Tillgång till det verkliga

Jag läser Ann Heberlein. Ett gott liv. På sidan sju skriver hon:

Det är svårt att vara en god människa när man är alldeles svart inuti. Det är svårt att älska när man är tom. Man bryr sig inte om ogräs när man inte kan andas. Då dricker man kaffet svart. Man bakar inga sockerkakor när ångesten byggt bo i bröstet. Man städar inte garderoben när döden är nära. Det är svårt att leva när döden ständigt hotar.

Idag klockar 13:00 klev Peter Englund ut genom den där dörren och meddelade att Tomas Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Jag vet vad Ann Heberlein skriver om. Jag har ägnat ett liv åt att träna på tillit. Att leva trots allt. Att våga tro på att minuten just nu är min, trots att jag inte vet något om nästa. Tomas Tranströmer vet precis vad jag menar:

”Så mycket vi måste lita på för
att kunna leva vår dagliga dag utan
att sjunka genom jorden!

Lita på snömassorna som klamrar
sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.

Lita på tysthetslöftena och
samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss
och att det plötsliga yxhugget
inifrån inte kommer.

Lita på hjulaxlarna som bär oss
på motorleden mitt i den trehundra
gånger förstorade bisvärmen av stål.

Men ingenting av det där är
egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan
lita på någonting annat.

På vad? På någonting annat,
och de följer oss en bit på
väg dit.

Som när ljuset slocknar i trappan
och handen följer – med
förtroende – den blinda
ledstången som hittar i mörkret

Ur Sanningsbarriären 1978