Det är jag som sitter här nu

Det händer då och då att jag känner mig misslyckad för att jag har jobbat och slitit hårt sedan jag var 17 år men ändå inte lyckats samla ihop ens den allra minsta lilla förmögenhet. Pengar in och pengar ut har alltid slutat på ungefär plus minus noll. Varje månad. Jag har inga hemliga guldtackor i dolda kassaskåp och inga smycken i låsta smyckeskrin. Inga värdefulla antikviteter och inte har jag investerat i konst. Å inte heller har jag några pengar att tala om på banken. Räcker möjligen till en ny tvättmaskin om den jag har skulle gå sönder.

Tre ungar har jag, på väg ut i världen. Men inte kan jag köpa dem lägenheter och inte kan jag betala deras studier. Inte ens en avkopplande ledighet i familjens sommarhus kan jag erbjuda. För jag har inget sommarhus. Å jag undrar ibland vad jag har gjort för fel.

För jag är ju ingen glödögd konstnär som följt mitt hjärta och valt projekten som ger tillfredsställelse men inga pengar. Inte heller är jag en överoptimistisk entreprenör som satsat allt på min dröm och fortfarande hoppas på den ekonomiska återbäringen. Nej jag har bara jobbat, bott, klätt mig och barnen, fött mig och barnen, kanske unnat oss lite extra till helgen och en gång har vi varit utomlands hela familjen. Det var när jag ärvt lite pengar efter min mormor.

Så, är jag olycklig? Nej, inte alls. Känner jag mig misslyckad? Ja, ibland. Man kan ju undra varför. Jag har grunnat mycket på det och till slut kommit underfund med att bilden av mitt misslyckande finns hos en fiktiv person vars ögon jag av någon anledning lånar ibland. En kritisk övermänniska som bor i ett stort, vackert hus, tjänar massor av pengar som hon placerar mycket klokt så att hon kan köpa allt hon vill och ta med barnen på små utflykter till New York och Barcelona när hon får lust. Till barnen har hon förstås sparat hela deras liv så när det blir dags att flytta hemifrån så har de råd att köpa sin första bostad kontant. I hennes ögon är jag en hopplös förlorare.

Det är nyheten om Whitney Houstons död som gör att jag tänker på det här idag. Det skiljer ett år i ålder på oss. Naturligtvis har jag jämfört mig med henne. Denna gudomligt vackra kvinna med den överjordiska rösten. Hur kunde hon få allt? Skönhet, talang, framgång, pengar. Så tänkte jag då, när hon var som allra bäst.

Men det är jag som sitter här nu. I mitt vardagsliv, med mina vardagssysslor. Jag som i ottan skjutsade en stor unge till Rocklunda för vidare färd mot Gävle och bandymatch och på hemvägen kände mig lite glad över att hans pappa och jag inte längre behöver följa med på alla matcher. Jag som har en 14-åring som i förmiddags följde med mig till återbruket och sedan vidare till IKEA bara jag lovade att inte stanna vid gardinavdelningen. Jag som sitter här med mitt kaffe medan solen skiner in genom fönstret. Jag som går mot en ny vår.

Vad mer kan man begära, egentligen?

 

Annonser

7 kommentarer

Filed under föräldraskap, glädje, livsresa, självbild

7 responses to “Det är jag som sitter här nu

  1. Ett strålande inlägg, tycker jag :-). Och gissa om jag känner igen mig i det du skriver ang. den upplevda bristen på ”rikedomar” (säger han som inte ens har egen tvättmaskin… och inte diskmaskin heller för den delen 😉 ). Känslan av ”loser”… som man dömer sig själv med, därför att man tror sig om att kunna se sig själv med andras ögon och hur dessa ögon nedvärderande ser ned på en… Eller är det inte också en dos av en äkta svensk (?) avundsjuka som man har lyckats få ett stänk av?

    Apropå ”loser”… så antar jag att du har sett Little Miss Sunshine 😉 ?

    • Jag har sett Little Miss Sunshine och tycker mycket om den. Men känslan av att inte vara nog är stark och dessutom lever vi i ett samhälle som göre allt för att vi ska känna just så. För att vi ska vilja konsumera mer och mer och mer och aldrig vara nöjda. Det är min utmaning i livet, att tillåta mig att vara nöjd 🙂

      • Ja, strävan efter übermateriell status (och till sådant som kan kopplas till det) är väl signifikativt för vårt västerländska och kapitalistiska samhälle… Måhända ett typiskt drag för en modernitet som aldrig riktigt kan inse att den för länge sedan håller på att äta upp sig själv, i sin iver över att exploatera/konsumera det som exploateras/konsumeras kan… Det kan faktiskt också kännas ganska… gammalmodigt… om man som mindre bemedlad tänker på det ;-). För den moderna människan gäller det ju också att visa att man är en reflekterande art, inte minst när det gäller ekologi… Vem framstår t.ex. som ”klimatsmart” efter en resa t/r till Thailand… och som därmed gjort sig skyldig till utsläpp av 1,5 ton koldioxid (per person vid 95% beläggning, enligt Transportstyrelsens webbplats) bara för ”skoj skull”? Bara som ett exempel… Ibland kan det vara skönt att vara fattig och slippa det dåliga samvetet åtminstone 😉

        Och ja, Little Miss Sunshine är en underbar liten film 🙂 .

  2. Tycker så mycket om dina inlägg, dina tankar och den personlighet du verkar ha. Prenumererar på din blogg just för att jag känner igen mig själv så mycket i dig. Tack för att du delar med dig av stort och smått!
    Mvh / Jimmy Ginsby

    Också fattig men rik…

  3. Jo, Anna, jag tänkte något liknande när jag såg att Whitney var död. Sjöng så fantastiskt, var så vacker. Men nu är det jag som finns och inte hon och för henne spelar ingenting någon roll längre.
    Liten fundering i Coop-kön.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s