Måste jag skriva?

Då och då drabbas jag av en otäck känsla som går ut på att om jag inte skriver så finns jag inte. I början av 2009 var den känslan så stark att jag bestämde mig för att resa bort ensam och inte ägna mig åt någonting annat än att skriva. De två veckorna i den lilla byn Cotignac, Provence var både fasansfulla och underbara. Fasansfulla därför att i brist på människor jag kände och ett självklart språk så var jag hänvisad till mig själv, mina demoner och min rastlöshet. Underbara därför att bortom rastlösheten hittade jag sanningar som jag inte alltid lyckas hålla i minnet. En slags Frukter från Provence

Jag kom hem med två halvfärdiga manus. Det ena är en berättelse som bygger på mina erfarenheter som diakon i Svenska kyrkan, ett ämbete som jag numera är befriad ifrån på egen begäran. De två år då jag arbetade inom kyrkans sociala arbete fick jag uppleva vad som kan döljas bakom masker av godhet och det jag såg var inte vackert.

Mitt andra halvfärdiga manus är en slags loggbok över vad som händer när en människa blir ensam med sig själv. Här önskar jag nu att jag hade kunnat tala om att jag fann ett större jag inuti mig själv. Ett jag som besatt oändlig visdom grundad på livets erfarenheter tillsammans med tidlös, kollektiv kunskap. Tyvärr var det inte så. Det jag fann var hudlös längtan och en oändlig rädsla för att ingenting betyda i den här världen.

Nåväl, jag reste hem och bestämde mig för att låta mina halvskrivna manus vila ett tag. Det blev en vila på många fler månader än jag hade tänkt. En dryg månad efter hemkomsten från Provence slogs en stor del att mitt liv sönder och allt tog en annan vändning.

Nu har det gått ett drygt år. Jag öppnar mappen som heter Mina texter och jag läser och läser. Och jag tänker. Varför? Det är vad jag tänker. Varför ska jag bidra till bokfloden? Varför ska jag lägga kraft på att berätta mina historier för världen. Behöver jag det? Behöver världen mina berättelser? Den här helgen är det Bokmässa i Göteborg. Jag är inte där men följer en omfattande rapportering via Twitter. Enorma mängder av berättelser och författare!

Så i slutändan står jag kvar med en fråga som ingen annan än jag själv kan besvara:

Måste jag skriva?

Då och då tänker jag att jag skulle behöva resa tillbaka till Provence för att ta reda på svaret. Sedan slår det mig att det inte är utåt jag behöver resa, utan inåt.

Annonser

2 kommentarer

Filed under ensamhet, resor, skrivande

2 responses to “Måste jag skriva?

  1. Så otroligt vackert och målande du skriver! Tack för att vi andra får den stora äran att läsa dina vackra och mycket tänkvärda texter och följa dig på livets väg….

  2. Tack, vad glad jag blir 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s