Mammatankar

Makeup av Karin Broos i dnMan får ett barn. Och plötsligt bär han fluga och tar studenten.

Man får ett barn. Och innan man hinner blinka tar hon examen från grundskolan i skyhöga klackar.

Det är klart att jag visste. Barn är till låns.

Men ändå.

I DN:s Boklördag idag efterlyser Ulrika Milles den nutida, stora berättelsen om kvinnans klimakterium. I texten gör hon en genomgång av berättelser som skrevs på 1970-talet. Där finns till exempel Doris Lessings Sommaren före mörkret, Ulla Isakssons Paradistorg och Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris.

Så nu vet jag vad jag ska läsa i sommar. Dessa tre samt essäboken Förändringen: kvinnor, åldrande, menopaus från 1991 där Germaine Greer, enligt Ulrika Milles, slår fast att alla kvinnor sörjer sina barns barndomar.

Just det, tänker jag, det är det jag gör. Jag sörjer mina barns barndomar. Jag vill tillbaka dit där livet var självklart och kraven var enkla att förstå. Nu vaknar jag varje morgon med bröstkorgen full av oro. Friheten ger mig resfeber. Jag har ingen aning om vart jag är på väg. Men jag kommer aldrig att sätta upp en skylt med texten ”Det tomma boet” över min dörr när barnen har flyttat. Så länge jag är här kan mitt hem aldrig bli tomt.

Milles avslutar sin text med ett Virginia Woolf-citat, skrivet när författarinnan var i femtioårsåldern: ”Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen.”

1 kommentar

Filed under livsresa, medelålder, självbild, vardag

One response to “Mammatankar

  1. Pingback: Det är dags att läsa om medelåldern | Miranda läser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s