Naturligtvis blir jag bortglömd

Idag skriver Lotten Wiklund i DN om bekräftelsesjuka och jag blir så glad över att det åtminstone finns en till person i universum som tänker som jag. Precis som jag reagerade hon över SVT:s dokumentär ”Du är googlad” för några veckor sedan där vi uppmanades att hela tiden vara närvarande på nätet och ta så mycket plats som möjligt för att bevaka våra positioner. Lotten Wiklund skriver:

Bekräftelsesjukan tycks ta epidemiska proportioner och många av oss kämpar som små illrar för att synas och höras i bruset. För det är liksom underförstått, att den som inte tar för sig inte heller har rätt att bli sedd.

För min del blev SVT-dokumentären en ögonöppnare. Jag fick äntligen ordning på min skavkänsla. Att om närvaro på internet i första hand går ut på att bygga en snygg persona, då är det inte där jag vill ha mitt umgänge. Att hantera mer eller mindre välbyggda personas får jag nog av i mitt jobb.

Följden blev att jag raderade mitt Twitterkonto och rensade i hela mitt sociala liv på internet. Kvar är ett avskalat och ganska väl dolt Facebook-konto, där jag i första hand använder chatt-funktionen och möjligheten att prenumerera på tidskifter.

Sen har jag då bloggarna. Varför startade jag dem? Ja, inte var det för att följa statistik eller för att samla gilla-tummar på Facebook. Jag började blogga för att jag gillar att skriva. För att jag har ett behov av att uttrycka mig och för att vetskapen om att någon kanske läser det jag skriver tvingar mig att vässa pennan lite mer än när jag skriver i någon av mina oändligt många anteckningsböcker. Så nu struntar jag i statistiken, jag länkar inte mina blogginlägg till Facebook och jag bekymrar mig inte över att bli bortglömd om jag inte postar ett inlägg på tre veckor.

För naturligtvis blir jag bortglömd. Och givetvis känns det lite ensamt att inte kunna hoppa in i det där aldrig sinande flödet på Twitter. Nu blir jag tvungen att lyssna på mina egna tankar istället. Det är inte alltid så roligt. Men nånstans i de där tankarna som far runt i min hjärna och som jag behöver tystnaden för att höra finns min egen röst. Mitt eget innersta jag. Den del av mig som inte kan byggas utan som bara är.

Horan som inte var olycklig och twittraren som fick nog

Här sitter jag med Mariekex och svart kaffe i finkopp. Det känns klassiskt på något sätt. Jag har sett Elle idag. Juliette Binoche är journalist. Hon bor med make och två söner i en vackert möblerad lägenhet. Där skriver hon på en artikel om unga kvinnor som finansierar sina studier med prostitution. Samtidigt som hon handlar, lagar mat till kvällens viktiga middag med makens chef och bråkar med sonen som hellre vill röka på och teckna än gå i skolan. Dessutom trilskas kylskåpsdörren varje gång hon ska stänga den.

Ingen överraskning

Journalisten Anne tror nog att hon ska möta olyckliga horor men när den unga Alice pratar om hur hon fortfarande har en känsla av att hon stinker så är det inte mötena med alla de uttråkade äkta männen som köper hennes tjänster hon menar. Det är lukten av uppväxtens billiga kläder och fattiga hyreshus hon pratar om.

Naturligtvis krockar alltihop i Annes huvud. Men jag förstår inte riktigt vad filmen vill. Att saker och ting nästan aldrig är som de verkar vid första anblicken? Nå, men det vet vi väl! Mer då?!

Fast jag kanske inte ska vara så styv i korken. Exempelvis tog det ungefär två år för mig att förstår vad jag egentligen tycker om det jag ser på Twitter. Elakheterna. Föraktet. De lätta poängerna. Om man följer tillräckligt många så tror jag att ett par timmar på Twitter påminner ganska mycket om hur det skulle vara att kunna läsa tankar. Alla meningslösa och ogenomtänkta funderingar som glider genom våra hjärnor varje vaken stund och som vi borde vara nöjda med att behålla där tills vi tänkt färdigt, på Twitter kastar vi ut dem över våra stackars följare. Frustrationen och irritationen över att världen inte är specialanpassad till just mig, ut i etern med den. Men det värsta är ändå elakheterna och föraktet. Tre sekunder efter att en barnprogramledare visat sig i rutan har jag en hel drös tweets i flödet om att hon borde raka sig. Om jag anstränger mig kan jag möjligen se en svag skugga på hennes överläpp. Sedan dess har jag följt den massiva vågen av förakt mot Flinck och Ranelid, jag har sett hur det kan gå om man visar en orakad armhåla i TV, jag har sett en människa knäckas offentligt en ensam natt av elaka tweets och idag hörde jag på Medierna om mannen vars Twitterkonto blev kapat och hur han över en natt blev rasist för hela Twittersverige.

Se mig!

Jag tror att jag vet vad det beror på. Vi är så vansinnigt sugna på att synas. Vi vill skriva den där tweeten som retweetas i oändlighet och kan vi inte det så vill vi i alla fall vara först att retweeta den där tweeten som kommer att retweetas i oändlighet. För då kan vi klättra på listorna. Dessutom tycker vi om att förfasa oss. Det är så vansinnigt skönt att att få peka finger och säga, hey kolla här, en rasist, en heteronormativ, en vänsterdåre, en manschauvinist, eller vad man nu kan tänka sig.

Nå, hur bemöts då kritiken mot det som sker på Twitter och andra liknande plattformar? Jo, de som betraktas som experter på området tycker att vi ska tillbringa mer tid på Twitter. Medverka till att de goda krafterna vinner.

Tack, men jag har mycket annat jag vill göra i mitt liv. Dessutom tror jag att det är en hopplös kamp.

Så jag har stängt mitt Twitterkonto. Inte som en protest eller markering utan för att jag inte kunde låta bli att gå in och läsa trots att jag tyckte så illa om det jag läste. Till slut kände jag mig som en människa som inte kan låta bli att stanna och titta på massakrerade kroppar efter en trafikolycka.

Det enda jag saknat hittills är möjligheten att ställa frågor till ComHem via Twitter. Som kundtjänstkanal är Twitter  nämligen perfekt. Liksom som kanal för medborgardialog. Det vet jag eftersom jag jobbar med det varje dag. Så det kan ju hända att jag öppnar ett nytt konto vid tillfälle. Ett för formella kontakter, om det kan förenkla mitt liv.

Lathunden är min vän

Det här är min vän idag. Lathunden. Man behöver inte veta allt själv. Försöker jag intala mig.

Jag bryter ny mark inom min organisation. Ett år med en officiell Facebooksida och ett officiellt Twitterkonto börjar ge resultat. Varje vecka får jag nya förfrågningar från förvaltningar som vill starta Facebooksidor, börja blogga eller twittra för att öka kontakten med medborgarna. Det är roligt. Men väcker också frågor. Fler och fler. ”Kan man göra såhär?” Hur gör jag om jag vill göra det här?” Ett ganska vanligt svar från mig är: Jag vet inte men jag tar reda på det 🙂 Sen går jag till Lathunden. Eller till vännerna på Twitter.