En sten och ett namn

 

 

I min familj ger man inte mycket för gravar. ”Bara en massa onödigt arbete!” ”Ha, den som är död är död å finns knappast vid en grav!”

Så är jag lärd och så har jag tänkt. Fram tills nu. Jag vill ha en grav att gå till! En konkret plats med en sten och ett namn. Ett bevis på att min vän har funnits, trots att han inte finns längre. Jag är ingen historiker men som jag har förstått det så har människan rest minnesstenar långt innan kyrkornas och kyrkogårdarnas tid. Minnesstenar över vunna eller förlorade strider och minnesstenar över stupade fränder. Minnesstenar över det som var viktigt.

Jag tror att det är ett grundläggande mänskligt behov att märka ut en plats för de döda. Kyrkogårdarnas minneslundar ska vara rena platser där de efterlevande kan sätta ut snittblommor i särskilda vaser men som för övrigt ska vara rena från personliga ting. Ändå lägger människor dit mjukisdjur, brev, dikter och tänder egna ljus. Det beror på att hur fin en minneslund än utformas så är den opersonlig.

Döden däremot, är personlig. Människan som fanns hade ett namn och ett liv. Jag vill kunna gå till en plats, stryka med handen mot den skrovliga stenen, läsa hans namn och hans födelsedatum. Kanske sätta mig ner en stund och berätta om hur jag har det nu. Att mitt liv går vidare. Att jag har försonats med insikten om att han inte kommer tillbaka. Att jag släpper honom fri.

När jag är död ska de som tyckte om mig ha en grav att gå till. Ingen tidskrävande grav med planteringar som ska skötas eller grus som ska krattas utan en enkel grav. En sten med mitt namn. Och om jag kan ska jag sväva där ovanför och lyssna noga på de berättelser människorna som tyckte om mig kommer för att berätta.

Annonser

8 kommentarer

Filed under överlevnad, sorg, Tiden är människornas ängel, visdom

8 responses to “En sten och ett namn

  1. Fint. Och helt rätt, tycker jag. Det känns bra att ha en plats att besöka.

  2. Pingback: Tweets that mention En sten och ett namn « Med Mirandas ögon -- Topsy.com

  3. Vad man än väljer så är det viktigaste av allt att man faktiskt gjort ett val och att man också förmedlat detta till de närmaste. Jag borde göra det … men det är ett svårt val att göra.
    Har läst på din blogg lite efter vår lilla kontakt på twitter.
    Förstår att du har/har haft en tuff resa.
    //Chris

  4. Tack Anjo 🙂

    Hej Chris! Du har rätt och det underlättar oerhört för de anhöriga. I det här fallet hade han talat om hur han ville ha det. Han vill att askan skulle spridas i havet. Jag accepterar det men saknar en plats att gå till.
    Jo, det har varit tufft. Den 31 augusti är det ett år sedan. Men det går bättre för varje dag. Tack för omtanken, den gör mig varm 🙂

  5. Helena Blom

    Jag tänker precis tvärtom… Min familj har alltid haft ett mer eller mindre hysteriskt förhållande till gravarna. Blommorna ska skötas minutiöst, lyktor tändas vissa datum. Mamma vattnar tretton gravar nu tror jag att det är, fastrar, mostrar, bekanta.
    När vår en vecka gamla dotter dog så var det mycket att planera på kort tid, man var ju inställd på att planera helt andra saker. Jag tänkte ungefär ”klart vi måste ha en grav, annars kanske vi ångrar oss sen” så vi valde jordbegravning och ja, jag ångrar det. Det är bara en sten som jag inte har någon som helst relation till, det är min dotters grav men den har inget med henne att göra, hennes väsen. Nu är den en plikt och börda som ska skötas, helt i önödan – för det är i våra tankar hon finns, ingen annanstans.

  6. Hej Helena!
    Jag förstår den känslan också, och är ju uppväxt med den. Därför blev jag så glad när jag hittade gravstenarna på Hovdestalunds begravningsplats, de som är på bild i mitt blogginlägg, som inte kräver någon skötsel alls.

    Sedan antar jag att känslorna och behoven kan se väldigt olika ut för olika människor. Jag är förvånad över att jag känner som jag gör men sörjer verkligen att inte ha en plats att gå till. Känner mig lite vilsen. Minns samtidigt min mormor som aldrig besökte morfars grav. ”Han är är, i huset som han byggt” sa hon alltid.

  7. Simona

    Hej ”medMiranda”, du skriver väldigt vackert och känslosamt utan att bli tråkig, vill jag först säga. Jag har hittat hit till dig genom en vän som bad om min hjälp. Han är engelsk och har bott på flera ställen i Europa. I slutet av 70-talet gick han i skola i Tyskland tillsammans med en vän som han sedan haft sporadisk kontakt med. Nu först har han fått erfara att hans vän inte längre finns bland oss längre. Han har bett mig söka rätt på om hans vän har en begravningsplats i Sverige eller om han är tillbaka i England. Som jag förstår här av din text är han spridd i havet. stämmer det? Jag skulle så gärna få svar så jag kan förmedla det vidare. Så kan Steve få reda på var hans vän Geoff har landat. Jag beklagar din sorg och har läst att du haft ett enormt stöd, det är underbart. vänligen Simona

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s