Det är inte försent

För någon månad sedan hittade jag ett citat av författaren Alain de Botton: ”With a challenging childhood, it can be at least middle age before you’re approaching anything even closely resembling sanity” Jag läser meningen igen och igen och för varje gång blir det lite tydligare. Jag har behövt åren. Jag kunde inte ha gjort på något annat sätt. Jag föddes in i ett sammanhang där jag fick usla förutsättningar.

När jag pluggade social omsorg handlade en delkurs om att vara förälder till ett barn med funktionshinder. I kurslitteraturen var det särskilt en utmaning som beskrevs gång på gång. Utmaningen att göra upp med föreställningen om sitt drömbarn för att kunna se det barn som kom. Därför att om mamma och pappa är uppfyllda av det barn de kunde ha fått så får de svårt att ta hand om och älska det barn de fick.

Jag fick det här livet och så långt tillbaka jag kan minnas så har jag frågat varför. Varför blev det såhär för mig? Varför fick jag inga starka vingar som kunde bära mig? Varför var jag tvungen att tillbringa så oändligt många dagar och nätter på botten av de svartaste hålen? Och varje morgon har jag vaknat med en skuld till mig själv. För att jag inte orkat kämpa för min rätt. För att jag inte förmått utveckla och utnyttja mina förmågor och min potential. För att jag aldrig vågat ta den plats som är min. För att jag har en inre röst som varje dag säger åt mig att jag FÅR inte göra någon i min omgivning besviken och arg.

Men nu tror jag att jag förstår. Jag måste göra upp med föreställningen om mitt drömliv. Mitt liv så som det hade kunnat bli. Jag flög aldrig eftersom jag föddes in i en verklighet som gav mig tilltufsade fjädrar istället för starka vingar. Jag kunde inte göra något åt det då och jag kan inte ändra på det nu. Och det är ok att jag inte förstår det förrän nu. Det är inte försent. Därför att med en utmanande barndom kan det dröja ändå upp i medelåldern innan man uppnår någon form av förnuft. För att nu låna Alain de Bottons ord. Som jag tror är mycket kloka.

Så jag antar utmaningen. Wish me luck.

Foto: luc.viatour, Flickr

Annonser

4 kommentarer

Filed under barndom, livsresa, psykologi, självbild, visdom

4 responses to “Det är inte försent

  1. Ja, Alain de Bottons ord är kloka. Men dina är än klokare och det här är tveklöst det bästa jag läst på länge…!

    Tack!

  2. Jag kan inte sluta läsa. Läser om och om igen dina ord. Så kloka, målande, så enkla och lindrande med ändå så svåra och smärtsamma.
    Jag mååste försöka att tro på dig. Det är inte försent!

    Lycka till!

    • Om vi är många som tror så kanske kraften blir större för var och en av oss. Tack för uppmuntran, blir glad över att mina ord talar till någon annan än mig själv 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s