Söndag i februari

snö av GlacierNPS on Flickr

Lagade brunch till ungarna. Morfars äggröra och nybakat bröd. Mamma ringde.

Det snöar. Har slutat hålla koll på på varningarna. Det är chockkyla och katastrof och dödssnöfall. Det är februari. Det snöar. Vi bor i Norden. Man kan stanna inne om det känns svårt med pulsandet. Det hade man inte kunnat om man hade kor. På så vis är det enklare att vara stadsbo 2015 än bonde 1905.

Jag måste kanske åka till Getterön. Det är möjligen till och med hög tid.

Gör ett nytt försök att prata med mamma.

Fotnoter:

Morfars äggröra lagas enligt särskilt handskrivet recept

Getterön är den plats på jorden där mina fötter kan varje sten och stig

Och Ted Gärdestad fortsätter att sjunga för mig

You must trust me
Touch me
There is no cause for your doubts
What this world is about
And believe me
Love is the reason whe’re here

Foto: GlacierNPS på Flickr

Annonser

Lämna en kommentar

Under kärlek, minnen, vardag

Psykisk sjukdom från insidan

Elyn Saks är professor i juridik, psykologi och psykiatri i Kalifornien och expert på lagar som rör mental hälsa. Hon fick diagnosen schizofreni redan i ungdomen och hon säger i sin föreläsning att hennes läkare och omgivning förväntade sig att hon, i bästa fall, skulle kunna bo i någon form av stödboende och eventuellt klara av ett enklare arbete. Hennes liv utvecklade sig åt ett helt annat håll och här förklarar hon hur det gick till. Hon beskriver också, så att det går att förstå, hur det känns att vara psykotisk och vad ångesten, vanföreställningarna och skräcken gjorde med henne innan hon fick rätt behandling. Elyn Saks ber oss att se människor med psykisk sjukdom klart, ärligt och medkännande.

Ett annat tips är filmen A beautiful mind där Russel Crowe porträtterar John Nash, en av 1900-talets främsta matematiker och nobelpristagare i ekonomi som också hade schizofreni.

A beautiful mind

Lämna en kommentar

Under film, psykisk sjukdom

Sjung hopp i mitt hjärta

Äntligen på väg TGDen som drabbas av ett hastigt och oväntat dödsfall kan uppleva en stark önskan om att människan som dött inte ska ha dött förgäves. Det kan tyckas som att döden slog orättvist och var onödig. Och den allra onödigaste av dödar är självmordet.

När Ted Gärdestad dog i juni 1997 var jag höggravid med mitt tredje barn. Nyheten om hans självmord for förbi i nyhetsströmmen. Det var en het sommar och jag satt i skuggan på balkongen med fötterna i kallt vatten och försökte tänka igång förlossningen.

Drygt 17 år senare drabbas jag av Ted Gärdestad. Han sjunger för mig. Jag läker sakta, sakta efter en omöjlig förlust och han sjunger hopp i mitt hjärta. Jag blir nyfiken. Vem var han? En del av det jag hittar gör mig beklämd. Det är särskilt två intervjuer. Den ena är från Aktuellt i samband med plattan Äntligen på väg. En överviktig Ted Gärdestad med felknäppt rock filmas när han anländer till studion. Reportern pratar till honom som till ett barn och större delen av inslaget ägnas åt hans tid i bhagwan-rörelsen. Den andra intervjun gör Jacob Dahlin 1991. Vid flygeln sitter en tunn och inåtvänd Ted Gärdestad som svarar fåordigt när Dahlin gräver och gräver i hans privatliv. Vad gjorde han där? Varför utsatte han sig för TV-intervjuer? Jag känner igen ångest när jag ser den. Den obekväma hållningen. Behovet att svälja och svälja och svälja. Ögonen som mörka hål. Oviljan till ögonkontakt. Var det verkligen ingen som såg?

