Jag har äntligen förstått. Den otäcka känslan jag har i magen ibland handlar om mig. Inte om världen utanför. Om mig.
När min mage knyter sig och det blir svårt att andas. När jag blir så rädd att jag undrar om jag någonsin ska kunna röra mig mer. Då är det inte ett tecken på en annalkande katastrof. Känslan betyder inte att världen kommer att gå under strax, att jag har cancer eller att någon jag tycker om kommer att överge mig.
Jag vet det nu, därför att när katastrofen slog ner i mitt liv så hade jag inte ens en fläkt av föraning. Skräcken som överfaller mig vissa dagar försöker inte varna mig för framtiden. Den är en hälsning från det förflutna. ”Du har upplevt saker som du skulle lära dig något av. Kom igen nu!” säger den.
Jag har en gungstol som har varit min morfars. I den sitter jag och försöker förstå vad det var jag skulle lära mig. Det går sådär. Men jag har inte bråttom. När jag inte längre behöver ägna all min kraft åt att kontrollera tillvarons katastrofer så känner jag mig ganska lugn.
Med Mirandas ögon 