kris, psykologi, sorg

Jag fick en annan måttstock

Jag läser David Brooks i DN. Igen och igen läser jag. Under rubriken Lidandet förändrar oss skriver han:

”När man slungas ned i dessa djupare zoner tvingas man erkänna att man inte kan bestämma över vad som sker där. Hur man än försöker kämpa emot gör det ont hela tiden, och saknaden efter den som dött tar inte slut. Och även när sinnesfriden börjar inställa sig igen, eller i de stunder då sorgen mildras, vet man inte vad lindringen kommer ifrån.”

Och lite längre ner:

”Att hämta sig från lidande är inte som att hämta sig från en sjukdom. Många går oläkta ur processen och förändras istället. De bryter helt mot egennyttans logik och uppträder motsägelsefullt.”

Jag river ur hela sidan, viker ihop den och förvarar den i den lilla lådan på mitt sängbord. Ibland när jag vaknar om natten händer det att jag läser texten igen. Den lugnar mig eftersom den säger att jag inte behöver skämmas för att jag blev en annan än den jag var. Den tröstar mig eftersom den ger mig rätt att mäta med en helt annan måttstock än den jag använde innan döden kom.

Jag trodde ju att tiden kunde läka mig. Som när man har influensa. När man ligger där feberyr och inte kan svälja utan smärtlindrande tabletter, med hosta som hotar att riva lungorna ur bröstkorgen och med värk i varenda muskel och varenda led i kroppen. Det är ett helvete men man står ut för man vet att det går över. Man vet att en vacker dag vaknar man och mår lite bättre. Sen sover man lugnt för första gången på länge och dagen därpå kan man gå upp och kanske till och med äta lite. Svag och darrig men frisk. Så tänkte jag mig såret jag fick. Att om jag bara står ut så kommer jag en dag att vakna och vara läkt. Då kommer jag att vara mig själv igen. Jag förstår nu att det inte är så en förlust fungerar. Sorgen är inte ett virus som kroppen kan ta död på. Förlusten är min nya verklighet och det är den verkligheten jag måste lära mig att leva med.

”Många går oläkta ut processen och förändras istället.”

 

4 kommentarer

Filed under livsresa, psykologi, sorg

Om jag hade en bokhandel

Jag inledde den här dagen på gymmet med Lundströms bokradio i öronen. Äntligen har bokcirkeln startat igen, den här gången med Älskaren av Marguerite Duras. Jag hade tänkt läsa med, jag brukar göra det. Tycker om att prova mina tankar och reaktioner mot de läsare som sitter i radiostudion. Den här gången är det författaren Håkan Nesser, dramatikern Farnaz Arbabi och så Marie Lundström själv förstås. Jag var lite sent ute och hoppades därför kunna köpa Älskaren i pocket i någon av stadens bokbutiker nu i veckan. Men nej.

Jag får naturligtvis skylla mig själv, med bättre framförhållning hade jag kunnat köpa boken på nätet. Men om jag hade haft en fysisk bokhandel så skulle jag hålla noga reda på vilken bok som just nu läses som bokcirkelbok i Lundströms bokradio och sedan skulle jag beställa en hel hög i pocket och placera dem precis vid ingången. Därefter skulle jag upplysa alla mina kunder om bokcirkeln där alla kan vara med.

Men nu har jag ju ingen bokhandel tyvärr.

Lämna en kommentar

Filed under litteratur, radio, samhälle

Till slut kommer det en belöning

JulshoppingI december går det bara att köpa röda tröjor med glitter. Latten på fiket är kryddad med kanel och vartenda bakverk smakar pepparkaka och saffran. Alla granar är redan pyntade med tungt kitsch i guldfärg, i skyltfönstren ligger travar av inslagna klappar och julsångerna väller ur varje högtalare.

