I februari stod levandet still

Jag hade inte alls tänkt hamna i Västerås. Det bara blev så. På krokiga vägar kom jag 1989 fram till ett sommarjobb på VLT i Västerås. Jag hade då tillbringar tre terminen vid Vättern, en termin vid Lake Michigan och 23 år vid det riktiga havet i väst.

Hur skulle det gå? Jag satt i min vidunderligt vackra lägenhet invid Stadsparken i Jönköping. Såg hur Vätterns vatten blev djupblått i skymningen. Hörde ljudet från TV:n svagt i bakgrunden. Lystrade plötsligt. Pratade de inte om Västerås?

Jo, om Västerås och om Tomas Tranströmer. Vackra bilder med knotiga träd och dis över Mälaren. Poesi.

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och

själen

skavde mot landskapet så som

en båt

skaver mot bryggan den ligger

förtöjd vid

Träden stod vända med ryggen

hitåt

Snödjupet mättes av döda

strån.

Fotspåren åldrades ute på

skaren.

Under en presenning tynade

språket

En dag kom någonting fram till

fönstret

Arbetet stannade av, jag såg

upp.

Färgerna brann. Allt vände sig

om.

Marken och jag tog ett språng

mot varann.

”Ansikte mot ansikte” ur Den halvfärdiga himlen (1962)

Annonser

5 kommentarer

Filed under arbetsliv, litteratur, minnen

5 responses to “I februari stod levandet still

  1. Vansinnigt vackra ord.

  2. Pingback: Tweets that mention I februari stod levandet still | Med Mirandas ögon -- Topsy.com

  3. Vackert, säger jag också – och undrar med lätt gryende panik var min Tranströmer-samling tagit vägen… *går för att rota i bokhyllan*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s