Category Archives: radio

Om jag hade en bokhandel

Jag inledde den här dagen på gymmet med Lundströms bokradio i öronen. Äntligen har bokcirkeln startat igen, den här gången med Älskaren av Marguerite Duras. Jag hade tänkt läsa med, jag brukar göra det. Tycker om att prova mina tankar och reaktioner mot de läsare som sitter i radiostudion. Den här gången är det författaren Håkan Nesser, dramatikern Farnaz Arbabi och så Marie Lundström själv förstås. Jag var lite sent ute och hoppades därför kunna köpa Älskaren i pocket i någon av stadens bokbutiker nu i veckan. Men nej.

Jag får naturligtvis skylla mig själv, med bättre framförhållning hade jag kunnat köpa boken på nätet. Men om jag hade haft en fysisk bokhandel så skulle jag hålla noga reda på vilken bok som just nu läses som bokcirkelbok i Lundströms bokradio och sedan skulle jag beställa en hel hög i pocket och placera dem precis vid ingången. Därefter skulle jag upplysa alla mina kunder om bokcirkeln där alla kan vara med.

Men nu har jag ju ingen bokhandel tyvärr.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under litteratur, radio, samhälle

Skruva ner hallelujaropen

Twitter är ett auktoritetsstyrt forum, lika subversivt som Fråga kultureliten på TV2. Bloggar och artikelkommentarer har blivit politiska propagandaorgan. Facebook är en reklamplattform där vi sorterar fram annonser åt varandra. Youtube är en marknadsföringskanal.

Citatet kommer från Martin Aagårds text i Aftonbladet om boken To save everything – click here av Evgeny Morozov

Jag är en av dem som ”arbetar med sociala medier”. Jag gör det i en offentlig organisation. Vi upptäckte tidigt att ganska många människor ville använda det som 2009 var nya kontaktvägar i sin kommunikation med oss. Facebook och Twitter istället för telefon och mail. Väldigt effektivt för oss som kunde svara alla våra följare på en gång istället för att svara en och en i telefon eller mail.

Idag är vår Facebooksida och vårt Twitterkonto i första hand två kundtjänstkanaler bland våra andra kundtjänstkanaler. Det arbetet förtjänar inga hallelujarop. Vi gör det som en offentlig organisation är skyldig att göra. Vi svarar på besökarnas frågor i de kanaler som besökarna väljer.

Privat är jag numera väldigt sparsam med min internettid. Större delen av den går åt till att lyssna på podradio. Lundströms Bokradio, Filosofiska rummet, Nya vågen, Vetandets värld samt P1 och P3 Dokumentär. Till exempel.

Facebook och Twitter får mig alltid att känna mig aningen smutsig. Det finns visserligen undantag. Facebookgruppen där vi delar bilder och minnen från Göteborg. Bokcirkeln på Facebook. Men även där blir jag alltmer försiktig. För vem är det jag pratar med? Har ingen aning. Vill jag ha det så? Jag som är extremt noga med vem jag släpper in i mitt liv här, i den verkliga verkligheten.

Jag blir alltmer övertygad om att varje ord som jag släpper ifrån mig på internet bör skärskådas lika noggrant som de texter jag sände iväg för publicering när jag arbetade som dagstidningsreporter. Det betyder inte att man inte kan vara både privat och personlig i bloggar och på Facebook. Men man behöver tänka över vad det är man gör. En konversation på Twitter sker på en scen med många åskådare. I vanliga livet skulle jag förbereda mig ganska ordentligt inför ett sådant framträdande. Alternativt prata om sådant som inte är det minsta känsligt för mig som person. Numera väljer jag det senare alternativet. Vilket i sin tur har lett till att Twitter faktiskt blivit totalt ointressant.

