De allra modigaste

Jag är inte särskilt modig. Jag gör inte som det står i beskrivningen av mod på Wikipedia, det vill säga handlar i överenstämmelse med mina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Jag balanserar. Varje dag. Mellan vad jag vill säga, vad jag borde säga och vad jag kan säga. Mellan vad jag vill göra och vad jag kan göra. På jobbet. Med barnen. I telefon med försäkringsbolaget. I bostadsrättsföreningen. På banken. Med familj och bekanta. Varje stund.

Man brukar skilja på fysiskt och moraliskt mod. Fysiskt mod är förmågan att övervinna smärta och kroppsliga plågor, medan moraliskt mod är förmågan att övervinna risker för anseende och prestige. Fysiskt mod är jag värdelös på. Jag är mer rädd om min kropp än vad som är nyttigt och har en grundmisstanke om att ifall jag pressar den bara aningen lite för hårt så kommer den att gå sönder. Moraliskt mod tränar jag på.

Jag har länge trott att det handlar om att ta strid och göra upp. Därför har jag så förfärligt dåligt samvete för det jag ser men inte säger. Men på sistone har jag börjat fundera över avståndstagandet som vapen. Det aktiva avståndstagandet. Det som inte handlar om att göra sig osynlig och på så vis acceptera utan det som handlar om att kliva tillbaka och hålla huvudet jävligt högt. Vägra ge angriparen en strid och ett drama. Jag börjar tro att det är mer effektivt än jag någonsin har anat.

Det är lätt att få för sig att den som vågar göra det som ser läskigt ut inte är rädd. Att modiga människor är orädda människor. Så är det förstås inte. Rädsla är inbyggt i den mänskliga organsimen. Utan rädsla skulle människan som art vara utdöd för länge sedan. Nej, den modiga människan vägrar att låta sig förlamas av rädslan. Istället skärskådar hon sin rädsla, utmanar den och övervinner den när det är nödvändigt.

Jag ser varje dag exempel på modiga handlingar. Ambulanspersonalen som tar hand om skadade och döda efter trafikolyckan. Brandmännen som ger sig in i det brinnande huset. Polisen som går emot och avväpnar den våldsamme och narkotikapåverkade mannen. Tonårsflickan som står upp för sin trakasserade kompis.

Men de som är allra modigast i mina ögon är de människor som vågar stå upp och slåss mot sina egna inre demoner. De vars ångest får dem att vilja springa gatlopp. De vars rädslor vill tvinga dem att gömma sig för livet. De som ändå inte ger sig. De som provar och provar tills de hittar sin väg. De som utforskar sina svartaste hörn trots att det verkar vara förenat med livsfara. De som vägrar ge sig trots att omvärlden gärna vill stoppa in dem i fack med etiketter som onormal, märklig och obotbar.

Det är mod.

Foto: hokkey on Flickr

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under överlevnad, bloggar, psykologi, självbild

2 responses to “De allra modigaste

  1. ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.” (Tove Jansson – fast det visste du säkert redan?)

    Jag ska ge sista stycket av din text till en tjej jag känner, som inte känner sig ett endaste dugg modig – men som är det, på precis det där sättet som du skriver om.

    Tack för en bra och tänkvärd text!

    • Vet du, nu blir jag alldeles rörd. Varje gång jag skriver så måste jag tvinga mig själv att trycka på publicera-knappen för att jag undrar varför jag ska kasta ut ännu mer ord i den här redan väldigt ordrika världen. Men så tänker jag att om en enda människa kan känna igen sig occh kanske få lite kraft av att jag skriver om mina tankar och erfarenheter så är mitt skrivande ändå värt något.
      Hoppas att tjejen du känner förmår bli lite stolt över sig själv 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s