När ögonen tror att ingenting gror

För att våga låter jag Ted Gärdestad sjunga för mig. Varje eftermiddag när jag går från det stora grå stadshuset, Vasagatan fram, över Engelbrektsplan, genom Rudbecksparken där kastanjerna redan har svällande knoppar och hem till det röda huset där jag bor, sjunger han för mig. Och nästa morgon tar jag samma väg fast åt andra hållet och jag lyssnar på samma sång, igen och igen.

Oh Du låt kärleken slå rot
Och växa sig stark
Fast livet kan ta emot
För hur ska vår ensamhet ta mark
När ögonen tror
Att ingenting gror
För en gångs skull låt kärleken slå rot

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under medelålder, sorg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s