Jag tycker inte om konserverad tid

Jag funderar på det här med bilder. Fotografier. Jag är inte särskilt förtjust i fotografier som avbildning av verkligheten. Fotografier med syfte att påminna mig om händelser eller upplevelser eller situationer som jag har varit med om eller hur fort tiden går kanske.

Bilder på barnen är ju roligt att ha men är ibland lite plågsamma att titta på eftersom varje fotografi påminner om nånting som har gått förlorat. En förfluten tid. Nånting som är borta och som inte går att återskapa. Och när jag tittar på bilden så känns minnet så platt. Jag föredrar alltid att minnas utan fotografier.

Jag kan få dåligt samvete över det ibland eftersom det innebär att mina barn inte kommer att ha särskilt mycket bilder av sig själva när de blir stora. Å jag tänker ibland att vad tragiskt det blir om jag drabbas av nån demenssjukdom till exempel och förlorar alla mina minnen. Då kommer de ju inte att kunna komma till mig heller och be mig berätta, hur det var när de var små. Då finns det liksom ingenting, inga bilder, inga videofilmer, ingen mamma som minns. Ja, jag vet inte

Det jag däremot tycker om är fotografier som försöker säga nånting. Som inte bara är en fryst människa eller situation eller det här som vi håller på med på Facebook och Instagram nu, där vi liksom konserverar tillvaron i bilder.

”Den här maten åt jag. Det här barnet har jag. Den här vännen träffade jag. Den här tidningen läste jag. Det här vinet drack jag.”

Det är tråkigt.

Men bilder som ser ut som en sak men försöker säga något annat, det är spännande.

Lämna en kommentar

Filed under minnen, självbild, sociala medier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s