Om jag hade en bokhandel

Jag inledde den här dagen på gymmet med Lundströms bokradio i öronen. Äntligen har bokcirkeln startat igen, den här gången med Älskaren av Marguerite Duras. Jag hade tänkt läsa med, jag brukar göra det. Tycker om att prova mina tankar och reaktioner mot de läsare som sitter i radiostudion. Den här gången är det författaren Håkan Nesser, dramatikern Farnaz Arbabi och så Marie Lundström själv förstås. Jag var lite sent ute och hoppades därför kunna köpa Älskaren i pocket i någon av stadens bokbutiker nu i veckan. Men nej.

Jag får naturligtvis skylla mig själv, med bättre framförhållning hade jag kunnat köpa boken på nätet. Men om jag hade haft en fysisk bokhandel så skulle jag hålla noga reda på vilken bok som just nu läses som bokcirkelbok i Lundströms bokradio och sedan skulle jag beställa en hel hög i pocket och placera dem precis vid ingången. Därefter skulle jag upplysa alla mina kunder om bokcirkeln där alla kan vara med.

Men nu har jag ju ingen bokhandel tyvärr.

Lämna en kommentar

Under litteratur, radio, samhälle

Till slut kommer det en belöning

JulshoppingI december går det bara att köpa röda tröjor med glitter. Latten på fiket är kryddad med kanel och vartenda bakverk smakar pepparkaka och saffran. Alla granar är redan pyntade med tungt kitsch i guldfärg, i skyltfönstren ligger travar av inslagna klappar och julsångerna väller ur varje högtalare.

Jag kommer på mig själv med att längta till mormor och morfars hus på 1970-talet. Lutfiskplankan som låg och väntade i brygghuset på att morfar skulle lägga den i blöt på Anna-dagen. Bakdagarna som successivt fyllde frysboxen i källaren med vörtbröd, kakebröd, drömmar, lussebullar, brysselkex, kejsarkronor och sandkakor. Mormor och morfar som stod tillsammans i köket och malde kött, stoppade julkorv, kokade sylta och rullade köttbullar. Mormors specialmarsipan som färgades med karamellfärg och blev jordens vackraste konfekt. Små bollar med en skållad mandel i varje. Andra små bollar som trycktes till med en gaffel så att de fick en perfekt platt form och ett fint mönster. De vackraste gjorde mormor genom att kavla många lager marsipan i olika färger, lägga dem ovanpå varandra och skära ut små, perfekta fyrkanter. Vi barn skapade mest figurer. Jag var bra på grisar med tryne och knorr. Någon gång gjorde jag en orm men den ville mormor inte ha i burken. Varje år försökte vi göra fåglar. Förebilderna var de rödbröstade domherrarna som morfar matade på fågelbordet utanför köksfönstret. Som jag minns det så lyckades vi aldrig särskilt bra med våra små fågelfigurer.

Alltihop var väldigt spännande. Det var en tid av väntan. Alla sysslor var en förberedelse. Ingenting fick man smaka på och mormor hade inte mycket tid att lägga på den dagliga maten och vardagsbakningen. Det blev att äta kålsoppa till middag och halvtorrt vetebröd till elvakaffet. Man fick avstå och vänta och drömma om alla högar av godsaker som växte i frysbox och matkällare.

År 2013 är första advent startskottet för en masshysteri. Då virar vi in hela livet i ljusslingor och frosseriet startar med en knall. Sedan äter vi oss igenom hela december. När vi inte far runt och handlar julklappar som ingen behöver i en ljudstorm av uselt framförda julsånger.

Jag vill rymma. Men jag står ut. För på juldan kommer belöningen. Då får jag sjunka ner i soffan i pyjamas och se om LOTR-trilogin, extended version. Det är lycka.

Foto: msenese på Flickr

Lämna en kommentar

Under barndom, minnen, samhälle

Novemberfeber

Svartån november 2013Nej, det är inte mitt ord. Jag fick det av min vän X.

Novemberfeber. Det är en sjuka som gör det svårt att få benen med sig. Kroppens konturer liksom löses upp och illvilliga novembertroll kan krypa in och bygga bo. Det är arbetsamt att ha novembertroll inneboende. Till slut måste man sova minst 17 timmar i sträck.

