Nu återstår bara att tjata

Jag ska inte gå in på några detaljer men det är ovanligt rörigt just nu där jag arbetar. Omorganisation, nya chefer, flyttkarusell och mitt i allt detta ska vi sjösätta en ny webbplats. Jag har mina speciella roller förstås. Ser saker ur mitt perspektiv. Jag påstår inte att jag alltid har rätt men 33 år i arbetslivet, varav sju år på min nuvarande arbetsplats, har gett mig viss insikt och kunskap. Ändå är det stundtals som om jag pratar rakt ner i ett svart och bottenlöst hål. Samma frågor återkommer, igen och igen. Nu har jag slutat berätta att jag redan har svarat på frågan 48 gånger utan svarar snällt även en 49:e gång. Svaret åker ändå bara ner i hålet och frågan kommer att återkomma gång 50, 51 och 52.

Men det kanske är som med de ojämställda lönerna. Med den takt som nu råder så kommer vi möjligen att ha jämställda löner år 2066. Då är jag troligtvis död. Det är ju inte så att vi inte vet att kvinnor har lägre löner än män och att lönerna är sämre på kvinnodominerade arbetsplatser. Och även om intensiteten i kritiken har blivit något högre på senare år så förflyktigas upprördheten och flyter bort strax efter Internationella kvinnodagen. Ner i svarta hålet med den. Men nu har fackförbundet som jag arbetar för bestämt att det är slutvelat. ”Tjata!” uppmanar de oss. Så då gör vi det.

Samma metod går givetvis att använda på fler områden. Tjata och fråga, tjata och fråga, en vacker dag kanske det svarta hålet är så fullt att alltihop studsar tillbaka upp och blir synligt. Psykisk sjukdom förtjänar väldigt mycket tjat. Jag har just lyssnat på Eleanor Longden på TED-talk. Hon blev diagnostiserad med schizofreni, drogad, och så småningom kasserad av ett system där ingen visste hur de skulle hjälpa henne. Tio år senare tog hon sin examen i psykologi och idag arbetar hon själv inom psykiatrin. I sin föreläsning berättar hon om den internationella rösthörarrörelsen, ett nätverk som finns i i 26 länder på fem kontinenter. Nätverkens syfte är att vara med och bygga ett samhälle där personer som hör röster värderas som fullvärdiga medborgare. Ett samhälle där personer i psykisk nöd bemöts med värdighet. Eleanor Longden säger:

Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.

Hon säger alltså att jag ska tjata om det jag sett och upplevt. Då gör jag det.

Eleonor Longdens föreläsning på TED-talk

Foto: WestonEyes on Flickr

Allt är så krångligt

Jag tror bara på det jag har sett med egna ögon. Tyvärr kan även det jag tror att jag sett visa sig vara osant.

Jag säljer mitt liv

Idag blir vi från alla håll upplysta om exakt hur mycket mindre betalt kvinnor får jämfört med män för sitt arbete. En hjärna och ett par händer på en manskropp uträttar uppenbarligen mer värdefulla ting än samma kroppsdelar på en kvinnokropp. Dessutom är balansen konstruerad så att när tillräckligt många kvinnor utfört en viss form av arbete under tillräckligt lång tid så etableras ett lågstatusyrke och de män som är klantiga nog att söka sig dit smittas och får sämre betalt än män i manliga branscher.

Jag lönearbetar eftersom det är på det viset vi har byggt vårt samhälle. Jag säljer min kompetens och 40 timmar per vecka av min tid till en arbetsgivare och i gengäld får jag pengar som räcker till familjens uppehälle. Lönen jag får är ett mått på hur efterfrågad och värdefull jag är. Som kvinna i offentlig sektor är jag mindre eftertraktad och värdefull än en man i privat sektor. Man kan fundera över varför jag ska acceptera det. För som Roland Paulsen, forskare i sociologi vid Lunds universitet, skriver i SvD idag:

Att arbetet för de flesta utgör ett nödvändigt ont, som man helst inte vill ägna alltför mycket tankeverksamhet, är ett välbelagt sociologiskt faktum. Arbetet är, för de flesta av oss, ”meningslöst” i den meningen att det bäddar in livets skeenden i kraftlöshet och ersätter närvaron med cynisk distans. Snarare än att skänka livet mening, tar det mening från livet.

Jag är nöjd med att jag är kapabel att försörja min familj men jag vill att avtalet ska vara rättvist. Det är ju mitt liv jag säljer.