Att möta en människa i stark ångest är skrämmande. Att leva nära en människa med ångest är krävande och utmattande. De flesta vill hjälpa men det är inte många som orkar. Ibland tror jag att det även gäller personal inom sjukvård och psykiatri. Ångestens krafter är enorma och jag tycker inte att det är konstigt att våra förfäder trodde att ångestridna människor var besatta av demoner. Allra hemskast är det för den drabbade själv. Ångest får en människa att göra allt för att komma bort ifrån sig själv. Den allra bästa beskrivningen av ångest finns i renässansdiktaren Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Om de stackare som hamnat i helvetets nedersta krets och ligger infrysta i is skriver han:

Smärtan, som vid ögat möter hinder, sig vänder inåt och förökar ångesten.

Den som någon gång upplevt förlamande ångest vet att den är torr. Ångesten har inga tårar. Den är bottenfrusen.

Ted Gärdestad har varit död i över 17 år. Om jag kunde färdas bakåt i tiden skulle jag ta min gravida kropp och gå till Häggvik station i Sollentuna den där sommardagen i juni och jag skulle berätta att det aldrig är för sent hur omöjligt allt än verkar. Nu kan jag inte det. Men jag kan låta honom sjunga hopp i mitt hjärta så att jag läker. Hans död må vara onödig men hans liv var värt allt.

I den stora sorgens famn från Äntligen på väg

Lämna en kommentar

Under musik, psykisk sjukdom, sorg

Upprättelse

Hobbiton by gothic_sanctuary on FlickrI slutet av filmen The Hobbit: The Battle of the Five Armies säger Thorin Oakenshield till Bilbo:

Farewell, Master Burglar. Go back to your books… and your armchair… plant your trees, watch them grow. If more people… valued home above gold… this world would be a merrier… place…

Det, mina vänner, är upprättelse för alla oss introverta hober som alltid helst bara vill gå hem.

Foto: gothic_sanctuary on Flickr

Lämna en kommentar

Under film, psykologi, vardag

När ögonen tror att ingenting gror

För att våga låter jag Ted Gärdestad sjunga för mig. Varje eftermiddag när jag går från det stora grå stadshuset, Vasagatan fram, över Engelbrektsplan, genom Rudbecksparken där kastanjerna redan har svällande knoppar och hem till det röda huset där jag bor, sjunger han för mig. Och nästa morgon tar jag samma väg fast åt andra hållet och jag lyssnar på samma sång, igen och igen.

Oh Du låt kärleken slå rot
Och växa sig stark
Fast livet kan ta emot
För hur ska vår ensamhet ta mark
När ögonen tror
Att ingenting gror
För en gångs skull låt kärleken slå rot

Lämna en kommentar

Under medelålder, sorg

Mina små hjärnsläpp

Det har funnits perioder i mitt liv då nästan allt har varit omöjligt. Omöjligt att äta, omöjligt att sova, omöjligt att jobba, läsa böcker och se på TV. Omöjligt att prata, omöjligt att känna. Då har jag har läst seriealbum.

Allra bäst är Jan Berglin. Hans gubbar och gummor och deras vedermödor med trötta äktenskap, grannfejder om fallfrukt och flaggstänger, halvvuxna ungar som inte går att förstå, storhandlingar på ICA med snedhjulade vagnar, obegripliga löpsedlar, utbrända kollegor och ett allmänt sjukt arbetsliv gör mig så välsignat lugn. Det är ju mig och mitt livs små förtretligheter han ritar och det är mycket mer vilsamt att fnissa åt livets förtretligheter än att låta tankarna snudda vid katastroferna. En stund.

Jag ger er mina lyten i berglinsk tappning: telefondemens, småsaksafasi, persongallerikalops och lilla lösenordsluckan.

Mina lyten1 Mina lyten 2 Mina lyten 3   Mina lyten 4

Lämna en kommentar

Under medelålder, psykologi, sorg, vardag

Följeslagare

Möt mina tre tecknade favoriter!

Ljuvliga Calle, här utan tigern Hobbe för ovanlighetens skull, Kalle som drömmer och fantiserar, å så världsförbättraren Mafalda.

calvin-hobbes-faces

Kalles klätterträd

mafalda

Lämna en kommentar

Under filosofi