Novemberfebern gör mig svagsint och segtänkt. Det jag hör får ingen fason i min hjärna förrän det är alldeles för sent att protestera. Jag målar in mig i hörn. Jag får lust att fara till månen och aldrig återvända.

Jag känner aldrig igen mig när det är november. Jag funderar på om det kanske finns en förvrängd spegelbild av världen och nu har jag hamnat där. I en värld där varje samtal slutar med missförstånd och där varje uns av kunskap går upp i rök så fort den föds. Jag rör mig lika långsamt och osäkert som om jag vore under vatten. Människor sveper förbi mig. De grinar med breda tandrader och pratar obarmhärtigt fort. Kvar blir bara en virvel i luften och en känsla av att det var något jag borde ha förstått.

Den sista dagen i november kliver jag in i ett nytt år. I år blir det 49:e gången. Då brukar febern försvinna. Men helt säker kan man ju aldrig vara.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under medelålder, självbild, vardag

Om att skriva brev

Selma Lagerlöf skrev enorma mängder privata brev i sitt gröna arbetsrum på Mårbacka. Flera tusen var till dem hon skrev till flitigast, nära vänner och syskon. En del av breven kan vi läsa i publicerade samlingar. Det var tur att Selma inte mailade eller kommunicerade via sms för då hade säkert alltihop förlorats i någon hårddiskkrasch eller kastats på elektroniktippen ihop med telefonen vars oåtkomliga batteri inte längre var laddningsbart.

Jag skrev ett riktigt brev till min bror idag. Med penna på papper. Det behövde inte gå fort. Jag var inte tvungen att bli klar direkt. Mycket vilsamt. Man kan ägna en bra stund åt att försöka beskriva vad man menar med det där ok som man säger i sms:et att man är. Om man tillåter sig.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Om jag bara hade hört lite sämre

StephenKing_AttSkrivaJag läser Stephen King’s Att skriva- En hantverkares memoarer från 2000. På sidan 46 berättar han om en insikt som han kom fram till först när han var i 40-årsåldern:

Om man skriver (eller målar eller dansar eller skulpterar eller sjunger, förmodar jag) så kommer någon att försöka få en att må dåligt av att göra det, så är det bara.

Själv var jag sorgligt naiv och helt omedveten om hur människan fungerar, långt upp i vuxen ålder. Jag var väl runt 35 när jag just hade tagit modet till mig och sagt upp mig från ett arbete där jag vantrivdes. För de som frågade berättade jag öppenhjärtigt om mina planer och förhoppningar och lämnade på det viset dörren vidöppen för både kritik och ifrågasättande, givetvis maskerat som goda råd.

Idag kan jag se att de reaktioner jag fick ofta var byggda av oginhet. De kom nästan uteslutande från människor som då var i samma ålder som jag är i nu. Kanske trodde de att allt var försent för dem, precis som jag vissa dagar kan tro att det är försent för mig.

Men då tog jag deras synpunkter på största allvar och mina planer föll ihop som korthus. Jag skämdes över min dumhet. Vad fick mig att tro att jag skulle få syssla med något jag tyckte om? De allra flesta lever ett liv som skaver, varför skulle det vara annorlunda för mig?

Idag kan jag fundera över vad som hade hänt om jag bara hade haft lite sämre hörsel där i 35-årsåldern.

 

 

Lämna en kommentar

Under arbetsliv, litteratur, medelålder, skrivande

Vad är det här för ställe?

Vommedalsvägen

Våmmedalsvägen

Varje gång jag läser att invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot ett eller annat planerat boende, till exempel de boende i Glasberga som inte vill ha ett LSS-boende till granne, så tänker jag på Kållered.

I Kållered socken, Göteborgs och Bohus län, öppnades år 1894 en så kallad anstalt för sinnesslöa. Anstalten grundlades, enligt Olle Elm på Anbytarforum, av dövstumläraren H. Jönsson och hans hustru Anna som blev husmor. Anstalten för sinnesslöa blev med tiden Skol- och vårdhemmet Stretered.

