Här sitter jag med Mariekex och svart kaffe i finkopp. Det känns klassiskt på något sätt. Jag har sett Elle idag. Juliette Binoche är journalist. Hon bor med make och två söner i en vackert möblerad lägenhet. Där skriver hon på en artikel om unga kvinnor som finansierar sina studier med prostitution. Samtidigt som hon handlar, lagar mat till kvällens viktiga middag med makens chef och bråkar med sonen som hellre vill röka på och teckna än gå i skolan. Dessutom trilskas kylskåpsdörren varje gång hon ska stänga den.
Ingen överraskning
Journalisten Anne tror nog att hon ska möta olyckliga horor men när den unga Alice pratar om hur hon fortfarande har en känsla av att hon stinker så är det inte mötena med alla de uttråkade äkta männen som köper hennes tjänster hon menar. Det är lukten av uppväxtens billiga kläder och fattiga hyreshus hon pratar om.
Naturligtvis krockar alltihop i Annes huvud. Men jag förstår inte riktigt vad filmen vill. Att saker och ting nästan aldrig är som de verkar vid första anblicken? Nå, men det vet vi väl! Mer då?!
Fast jag kanske inte ska vara så styv i korken. Exempelvis tog det ungefär två år för mig att förstår vad jag egentligen tycker om det jag ser på Twitter. Elakheterna. Föraktet. De lätta poängerna. Om man följer tillräckligt många så tror jag att ett par timmar på Twitter påminner ganska mycket om hur det skulle vara att kunna läsa tankar. Alla meningslösa och ogenomtänkta funderingar som glider genom våra hjärnor varje vaken stund och som vi borde vara nöjda med att behålla där tills vi tänkt färdigt, på Twitter kastar vi ut dem över våra stackars följare. Frustrationen och irritationen över att världen inte är specialanpassad till just mig, ut i etern med den. Men det värsta är ändå elakheterna och föraktet. Tre sekunder efter att en barnprogramledare visat sig i rutan har jag en hel drös tweets i flödet om att hon borde raka sig. Om jag anstränger mig kan jag möjligen se en svag skugga på hennes överläpp. Sedan dess har jag följt den massiva vågen av förakt mot Flinck och Ranelid, jag har sett hur det kan gå om man visar en orakad armhåla i TV, jag har sett en människa knäckas offentligt en ensam natt av elaka tweets och idag hörde jag på Medierna om mannen vars Twitterkonto blev kapat och hur han över en natt blev rasist för hela Twittersverige.
Se mig!
Jag tror att jag vet vad det beror på. Vi är så vansinnigt sugna på att synas. Vi vill skriva den där tweeten som retweetas i oändlighet och kan vi inte det så vill vi i alla fall vara först att retweeta den där tweeten som kommer att retweetas i oändlighet. För då kan vi klättra på listorna. Dessutom tycker vi om att förfasa oss. Det är så vansinnigt skönt att att få peka finger och säga, hey kolla här, en rasist, en heteronormativ, en vänsterdåre, en manschauvinist, eller vad man nu kan tänka sig.
Nå, hur bemöts då kritiken mot det som sker på Twitter och andra liknande plattformar? Jo, de som betraktas som experter på området tycker att vi ska tillbringa mer tid på Twitter. Medverka till att de goda krafterna vinner.
Tack, men jag har mycket annat jag vill göra i mitt liv. Dessutom tror jag att det är en hopplös kamp.
Så jag har stängt mitt Twitterkonto. Inte som en protest eller markering utan för att jag inte kunde låta bli att gå in och läsa trots att jag tyckte så illa om det jag läste. Till slut kände jag mig som en människa som inte kan låta bli att stanna och titta på massakrerade kroppar efter en trafikolycka.
Det enda jag saknat hittills är möjligheten att ställa frågor till ComHem via Twitter. Som kundtjänstkanal är Twitter nämligen perfekt. Liksom som kanal för medborgardialog. Det vet jag eftersom jag jobbar med det varje dag. Så det kan ju hända att jag öppnar ett nytt konto vid tillfälle. Ett för formella kontakter, om det kan förenkla mitt liv.
Med Mirandas ögon 