Om jag hade en bokhandel

Jag inledde den här dagen på gymmet med Lundströms bokradio i öronen. Äntligen har bokcirkeln startat igen, den här gången med Älskaren av Marguerite Duras. Jag hade tänkt läsa med, jag brukar göra det. Tycker om att prova mina tankar och reaktioner mot de läsare som sitter i radiostudion. Den här gången är det författaren Håkan Nesser, dramatikern Farnaz Arbabi och så Marie Lundström själv förstås. Jag var lite sent ute och hoppades därför kunna köpa Älskaren i pocket i någon av stadens bokbutiker nu i veckan. Men nej.

Jag får naturligtvis skylla mig själv, med bättre framförhållning hade jag kunnat köpa boken på nätet. Men om jag hade haft en fysisk bokhandel så skulle jag hålla noga reda på vilken bok som just nu läses som bokcirkelbok i Lundströms bokradio och sedan skulle jag beställa en hel hög i pocket och placera dem precis vid ingången. Därefter skulle jag upplysa alla mina kunder om bokcirkeln där alla kan vara med.

Men nu har jag ju ingen bokhandel tyvärr.

Min vän autopiloten

Det obetydligas betydelse. Så hette det avsnitt av Filosofiska rummet som jag lyssnade på under träningen i söndags. Det sändes ursprungligen den 26 december. Annandag jul. Den tråkigaste av tråkiga dagar. Ett mellanrum.

Filosofiska rummet är ofta ett samtal mellan flera personer. Den här gången handlade samtalet om vad vi gör av mellanrummen. När vi måste vänta. När bussen är försenad. När tiden i tandläkarens väntrum blir längre än vi tänkt oss. Vissa av oss blir fruktansvärt stressade medan andra välkomnar den lilla tidsfickan som plötsligt öppnar sig och njuter av att vila eller kanske dagdrömma.

Men egentligen var det ett sidospår i samtalet som fångade mig mest. Ladislaus Horatius, fri tänkare kallad och kanske mest känd för att en gång ha dragit i nödbromsen på ett X2000-tåg, pratade om vad han uppfattar som den moderna människans oförmåga att stänga av. Ständigt online förlorar vi vår förmåga att vila från världen, menade han och talade om utbrändhet som en självklar konsekvens av det beteendet. Kulturforskaren Orvar Löfgren berättade då hur han och forskarkollegan Billy Ehn i sin forskning kring vad som händer när ingenting tycks hända bland annat pratade med människor som på olika vis gått in i väggen och inte längre fungerade i livet. I samtalen kom Löfgren och Ehn fram till att dessa människor helt enkelt hade förlorat sin autopilot.

Att inte ha en autopilot innebär att varje steg kräver ett val. Ska jag gå upp eller ska jag inte gå upp? Ska jag ha kaffe eller ska jag inte ha kaffe. Ska jag äta frukost eller inte? Garderober och byrålådor är fulla av kläder och alla måste tas i beaktande. Man måste välja och välja bort. Aktivt. Varje vaken stund. Ett sådant liv blir fruktansvärt arbetsamt och krävande.

Jag har iakttagit min autopilot sen i söndags. Allt jag gör under en dag utan att behöva välja och utan att behöva tänka. Vilan i att kliva in i en rutin och lita på de invanda handgreppen. Hur jag måste anstränga mig för att iaktta mig själv när jag borstar tänderna eftersom jag i vanliga fall låter handen och armen göra jobbet medan tankarna vandrar iväg åt andra håll.

Fantastiskt egentligen. Det är som om jag fått en ny kompis. En hjälpreda i livet som gör tråkjobbet medan jag reser i mina dagdrömmar.

Foto: jacsonquerubin on Flickr