Tack Tea


Twitter hittade mig när min värld hade rasat ihop. Oförmögen till alla former av normalt umgänge kändes det som en lagom krävande sysselsättning att läsa okända människors microbloggar. I timmar satt jag vid min dator och såg 140 tecken långa texter droppa ner på min skärm i en aldrig sinande ström. Roliga, sakliga, smarta, sorgliga, uppgivna, vänskapliga, informativa, galna formade de ett pärlband framför mina ögon. I mitt personliga kaos hade jag hittat en alternativ värld. En av de första avsändarna jag lärde mig känna igen var någon som kallade sig @just_tea. Bara Tea. Hennes ord var alltid lite extra. Ömt slagfärdiga. Mitt i prick.

I början nöjde jag mig med att iaktta mina nya twitterbekantas umgänge. Efter ett tag vågade jag sticka in med någon liten kommentar. Efter ytterligare en tid lärde jag mig att ställa frågor. Delta i samtalet. Jag läste mina medtwittrares bloggar och förstod att här hade jag snubblat över människor som lever och som levt, här kunde glädje och fniss gå jämsides med smärta och sorg. En kväll, efter en alldeles särskilt vidrig dag, tordes jag själv länka till min blogg. Bloggen där jag kräktes ur mig min sorg och saknad efter min soulmate. Jag tror inte att det gick mer än ett par minuter så hade jag ett ömsint och medkännande svar från Tea. Sen gav hon mig en av de största gåvor jag fått. Jag fick läsa något hon skrivit under en svår och sorglig period i hennes liv och jag förstod. Förstod att jag inte var galen. Förstod att svåra saker måste få komma till uttryck. Förstod att så som jag gör har andra gjort före mig och en av dem var Tea.

När jag en dag ska se tillbaka på den här hösten kommer jag att minnas den som hösten då jag gick hand i hand med sorgen och döden. På måndagkvällen satt jag och såg hur uppgiften om Teas död spred sig i Twittervärlden och hur den ena efter den andra uttryckte sin sorg, sin bestörtning och sin medkänsla med Teas familj. Det är bland det sorgligaste, varmaste och vackraste jag nånsin har upplevt.

Tea, tack för det du gav mig.
Jag glömmer dig aldrig!

Annonser

3 kommentarer

Filed under bloggar, sociala medier, sorg, Tiden är människornas ängel

3 responses to “Tack Tea

  1. Pingback: Jag undrar om jag visste | Med Mirandas ögon

  2. Pingback: Det finns många sätt att vara ensam på | Med Mirandas ögon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s