Kanske har min trötthet att göra med det som Aagård menar är Morozovs viktiga poänger:

Den transparens vi gärna hyllar på internet är inte alltid något positivt. Vi gillar den bara när den används i ”goda” syften. Vår kunskaps­inhämtning har inte ändrats i grunden. Det är inte ”massan” som styr vad som blir populärt, viktigt och sett på nätet. Det är till stora delar företag och deras algoritmer.

Martin Aagårds artikel finns här:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article16789168.ab

Lämna en kommentar

Filed under radio, samhälle, självbild, sociala medier

Minut för minut

Jag lever det lilla livet. Vardagen.

Viker en tvätthög. Tar fram nål och tråd och lagar en tröja. Lyssnar på Godmorgon världen men stänger av när orgelmusiken förkunnar att det ska bli gudstjänst. Dammsuger katthår och hittar boken jag letade efter förra veckan.

Tiden glider igenom mig. Minut för minut. Snart ska jag rensa ett avlopp. Snart.

Foto: celestehopkins på Flickr

Lämna en kommentar

Filed under radio, självbild, vardag

Horan som inte var olycklig och twittraren som fick nog

Här sitter jag med Mariekex och svart kaffe i finkopp. Det känns klassiskt på något sätt. Jag har sett Elle idag. Juliette Binoche är journalist. Hon bor med make och två söner i en vackert möblerad lägenhet. Där skriver hon på en artikel om unga kvinnor som finansierar sina studier med prostitution. Samtidigt som hon handlar, lagar mat till kvällens viktiga middag med makens chef och bråkar med sonen som hellre vill röka på och teckna än gå i skolan. Dessutom trilskas kylskåpsdörren varje gång hon ska stänga den.

Ingen överraskning

Journalisten Anne tror nog att hon ska möta olyckliga horor men när den unga Alice pratar om hur hon fortfarande har en känsla av att hon stinker så är det inte mötena med alla de uttråkade äkta männen som köper hennes tjänster hon menar. Det är lukten av uppväxtens billiga kläder och fattiga hyreshus hon pratar om.

Naturligtvis krockar alltihop i Annes huvud. Men jag förstår inte riktigt vad filmen vill. Att saker och ting nästan aldrig är som de verkar vid första anblicken? Nå, men det vet vi väl! Mer då?!

Fast jag kanske inte ska vara så styv i korken. Exempelvis tog det ungefär två år för mig att förstår vad jag egentligen tycker om det jag ser på Twitter. Elakheterna. Föraktet. De lätta poängerna. Om man följer tillräckligt många så tror jag att ett par timmar på Twitter påminner ganska mycket om hur det skulle vara att kunna läsa tankar. Alla meningslösa och ogenomtänkta funderingar som glider genom våra hjärnor varje vaken stund och som vi borde vara nöjda med att behålla där tills vi tänkt färdigt, på Twitter kastar vi ut dem över våra stackars följare. Frustrationen och irritationen över att världen inte är specialanpassad till just mig, ut i etern med den. Men det värsta är ändå elakheterna och föraktet. Tre sekunder efter att en barnprogramledare visat sig i rutan har jag en hel drös tweets i flödet om att hon borde raka sig. Om jag anstränger mig kan jag möjligen se en svag skugga på hennes överläpp. Sedan dess har jag följt den massiva vågen av förakt mot Flinck och Ranelid, jag har sett hur det kan gå om man visar en orakad armhåla i TV, jag har sett en människa knäckas offentligt en ensam natt av elaka tweets och idag hörde jag på Medierna om mannen vars Twitterkonto blev kapat och hur han över en natt blev rasist för hela Twittersverige.

Se mig!

Jag tror att jag vet vad det beror på. Vi är så vansinnigt sugna på att synas. Vi vill skriva den där tweeten som retweetas i oändlighet och kan vi inte det så vill vi i alla fall vara först att retweeta den där tweeten som kommer att retweetas i oändlighet. För då kan vi klättra på listorna. Dessutom tycker vi om att förfasa oss. Det är så vansinnigt skönt att att få peka finger och säga, hey kolla här, en rasist, en heteronormativ, en vänsterdåre, en manschauvinist, eller vad man nu kan tänka sig.

