Min vän autopiloten

Det obetydligas betydelse. Så hette det avsnitt av Filosofiska rummet som jag lyssnade på under träningen i söndags. Det sändes ursprungligen den 26 december. Annandag jul. Den tråkigaste av tråkiga dagar. Ett mellanrum.

Filosofiska rummet är ofta ett samtal mellan flera personer. Den här gången handlade samtalet om vad vi gör av mellanrummen. När vi måste vänta. När bussen är försenad. När tiden i tandläkarens väntrum blir längre än vi tänkt oss. Vissa av oss blir fruktansvärt stressade medan andra välkomnar den lilla tidsfickan som plötsligt öppnar sig och njuter av att vila eller kanske dagdrömma.

Men egentligen var det ett sidospår i samtalet som fångade mig mest. Ladislaus Horatius, fri tänkare kallad och kanske mest känd för att en gång ha dragit i nödbromsen på ett X2000-tåg, pratade om vad han uppfattar som den moderna människans oförmåga att stänga av. Ständigt online förlorar vi vår förmåga att vila från världen, menade han och talade om utbrändhet som en självklar konsekvens av det beteendet. Kulturforskaren Orvar Löfgren berättade då hur han och forskarkollegan Billy Ehn i sin forskning kring vad som händer när ingenting tycks hända bland annat pratade med människor som på olika vis gått in i väggen och inte längre fungerade i livet. I samtalen kom Löfgren och Ehn fram till att dessa människor helt enkelt hade förlorat sin autopilot.

Att inte ha en autopilot innebär att varje steg kräver ett val. Ska jag gå upp eller ska jag inte gå upp? Ska jag ha kaffe eller ska jag inte ha kaffe. Ska jag äta frukost eller inte? Garderober och byrålådor är fulla av kläder och alla måste tas i beaktande. Man måste välja och välja bort. Aktivt. Varje vaken stund. Ett sådant liv blir fruktansvärt arbetsamt och krävande.

Jag har iakttagit min autopilot sen i söndags. Allt jag gör under en dag utan att behöva välja och utan att behöva tänka. Vilan i att kliva in i en rutin och lita på de invanda handgreppen. Hur jag måste anstränga mig för att iaktta mig själv när jag borstar tänderna eftersom jag i vanliga fall låter handen och armen göra jobbet medan tankarna vandrar iväg åt andra håll.

Fantastiskt egentligen. Det är som om jag fått en ny kompis. En hjälpreda i livet som gör tråkjobbet medan jag reser i mina dagdrömmar.

Foto: jacsonquerubin on Flickr

5 kommentarer

Filed under filosofi, psykologi, radio, vardag

5 responses to “Min vän autopiloten

  1. *hehe* Dividerade med Ladislaus om det där på Facebook i samband med en diskussion om det var ok att använda datorer och digitala prylar på ett café…

    • Hm, ja faktum är att han kändes lite ”frånsprungen” i det här samtalet. Som om han satt kvar den där skräcken för datorer och internet som jag tycker påminner så mycket om 1800-talets rädsla för att själen inte skulle hinna med om tågen gick i typ 40 kilometer i timmen….

      Men Orvar Löfgren var själva behållningen🙂

  2. Ehm. Vet du hur hemsk jag är? Jag är så hemsk så jag har lagt upp Filosofiska rummet som ”favoritprogram” på SR – men jag har ännu inte hört ett enda avsnitt… Är det där ett bra avsnitt att börja med, eller vill du rekommendera något annat – så jag får tummen ur att begå premiär nån gång.

    Vad gäller autopiloten… Det finns fler saker än utbrändhet som innebär att autopiloten faller bort/inte finns. Var rädd om den, du som har en!🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s