Varje dag när jag öppnar tidningen, slår på TV:n, går ut i världen, så känner jag mig som Werner Aspenströms Sardinen på tunnelbanan:
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen. Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet. Jag är inte intresserad av den där försäkringen. Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas mot havet.
Jag vill inte. Jag vägrar. Det är nog mina två vanligaste meningar. Inte så att jag säger dem så ofta kanske, men jag tänker. Ständigt.
På Twitter läser jag att vi konsumenter visar dåligt intresse för ekologisk palmolja. Det är nog sant, mitt intresse för palmolja är obefintligt, vare sig den är ekologisk eller ej. Jag BORDE, det förstår jag, ha reda på vilken chokladkaka som tillverkas med miljöcertifierad palmolja och aldrig köpa någon annan för att på så vis vara säker på att den palmolja som finns i min chokladbit inte kommer från en palmplantage där regnskog och djurliv skövlats. Klart jag BORDE.
Men det går inte. Jag tappar lusten. Jag är en usel konsument. Jag har ingen lust att äta den där chokladen. Eller någon choklad alls längre om jag ska vara ärlig. Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen. Jag blundar och stiger av där jag minst anar det. Jag hoppas att dörrarna öppnar sig mot havet.
Med Mirandas ögon 