Nå, hur bemöts då kritiken mot det som sker på Twitter och andra liknande plattformar? Jo, de som betraktas som experter på området tycker att vi ska tillbringa mer tid på Twitter. Medverka till att de goda krafterna vinner.

Tack, men jag har mycket annat jag vill göra i mitt liv. Dessutom tror jag att det är en hopplös kamp.

Så jag har stängt mitt Twitterkonto. Inte som en protest eller markering utan för att jag inte kunde låta bli att gå in och läsa trots att jag tyckte så illa om det jag läste. Till slut kände jag mig som en människa som inte kan låta bli att stanna och titta på massakrerade kroppar efter en trafikolycka.

Det enda jag saknat hittills är möjligheten att ställa frågor till ComHem via Twitter. Som kundtjänstkanal är Twitter  nämligen perfekt. Liksom som kanal för medborgardialog. Det vet jag eftersom jag jobbar med det varje dag. Så det kan ju hända att jag öppnar ett nytt konto vid tillfälle. Ett för formella kontakter, om det kan förenkla mitt liv.

7 kommentarer

Filed under film & TV, radio, samhälle, sociala medier

Min vän autopiloten

Det obetydligas betydelse. Så hette det avsnitt av Filosofiska rummet som jag lyssnade på under träningen i söndags. Det sändes ursprungligen den 26 december. Annandag jul. Den tråkigaste av tråkiga dagar. Ett mellanrum.

Filosofiska rummet är ofta ett samtal mellan flera personer. Den här gången handlade samtalet om vad vi gör av mellanrummen. När vi måste vänta. När bussen är försenad. När tiden i tandläkarens väntrum blir längre än vi tänkt oss. Vissa av oss blir fruktansvärt stressade medan andra välkomnar den lilla tidsfickan som plötsligt öppnar sig och njuter av att vila eller kanske dagdrömma.

Men egentligen var det ett sidospår i samtalet som fångade mig mest. Ladislaus Horatius, fri tänkare kallad och kanske mest känd för att en gång ha dragit i nödbromsen på ett X2000-tåg, pratade om vad han uppfattar som den moderna människans oförmåga att stänga av. Ständigt online förlorar vi vår förmåga att vila från världen, menade han och talade om utbrändhet som en självklar konsekvens av det beteendet. Kulturforskaren Orvar Löfgren berättade då hur han och forskarkollegan Billy Ehn i sin forskning kring vad som händer när ingenting tycks hända bland annat pratade med människor som på olika vis gått in i väggen och inte längre fungerade i livet. I samtalen kom Löfgren och Ehn fram till att dessa människor helt enkelt hade förlorat sin autopilot.

Att inte ha en autopilot innebär att varje steg kräver ett val. Ska jag gå upp eller ska jag inte gå upp? Ska jag ha kaffe eller ska jag inte ha kaffe. Ska jag äta frukost eller inte? Garderober och byrålådor är fulla av kläder och alla måste tas i beaktande. Man måste välja och välja bort. Aktivt. Varje vaken stund. Ett sådant liv blir fruktansvärt arbetsamt och krävande.

Jag har iakttagit min autopilot sen i söndags. Allt jag gör under en dag utan att behöva välja och utan att behöva tänka. Vilan i att kliva in i en rutin och lita på de invanda handgreppen. Hur jag måste anstränga mig för att iaktta mig själv när jag borstar tänderna eftersom jag i vanliga fall låter handen och armen göra jobbet medan tankarna vandrar iväg åt andra håll.

Fantastiskt egentligen. Det är som om jag fått en ny kompis. En hjälpreda i livet som gör tråkjobbet medan jag reser i mina dagdrömmar.

Foto: jacsonquerubin on Flickr

5 kommentarer

Filed under filosofi, psykologi, radio, vardag