I början av 1970-talet byggdes hyresområdet Våmmedalsvägen i Kållered och då lämnade min familj Bergsjön för en nybyggd tvåa i ett fyravånings, u-format tegelhus med gård. Någon kvarts promenad från mitt nya hem låg alltså Streteredshemmet, institution för människor med olika typer av psykiska funktionshinder. Till hemmet hörde ett antal lägenheter på Våmmedalsvägen. Min bästa kompis C och hennes familj var granne med ett gruppboende och i uppgången bredvid min bodde en man som gick till centrum oräkneliga gånger varje dag, som alltid såg fruktansvärt arg ut men som sällan pratade med någon annan än sig själv. Och varje vardagsmorgon samlades större delen av gruppen för att åka Kålleredsbussen till dagverksamheten i Rävekärr.

Efter grundskolan började jag på Vårdskolan i Annedal. Dit kom elever från hela Göteborg och från kranskommunerna för att läsa till undersköterskor och mentalvårdare. Jag blev vän med S. Hon bodde på Hisingen, Länsmansgården tror jag det var. En dag följde hon med mig hem. Vi klev av bussen i centrum för att köpa godis och gick sedan genom hela området hem till mitt hus. Det var en vardagseftermiddag och full aktivitet på den långa gågatan. Jag minns inte säkert vilka det var vi mötte men kanske var det den arge mannen på en av hans många vandringar mot centrum och kanske hejade jag glatt på min vän C:s grannar som, precis som vanligt, befann sig på den minimala balkongen allihop samtidigt. S blev hursomhelst tystare för varje minut som gick. Till slut stannade hon och tog mig hårt i armen. ”Vad är det här för ett ställe?” frågade hon. Jag har ingen aning om vad jag svarade men jag vet att det var första gången jag såg inslaget från Stretered i min boendemiljö som något främmande och märkligt.

Nu ska jag inte romantisera. Gissningsvis tyckte inte alla Våmmedalsvägens invånare att C:s grannar och den arge mannen var välkomna tillskott till vårt område. Naturligtvis var stret ett väl använt glåpord på Brattåsskolans gård. Och givetvis fanns det ungar som gjorde och sa elaka saker. Men hur det än var så var Streteredshemmet och dess utlokaliserade boenden en självklar del av vår värld.

Så nu vet ni varför jag tänker på Kållered när invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot till exempel ett LSS-boende. De skäl invånarna brukar anföra är att de själva inte har något emot sådana boenden men att det inte är lämpligt i områden där det bor många barn. Min erfarenhet är dock att det inte i första hand är områdets barn som behöver skyddas.

Läs också blogginlägget från Deeped: Glasberga – en villaidyll grundad på rädsla

Lämna en kommentar

Under barndom, minnen, samhälle

Mammatankar

Makeup av Karin Broos i dnMan får ett barn. Och plötsligt bär han fluga och tar studenten.

Man får ett barn. Och innan man hinner blinka tar hon examen från grundskolan i skyhöga klackar.

Det är klart att jag visste. Barn är till låns.

Men ändå.

I DN:s Boklördag idag efterlyser Ulrika Milles den nutida, stora berättelsen om kvinnans klimakterium. I texten gör hon en genomgång av berättelser som skrevs på 1970-talet. Där finns till exempel Doris Lessings Sommaren före mörkret, Ulla Isakssons Paradistorg och Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris.

Så nu vet jag vad jag ska läsa i sommar. Dessa tre samt essäboken Förändringen: kvinnor, åldrande, menopaus från 1991 där Germaine Greer, enligt Ulrika Milles, slår fast att alla kvinnor sörjer sina barns barndomar.

Just det, tänker jag, det är det jag gör. Jag sörjer mina barns barndomar. Jag vill tillbaka dit där livet var självklart och kraven var enkla att förstå. Nu vaknar jag varje morgon med bröstkorgen full av oro. Friheten ger mig resfeber. Jag har ingen aning om vart jag är på väg. Men jag kommer aldrig att sätta upp en skylt med texten ”Det tomma boet” över min dörr när barnen har flyttat. Så länge jag är här kan mitt hem aldrig bli tomt.

Milles avslutar sin text med ett Virginia Woolf-citat, skrivet när författarinnan var i femtioårsåldern: ”Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

1 kommentar

Under livsresa, medelålder, självbild, vardag