Länk till Den heliga förnedringen av Roland Paulsen SvD 

Klart vi måste gå vilse

Det är alltså ingen ordning. För egen del är jag inte så rädd för vilsenheten. I ljuvliga A Field Guide to Getting Lost skriver Rebecca Solnit:

Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta och för att hitta det behöver man gå vilse.

Klart vi måste gå vilse. Vara vilse. Stå vilse. Acceptera att vi faktiskt, när allt kommer omkring, inte har en aning om någonting. När jag har tur så hittar jag en bok som jag inte har letat efter. Den kan handla om en mystisk mästare i Moskva och hans stora svarta katt. Den kan också handla om en man som jobbar på sanningsministeriet med att igen och igen skriva om alla landets texter så att de alltid stämmer överens med den sanning som gäller för dagen. Om jag hittar en sådan bok så gör jag klokt i att läsa den. Inte för att den ger mig sanningen. Sanning fås inte så lättvindigt. Utan för perspektivet. Någon annans.

Det är ingen ordning här heller

Det var den boken jag först letade efter utan att finna och sedan fann utan att leta. Bulgakovs Mästaren och Margarita har två historier. En berättar om främlingen som kommer till Moskva med sitt märkliga följe och ställer till oreda. I den andra möter vi Pontius Pilatus. Det är morgon och hettan gör den oljiga rosendoften i palatset outhärdlig. När fången från Galiléen förs in har Pilatus ett svårartat migränanfall. Kraftfull bok detta. Där större delen av persongalleriet i Moskva hamnar på mentalsjukhus samtidigt som Pilatus sitter framför sin fånge som säger:

Just nu är sanningen den att ditt huvud värker, det värker så mycket att du umgås med fega tankar på döden. Du är inte i stånd att tala med mig, du kan inte ens se på mig.

Precis som där är det ingen som helst ordning här och jag kunde kanske behöva tala med den stora svarta katten Behemot som röker cigarr och kan hantera en pistol. Fast det skulle förstås inte bli mindre oreda av det.

Var snäll och öppna min burk mot havet

Varje dag när jag öppnar tidningen, slår på TV:n, går ut i världen, så känner jag mig som Werner Aspenströms Sardinen på tunnelbanan:

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen. Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet. Jag är inte intresserad av den där försäkringen. Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

Jag vill inte. Jag vägrar. Det är nog mina två vanligaste meningar. Inte så att jag säger dem så ofta kanske, men jag tänker. Ständigt.

På Twitter läser jag att vi konsumenter visar dåligt intresse för ekologisk palmolja. Det är nog sant, mitt intresse för palmolja är obefintligt, vare sig den är ekologisk eller ej. Jag BORDE, det förstår jag, ha reda på vilken chokladkaka som tillverkas med miljöcertifierad palmolja och aldrig köpa någon annan för att på så vis vara säker på att den palmolja som finns i min chokladbit inte kommer från en palmplantage där regnskog och djurliv skövlats. Klart jag BORDE.

Men det går inte. Jag tappar lusten. Jag är en usel konsument. Jag har ingen lust att äta den där chokladen. Eller någon choklad alls längre om jag ska vara ärlig. Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen. Jag blundar och stiger av där jag minst anar det. Jag hoppas att dörrarna öppnar sig mot havet.

Om jag hade en bokhandel

Jag inledde den här dagen på gymmet med Lundströms bokradio i öronen. Äntligen har bokcirkeln startat igen, den här gången med Älskaren av Marguerite Duras. Jag hade tänkt läsa med, jag brukar göra det. Tycker om att prova mina tankar och reaktioner mot de läsare som sitter i radiostudion. Den här gången är det författaren Håkan Nesser, dramatikern Farnaz Arbabi och så Marie Lundström själv förstås. Jag var lite sent ute och hoppades därför kunna köpa Älskaren i pocket i någon av stadens bokbutiker nu i veckan. Men nej.

Jag får naturligtvis skylla mig själv, med bättre framförhållning hade jag kunnat köpa boken på nätet. Men om jag hade haft en fysisk bokhandel så skulle jag hålla noga reda på vilken bok som just nu läses som bokcirkelbok i Lundströms bokradio och sedan skulle jag beställa en hel hög i pocket och placera dem precis vid ingången. Därefter skulle jag upplysa alla mina kunder om bokcirkeln där alla kan vara med.

Men nu har jag ju ingen bokhandel tyvärr.