Jag kommer på mig själv med att längta till mormor och morfars hus på 1970-talet. Lutfiskplankan som låg och väntade i brygghuset på att morfar skulle lägga den i blöt på Anna-dagen. Bakdagarna som successivt fyllde frysboxen i källaren med vörtbröd, kakebröd, drömmar, lussebullar, brysselkex, kejsarkronor och sandkakor. Mormor och morfar som stod tillsammans i köket och malde kött, stoppade julkorv, kokade sylta och rullade köttbullar. Mormors specialmarsipan som färgades med karamellfärg och blev jordens vackraste konfekt. Små bollar med en skållad mandel i varje. Andra små bollar som trycktes till med en gaffel så att de fick en perfekt platt form och ett fint mönster. De vackraste gjorde mormor genom att kavla många lager marsipan i olika färger, lägga dem ovanpå varandra och skära ut små, perfekta fyrkanter. Vi barn skapade mest figurer. Jag var bra på grisar med tryne och knorr. Någon gång gjorde jag en orm men den ville mormor inte ha i burken. Varje år försökte vi göra fåglar. Förebilderna var de rödbröstade domherrarna som morfar matade på fågelbordet utanför köksfönstret. Som jag minns det så lyckades vi aldrig särskilt bra med våra små fågelfigurer.

Alltihop var väldigt spännande. Det var en tid av väntan. Alla sysslor var en förberedelse. Ingenting fick man smaka på och mormor hade inte mycket tid att lägga på den dagliga maten och vardagsbakningen. Det blev att äta kålsoppa till middag och halvtorrt vetebröd till elvakaffet. Man fick avstå och vänta och drömma om alla högar av godsaker som växte i frysbox och matkällare.

År 2013 är första advent startskottet för en masshysteri. Då virar vi in hela livet i ljusslingor och frosseriet startar med en knall. Sedan äter vi oss igenom hela december. När vi inte far runt och handlar julklappar som ingen behöver i en ljudstorm av uselt framförda julsånger.

Jag vill rymma. Men jag står ut. För på juldan kommer belöningen. Då får jag sjunka ner i soffan i pyjamas och se om LOTR-trilogin, extended version. Det är lycka.

Foto: msenese på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under barndom, minnen, samhälle

Novemberfeber

Svartån november 2013Nej, det är inte mitt ord. Jag fick det av min vän X.

Novemberfeber. Det är en sjuka som gör det svårt att få benen med sig. Kroppens konturer liksom löses upp och illvilliga novembertroll kan krypa in och bygga bo. Det är arbetsamt att ha novembertroll inneboende. Till slut måste man sova minst 17 timmar i sträck.

Novemberfebern gör mig svagsint och segtänkt. Det jag hör får ingen fason i min hjärna förrän det är alldeles för sent att protestera. Jag målar in mig i hörn. Jag får lust att fara till månen och aldrig återvända.

Jag känner aldrig igen mig när det är november. Jag funderar på om det kanske finns en förvrängd spegelbild av världen och nu har jag hamnat där. I en värld där varje samtal slutar med missförstånd och där varje uns av kunskap går upp i rök så fort den föds. Jag rör mig lika långsamt och osäkert som om jag vore under vatten. Människor sveper förbi mig. De grinar med breda tandrader och pratar obarmhärtigt fort. Kvar blir bara en virvel i luften och en känsla av att det var något jag borde ha förstått.

Den sista dagen i november kliver jag in i ett nytt år. I år blir det 49:e gången. Då brukar febern försvinna. Men helt säker kan man ju aldrig vara.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under medelålder, självbild, vardag

Om att skriva brev

Selma Lagerlöf skrev enorma mängder privata brev i sitt gröna arbetsrum på Mårbacka. Flera tusen var till dem hon skrev till flitigast, nära vänner och syskon. En del av breven kan vi läsa i publicerade samlingar. Det var tur att Selma inte mailade eller kommunicerade via sms för då hade säkert alltihop förlorats i någon hårddiskkrasch eller kastats på elektroniktippen ihop med telefonen vars oåtkomliga batteri inte längre var laddningsbart.

Jag skrev ett riktigt brev till min bror idag. Med penna på papper. Det behövde inte gå fort. Jag var inte tvungen att bli klar direkt. Mycket vilsamt. Man kan ägna en bra stund åt att försöka beskriva vad man menar med det där ok som man säger i sms:et att man är. Om man tillåter sig.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized