Botten efter botten

Det finns oändligt många bottnar. Varje gång jag tror att jag funnit fast mark att stå på så hinner jag inte mer än tänka tanken så försvinner marken under mina fötter och jag faller. Igen.

Det är förfärligt. Jag hatar det. Varje gång.

Jag vet att det finns en ny avsats under mig. Nånting att stå på. Men fritt fall är ingenting för mig. Jag skulle göra nästan vad som helst för att slippa falla. Men jag kommer aldrig undan.

Jag fick inget lätt liv. Jag är illa rustad. Å vid snart 50 inser jag att det jag längtar efter inte kommer att ske. Jag kommer inte att nå fram. Jag kommer att fortsätta falla. Hela tiden finna nya bottnar.

Jag vet inte alls vad jag tycker om det.

Foto: glasseyes view on Flickr

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under överlevnad, barndom, livsresa, psykologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s