Horan som inte var olycklig och twittraren som fick nog

Här sitter jag med Mariekex och svart kaffe i finkopp. Det känns klassiskt på något sätt. Jag har sett Elle idag. Juliette Binoche är journalist. Hon bor med make och två söner i en vackert möblerad lägenhet. Där skriver hon på en artikel om unga kvinnor som finansierar sina studier med prostitution. Samtidigt som hon handlar, lagar mat till kvällens viktiga middag med makens chef och bråkar med sonen som hellre vill röka på och teckna än gå i skolan. Dessutom trilskas kylskåpsdörren varje gång hon ska stänga den.

Ingen överraskning

Journalisten Anne tror nog att hon ska möta olyckliga horor men när den unga Alice pratar om hur hon fortfarande har en känsla av att hon stinker så är det inte mötena med alla de uttråkade äkta männen som köper hennes tjänster hon menar. Det är lukten av uppväxtens billiga kläder och fattiga hyreshus hon pratar om.

Naturligtvis krockar alltihop i Annes huvud. Men jag förstår inte riktigt vad filmen vill. Att saker och ting nästan aldrig är som de verkar vid första anblicken? Nå, men det vet vi väl! Mer då?!

Fast jag kanske inte ska vara så styv i korken. Exempelvis tog det ungefär två år för mig att förstår vad jag egentligen tycker om det jag ser på Twitter. Elakheterna. Föraktet. De lätta poängerna. Om man följer tillräckligt många så tror jag att ett par timmar på Twitter påminner ganska mycket om hur det skulle vara att kunna läsa tankar. Alla meningslösa och ogenomtänkta funderingar som glider genom våra hjärnor varje vaken stund och som vi borde vara nöjda med att behålla där tills vi tänkt färdigt, på Twitter kastar vi ut dem över våra stackars följare. Frustrationen och irritationen över att världen inte är specialanpassad till just mig, ut i etern med den. Men det värsta är ändå elakheterna och föraktet. Tre sekunder efter att en barnprogramledare visat sig i rutan har jag en hel drös tweets i flödet om att hon borde raka sig. Om jag anstränger mig kan jag möjligen se en svag skugga på hennes överläpp. Sedan dess har jag följt den massiva vågen av förakt mot Flinck och Ranelid, jag har sett hur det kan gå om man visar en orakad armhåla i TV, jag har sett en människa knäckas offentligt en ensam natt av elaka tweets och idag hörde jag på Medierna om mannen vars Twitterkonto blev kapat och hur han över en natt blev rasist för hela Twittersverige.

Se mig!

Jag tror att jag vet vad det beror på. Vi är så vansinnigt sugna på att synas. Vi vill skriva den där tweeten som retweetas i oändlighet och kan vi inte det så vill vi i alla fall vara först att retweeta den där tweeten som kommer att retweetas i oändlighet. För då kan vi klättra på listorna. Dessutom tycker vi om att förfasa oss. Det är så vansinnigt skönt att att få peka finger och säga, hey kolla här, en rasist, en heteronormativ, en vänsterdåre, en manschauvinist, eller vad man nu kan tänka sig.

Nå, hur bemöts då kritiken mot det som sker på Twitter och andra liknande plattformar? Jo, de som betraktas som experter på området tycker att vi ska tillbringa mer tid på Twitter. Medverka till att de goda krafterna vinner.

Tack, men jag har mycket annat jag vill göra i mitt liv. Dessutom tror jag att det är en hopplös kamp.

Så jag har stängt mitt Twitterkonto. Inte som en protest eller markering utan för att jag inte kunde låta bli att gå in och läsa trots att jag tyckte så illa om det jag läste. Till slut kände jag mig som en människa som inte kan låta bli att stanna och titta på massakrerade kroppar efter en trafikolycka.

Det enda jag saknat hittills är möjligheten att ställa frågor till ComHem via Twitter. Som kundtjänstkanal är Twitter  nämligen perfekt. Liksom som kanal för medborgardialog. Det vet jag eftersom jag jobbar med det varje dag. Så det kan ju hända att jag öppnar ett nytt konto vid tillfälle. Ett för formella kontakter, om det kan förenkla mitt liv.

7 kommentarer

Filed under film & TV, radio, samhälle, sociala medier

7 responses to “Horan som inte var olycklig och twittraren som fick nog

  1. Hej,

    Oavsett om du väljer att nyttja eller inte nyttja Twitter för framtida bruk är du naturligtvis välkommen att höra av dig med frågeställningar även på våra andra inkommande kanaler men visst är Twitter smidigt för det bruket. Öppnar du nytt konto någon gång i framtiden så är du självklart välkommen med eventuella frågor till @ComHemAB.

    Vänlig hälsning
    Magnus Hansson
    Kundservice

  2. Det slog mig att jag inte sett till dig på twitter på ett tag, hittade inte ditt konto och kom hit – för att se vad om du skrivit någon ledtråd här. Det här känns givetvis ganska konstigt för mig att läsa.

    För några veckor sedan bevittnade jag hur en kvinna på Twitter råkade ut för ett troll, som skrev oerhört trista och elaka saker – och den här kvinnan var skör och kunde inte hantera det, utan fick en svår panikångestattack. Larmet gick – på twitter. Polis svarade – via twitter, hälsade kvinnan – via twitter – ”Håll ut, vi är på väg Gör inget dumt!” Efter en stund twittrade en vän till kvinnan ”Hon har fått hjälp nu, tack alla som hjälpte till.”

    Jag blev själv starkt berörd av det här, hela dubbelheten i att både ont och gott spirade ur samma digitala jord, så att säga. Och för mig blev det ett kvitto på det goda, på potentialen.

    Skiten finns där, precis som överallt. Men det finns gott också. Det gäller vara att odla det goda och rensa bort skiten.

    Jag tyckte om att följa dig på Twitter, och känner sorg över att inte få göra det mer. Kanske möts vi på annat sätt någon gång.

    Lev väl! (Och det vet jag att du gör!🙂 )

    • Hej Jenny🙂
      Jag håller med om att det finns bra saker också men jag kom till en punkt där det dåliga vägde över. Jag tog beslutet efter moget övervägande och först efter att jag försökt med alla andra vägar jag kunde komma på: att avfölja, dölja hashtags och skapa listor. För att renodla det goda. Men det fungerade inte, det andra vällde in ändå, via retweets och länkar, som väldiga tsunamivågor av förakt och elakhet.

      Sedan tror jag också att det hela försvåras av min journalistbakgrund, Den totala bristen på källkritik och självkontroll på Twitter skär som knivar i min folkbildningsivrande morgontidningsreportersjäl. När jag var ny på Twitter, 2009, fanns det fortfarande någon slags självsanerande funktion som gjorde att det som var galet blev motsagt och motbevisat. Så är det inte längre utan nu kan alltigenom falska rykten spridas med vindens hastighet och om någon bryr sig om att kontrollera sanningshalten så hörs det ändå inte i det väldiga vågbruset.

      Men som jag skrev så kliver jag inte av Twitter som en markering. Jag tar bara konsekvenserna av hur det känns och vad jag har lust att utsätta mig för. Naturligtvis finns det människor jag kommer att sakna och du är en av dem. Fast år andra sidan så finns jag ju kvar. Här till exempel🙂

  3. Även jag blev lite snopen men respekterar såklart ditt val. Känner för övrigt igen reaktionen, jag gjorde mig av med teven när det var för mycket dåliga program. Det är många år se’n nu och den återkom aldrig i min tillvaro…

    Ha det gott!

    • Hej!
      Ja, som jag skrev till en annan vän som undrade: i detta väldiga mingelparty som twitter är förlorade jag till slut min egen röst. Hade ingenting att säga, inte där, inte här på bloggen, inte nånstans. Det känns bättre nu🙂

  4. Pingback: Nattligt avsked | Himmel & Ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s