Allt är så krångligt

Jag tror bara på det jag har sett med egna ögon. Tyvärr kan även det jag tror att jag sett visa sig vara osant.

Följeslagare

Möt mina tre tecknade favoriter!

Ljuvliga Calle, här utan tigern Hobbe för ovanlighetens skull, Kalle som drömmer och fantiserar, å så världsförbättraren Mafalda.

Om att cykla till Varberg på semestern

Eftersom jag idag inleder en tre veckor lång semester så läser jag gamla tidningar och hittar en artikel om semester i SvD från 2009.

Där läser jag om rädslan hos de experter som på 1930-talet utredde frågan om lagstadgad semester:

Rädslan för att svenskarna istället för att använda semestern till att rekreera sig på rätt sätt istället skulle lata sig eller till och med ägna sig åt alkohol, dans och så kallad skräpkultur. De två lagstadgade semesterveckorna lanseras därför tillsammans med upplysning om hur man bäst semestrade. Det viktiga var fortfarande att ”göra något” under sin ledighet, och helst skulle detta något främja utvecklingen av såväl kropp som själ hos medborgarna i folkhems-Sverige.

Jaja, det kanske inte är så konstigt att vi nästan sliter livet ur oss när vi är lediga. Bygger verandor och skapar drömträdgårdar och cyklar Vättern runt och bilar i Europa och städar i alla skåp och rensar garderober och bestämmer oss för att läsa alla Nobelpristagare. I rätt ordning.

För ingen vill ju blir anklagad för att ha missförstått syftet med den lagstadgade semestern. Eller rättare sagt: morfar Kalle och mormor Inga ville inte bli anklagade för att ha missförstått syftet med den lagstadgade semestern. Därför packade de tält och stormkök på sina cyklar när morfar fick ledigt från jobbet som smörjare på Papyrus och så cyklade de från Mölndal till Varberg för att campa. Om min morbror satt bakpå eller cyklade själv förtäljer inte historien.

Jag tänker att den var lyckosam, den där kampanjen. Jag undrar om vi inte har den i ryggraden allihop. Att nu när vi fått en sån fin ledighet så ska vi minsann ta vara på den och inte ödsla bort tiden till ingenting.

Sen kan man ju fundera över vad som ryms i ingenting. Men sådana filosofiska tankar fanns det nog ingen plats för när moderna svenskar skulle skapas till det nya folkhems-Sverige.

Bild: Hem från semestern, 1939 av Gunnar Lundh

Jag är den nya människan

Jag kan skapa en bild av mig själv. Jag kan bli vem jag vill.

Jag är lyckad. På min Facebooksida finns bilder av överdådiga middagsbord, stora sällskap och gnistrande vinglas. Jag lagar mat. Från grunden. Använder förstklassiga råvaror. Resultatet publicerar jag förstås, liksom vägen dit.

Jag är uppskattad. Jag syns på de viktiga konferenserna. Jag reser kors och tvärs. Jag är arg på SJ och berättar det på  Twitter. Jag är aldrig ledig. Jag kräver fri wifi överallt. Jag hinner aldrig sova, jag har ofta huvudvärk men jag älskar mitt arbete.

Jag är älskad. Jag har en partner. Jag har barn. Jag har hus. Jag grillar och inreder och byter däck på bilarna. Jag köper tulpaner. Jag umgås. På caféer och pubar. Och jag berättar det för världen.

Jag är intelligent. Jag lyssnar på intressanta program på P1 och jag delar dem i alla mina digitala nätverk. Jag ser filmerna och läser böckerna. Jag vet vad jag tycker. Jag talar om det i mina bloggar.

Jag är den nya människan.

Jag bygger mig själv.

Det blir jävligt snyggt.

Foto: Rickydavid på Flickr

Min vän autopiloten

Det obetydligas betydelse. Så hette det avsnitt av Filosofiska rummet som jag lyssnade på under träningen i söndags. Det sändes ursprungligen den 26 december. Annandag jul. Den tråkigaste av tråkiga dagar. Ett mellanrum.

Filosofiska rummet är ofta ett samtal mellan flera personer. Den här gången handlade samtalet om vad vi gör av mellanrummen. När vi måste vänta. När bussen är försenad. När tiden i tandläkarens väntrum blir längre än vi tänkt oss. Vissa av oss blir fruktansvärt stressade medan andra välkomnar den lilla tidsfickan som plötsligt öppnar sig och njuter av att vila eller kanske dagdrömma.

Men egentligen var det ett sidospår i samtalet som fångade mig mest. Ladislaus Horatius, fri tänkare kallad och kanske mest känd för att en gång ha dragit i nödbromsen på ett X2000-tåg, pratade om vad han uppfattar som den moderna människans oförmåga att stänga av. Ständigt online förlorar vi vår förmåga att vila från världen, menade han och talade om utbrändhet som en självklar konsekvens av det beteendet. Kulturforskaren Orvar Löfgren berättade då hur han och forskarkollegan Billy Ehn i sin forskning kring vad som händer när ingenting tycks hända bland annat pratade med människor som på olika vis gått in i väggen och inte längre fungerade i livet. I samtalen kom Löfgren och Ehn fram till att dessa människor helt enkelt hade förlorat sin autopilot.

Att inte ha en autopilot innebär att varje steg kräver ett val. Ska jag gå upp eller ska jag inte gå upp? Ska jag ha kaffe eller ska jag inte ha kaffe. Ska jag äta frukost eller inte? Garderober och byrålådor är fulla av kläder och alla måste tas i beaktande. Man måste välja och välja bort. Aktivt. Varje vaken stund. Ett sådant liv blir fruktansvärt arbetsamt och krävande.

Jag har iakttagit min autopilot sen i söndags. Allt jag gör under en dag utan att behöva välja och utan att behöva tänka. Vilan i att kliva in i en rutin och lita på de invanda handgreppen. Hur jag måste anstränga mig för att iaktta mig själv när jag borstar tänderna eftersom jag i vanliga fall låter handen och armen göra jobbet medan tankarna vandrar iväg åt andra håll.

Fantastiskt egentligen. Det är som om jag fått en ny kompis. En hjälpreda i livet som gör tråkjobbet medan jag reser i mina dagdrömmar.

Foto: jacsonquerubin on Flickr