Jag undrar om jag visste

Jag startade den här bloggen i ett annat liv. Jag var nyskild och full av kraft. Jag trodde att jag hade rätt till allt och att det äntligen var min tur. Jag bytte jobb. Flera gånger. Jag färgade håret och skaffade två ljuvliga katter. Jag for iväg på resor jag inte hade råd med. Jag fyllde min garderob med urringade linnen, tajta jeans och högklackade stövlar. Allt var nytt och spännande och plötsligt omfamnade jag allt det jag tidigare hade varit tveksam till. Skaffade konto på Facebook och Twitter. Lät bygga en hemsida för mitt företag. Och så startade jag bloggen Med Mirandas ögon. Mitt första blogginlägg hette Närhet och avstånd.

I efterhand kan jag fundera över vad den här totala omsvängningen berodde på. Varför skaffade jag mig plötsligt ett digitalt liv? Och jag kan inte låta bli att undra om jag någonstans visste. För när mitt liv föll sönder var det bloggen och mina vänner på Twitter som hjälpte mig att överleva.

Geoff dog den 31 augusti 2009. Geoff var en belevad rebell från Liverpool och han var min viktigaste människa. Jag skrev mig igenom min sorg. Första inlägget hette När det värsta har hänt och med tiden har ordet Sorg i mitt kategorimoln blivit ganska stort. Jag har funderat mycket över om man kan vara så öppen med sin sorg som jag varit utan att själv bli skadad i längden men jag kommer ständigt fram till samma slutsats: utan bloggen hade jag också varit död nu.

Jag postade mina inlägg på Twitter och fick tillbaka sympati och massor av varma ord. Twitter blev också ett sätt för mig att hålla mig kvar i världen trots att jag inte orkade träffa någon och inte orkade gå ut. På Twitter fick jag bevis för att tillvaron forsatte att finnas trots att min värld slagits i bitar. När min twittervän Tea dog i en trafikolycka på hösten 2009 och vetskapen spreds på Twitter skrev jag om vad Twitter och Tea betytt för mig i inlägget Tack Tea

Idag fyller min blogg en annan funktion för mig. Det är här jag provar min tankar och det är här jag skriver och skriver om tusen gånger innan jag publicerar. Det är här jag tillåter mig att vara svag och tveksam, undrande och liten. Jag behöver inte leva upp till någonting.

Morgondagen ämne är: Om du hade en tidsmaskin som gav dig en timme i en annan tid, vilket datun skulle du då färdas till?

Annonser

6 kommentarer

Filed under överlevnad, bloggar, kris, sociala medier, sorg

6 responses to “Jag undrar om jag visste

  1. Hej! Jag råkade hitta din blogg på Bloggportalen och av det lilla jag har sett gillar jag den verkligen! Jag ska läsa in mig mer och återkomma.
    Bästa fredagshälsningar, från Jenny U.

  2. Hej Jenny U och varmt välkommen 🙂 Ser fram emot att ha kontaket med dig här. Fredagshälsningar till dig också.

  3. Visst går det att finna kraft, ork och till och med lust att gå vidare så sakterliga i livet via alla dessa ibland helt okända, men underbara människor ute i IT-världen. Tack och lov!
    Varm Kram!

  4. Jag började följa dig i mitten eller slutet av augusti, i så fall. Just innan det värsta hände. Det var svårt att se och följa, samtidigt som jag ännu inte kände dig och tyckte att jag kunde säga några saker som kunde lindra eller hjälpa dig. Jag hoppas (och tror) att du förstår hur jag menar. Inga ord ändrar ju något, fast ändå vill man hitta ord som gör just det när man står brevid (också på avstånd) och ser när någon har ont.

  5. Ja, Jenny, jag förstår precis vad du menar. Och något av det viktigaste jag har lärt mig under det senaste ett och ett halvt året är att det inte i första hand är de tröstande orden som hjälper, hur välmenande de än är. Det är värmen i att veta att det finns människor som läser och kanske tänker på en. På något sätt gjorde det mig mindre ensam. De tröstande orden kan ibland faktiskt ha motsatt verkan eftersom man i sorgen kan uppleva att man behöver visa att man mår bättre och blir tröstad och så är det ju inte alltid. Men jag har också förstått hur svårt, ja nästan outhärdligt, det är att stå bredvid någon som har ont och inget kunna göra.

    Och just det, Gökboet, att man på nätet kan ha kontakt med relativt okända människor gör det lite enklare. Man kan kliva in och ut alltefter ork och man kan ta emot varma tankar utan att känna att man behöver prestera något i gengäld.

  6. Pingback: Tweets that mention Jag undrar om jag visste | Med Mirandas ögon -- Topsy.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s