Till slut kommer det en belöning

I december går det bara att köpa röda tröjor med glitter. Latten på fiket är kryddad med kanel och vartenda bakverk smakar pepparkaka och saffran. Alla granar är redan pyntade med tungt kitsch i guldfärg, i skyltfönstren ligger travar av inslagna klappar och julsångerna väller ur varje högtalare.

Jag kommer på mig själv med att längta till mormor och morfars hus på 1970-talet. Lutfiskplankan som låg och väntade i brygghuset på att morfar skulle lägga den i blöt på Anna-dagen. Bakdagarna som successivt fyllde frysboxen i källaren med vörtbröd, kakebröd, drömmar, lussebullar, brysselkex, kejsarkronor och sandkakor. Mormor och morfar som stod tillsammans i köket och malde kött, stoppade julkorv, kokade sylta och rullade köttbullar. Mormors specialmarsipan som färgades med karamellfärg och blev jordens vackraste konfekt. Små bollar med en skållad mandel i varje. Andra små bollar som trycktes till med en gaffel så att de fick en perfekt platt form och ett fint mönster. De vackraste gjorde mormor genom att kavla många lager marsipan i olika färger, lägga dem ovanpå varandra och skära ut små, perfekta fyrkanter. Vi barn skapade mest figurer. Jag var bra på grisar med tryne och knorr. Någon gång gjorde jag en orm men den ville mormor inte ha i burken. Varje år försökte vi göra fåglar. Förebilderna var de rödbröstade domherrarna som morfar matade på fågelbordet utanför köksfönstret. Som jag minns det så lyckades vi aldrig särskilt bra med våra små fågelfigurer.

Alltihop var väldigt spännande. Det var en tid av väntan. Alla sysslor var en förberedelse. Ingenting fick man smaka på och mormor hade inte mycket tid att lägga på den dagliga maten och vardagsbakningen. Det blev att äta kålsoppa till middag och halvtorrt vetebröd till elvakaffet. Man fick avstå och vänta och drömma om alla högar av godsaker som växte i frysbox och matkällare.

År 2013 är första advent startskottet för en masshysteri. Då virar vi in hela livet i ljusslingor och frosseriet startar med en knall. Sedan äter vi oss igenom hela december. När vi inte far runt och handlar julklappar som ingen behöver i en ljudstorm av uselt framförda julsånger.

Jag vill rymma. Men jag står ut. För på juldan kommer belöningen. Då får jag sjunka ner i soffan i pyjamas och se om LOTR-trilogin, extended version. Det är lycka.

Foto: msenese på Flickr

Vad är det här för ställe?

Våmmedalsvägen

Varje gång jag läser att invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot ett eller annat planerat boende, till exempel de boende i Glasberga som inte vill ha ett LSS-boende till granne, så tänker jag på Kållered.

I Kållered socken, Göteborgs och Bohus län, öppnades år 1894 en så kallad anstalt för sinnesslöa. Anstalten grundlades, enligt Olle Elm på Anbytarforum, av dövstumläraren H. Jönsson och hans hustru Anna som blev husmor. Anstalten för sinnesslöa blev med tiden Skol- och vårdhemmet Stretered.

I början av 1970-talet byggdes hyresområdet Våmmedalsvägen i Kållered och då lämnade min familj Bergsjön för en nybyggd tvåa i ett fyravånings, u-format tegelhus med gård. Någon kvarts promenad från mitt nya hem låg alltså Streteredshemmet, institution för människor med olika typer av psykiska funktionshinder. Till hemmet hörde ett antal lägenheter på Våmmedalsvägen. Min bästa kompis C och hennes familj var granne med ett gruppboende och i uppgången bredvid min bodde en man som gick till centrum oräkneliga gånger varje dag, som alltid såg fruktansvärt arg ut men som sällan pratade med någon annan än sig själv. Och varje vardagsmorgon samlades större delen av gruppen för att åka Kålleredsbussen till dagverksamheten i Rävekärr.

Efter grundskolan började jag på Vårdskolan i Annedal. Dit kom elever från hela Göteborg och från kranskommunerna för att läsa till undersköterskor och mentalvårdare. Jag blev vän med S. Hon bodde på Hisingen, Länsmansgården tror jag det var. En dag följde hon med mig hem. Vi klev av bussen i centrum för att köpa godis och gick sedan genom hela området hem till mitt hus. Det var en vardagseftermiddag och full aktivitet på den långa gågatan. Jag minns inte säkert vilka det var vi mötte men kanske var det den arge mannen på en av hans många vandringar mot centrum och kanske hejade jag glatt på min vän C:s grannar som, precis som vanligt, befann sig på den minimala balkongen allihop samtidigt. S blev hursomhelst tystare för varje minut som gick. Till slut stannade hon och tog mig hårt i armen. ”Vad är det här för ett ställe?” frågade hon. Jag har ingen aning om vad jag svarade men jag vet att det var första gången jag såg inslaget från Stretered i min boendemiljö som något främmande och märkligt.

Nu ska jag inte romantisera. Gissningsvis tyckte inte alla Våmmedalsvägens invånare att C:s grannar och den arge mannen var välkomna tillskott till vårt område. Naturligtvis var stret ett väl använt glåpord på Brattåsskolans gård. Och givetvis fanns det ungar som gjorde och sa elaka saker. Men hur det än var så var Streteredshemmet och dess utlokaliserade boenden en självklar del av vår värld.

Så nu vet ni varför jag tänker på Kållered när invånarna i något svenskt bostadsområde protesterar mot till exempel ett LSS-boende. De skäl invånarna brukar anföra är att de själva inte har något emot sådana boenden men att det inte är lämpligt i områden där det bor många barn. Min erfarenhet är dock att det inte i första hand är områdets barn som behöver skyddas.

Läs också blogginlägget från Deeped: Glasberga – en villaidyll grundad på rädsla

Skruva ner hallelujaropen

Twitter är ett auktoritetsstyrt forum, lika subversivt som Fråga kultureliten på TV2. Bloggar och artikelkommentarer har blivit politiska propagandaorgan. Facebook är en reklamplattform där vi sorterar fram annonser åt varandra. Youtube är en marknadsföringskanal.

Citatet kommer från Martin Aagårds text i Aftonbladet om boken To save everything – click here av Evgeny Morozov

Jag är en av dem som ”arbetar med sociala medier”. Jag gör det i en offentlig organisation. Vi upptäckte tidigt att ganska många människor ville använda det som 2009 var nya kontaktvägar i sin kommunikation med oss. Facebook och Twitter istället för telefon och mail. Väldigt effektivt för oss som kunde svara alla våra följare på en gång istället för att svara en och en i telefon eller mail.

Idag är vår Facebooksida och vårt Twitterkonto i första hand två kundtjänstkanaler bland våra andra kundtjänstkanaler. Det arbetet förtjänar inga hallelujarop. Vi gör det som en offentlig organisation är skyldig att göra. Vi svarar på besökarnas frågor i de kanaler som besökarna väljer.

Privat är jag numera väldigt sparsam med min internettid. Större delen av den går åt till att lyssna på podradio. Lundströms Bokradio, Filosofiska rummet, Nya vågen, Vetandets värld samt P1 och P3 Dokumentär. Till exempel.

Facebook och Twitter får mig alltid att känna mig aningen smutsig. Det finns visserligen undantag. Facebookgruppen där vi delar bilder och minnen från Göteborg. Bokcirkeln på Facebook. Men även där blir jag alltmer försiktig. För vem är det jag pratar med? Har ingen aning. Vill jag ha det så? Jag som är extremt noga med vem jag släpper in i mitt liv här, i den verkliga verkligheten.

Jag blir alltmer övertygad om att varje ord som jag släpper ifrån mig på internet bör skärskådas lika noggrant som de texter jag sände iväg för publicering när jag arbetade som dagstidningsreporter. Det betyder inte att man inte kan vara både privat och personlig i bloggar och på Facebook. Men man behöver tänka över vad det är man gör. En konversation på Twitter sker på en scen med många åskådare. I vanliga livet skulle jag förbereda mig ganska ordentligt inför ett sådant framträdande. Alternativt prata om sådant som inte är det minsta känsligt för mig som person. Numera väljer jag det senare alternativet. Vilket i sin tur har lett till att Twitter faktiskt blivit totalt ointressant.

Kanske har min trötthet att göra med det som Aagård menar är Morozovs viktiga poänger:

Den transparens vi gärna hyllar på internet är inte alltid något positivt. Vi gillar den bara när den används i ”goda” syften. Vår kunskaps­inhämtning har inte ändrats i grunden. Det är inte ”massan” som styr vad som blir populärt, viktigt och sett på nätet. Det är till stora delar företag och deras algoritmer.

Martin Aagårds artikel finns här:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article16789168.ab