På ön

Det här är ett litet smakprov från min halvskrivna roman.

Ellen ligger på en luftmadrass. Vågorna gungar henne försiktigt. Solen värmer hennes rygg. Då och då lyfter hon på ögonlocken och ser efter så att hon inte glider för långt ut från stranden. Måsarna skränar ovanför hennes huvud. Snälla vågor frasar mot kobbarna som växer upp här och där ur vattnet i viken. Hon ser människor på bryggan och på stranden och hör deras röster på avstånd. Vattnet böljar under henne och hon känner rörelserna med sin kropp. För varje minut som går blir hon lugnare. Andningen blir långsam och regelbunden. Solstrålarna reflekteras i luftmadrassens röda yta och de gyllene strålarna lyser igenom hennes ögonlock, värmer hennes tankar. Minnena från morgonen glider längre och längre bort.

Hon hade vaknat tidigt och gått ner till vattnet nedanför stugan. Den där kalla, fuktiga luften tidigt på morgonen och vinden från havet som blåser genom hennes hår. Hon glömde tiden. Plötsligt stod han bakom henne.

–          Nu har vi andra ätit frukost, sa han.

Hon ryckte till och vände sig om.

–          Oj, förlåt, jag glömde tiden. Tog ingen klocka.

Men han hade redan vänt sig om och börjat gå tillbaka mot stugan. Hon snubblade efter honom. Kom ikapp. Försökte komma på nåt roligt att säga. Han brukar alltid tina upp om hon säger nåt roligt. Men det gick inte.

En djup tallrik stod kvar på bordet tillsammans med ett filpaket. Allt annat var bortdukat. Syskonen stojade i badrummet. Hon satte sig vid bordet. Hällde upp fil. Tog skeden och började äta. Filen fick henne att vilja spy. Faktiskt smakade det som om hon redan hade spytt och försökte äta upp spyorna igen. Hon hatade fil. Han visste att hon hatade fil. Men hon åt upp. Varenda droppe. Sen satte hon sig i hammocken med en bok.

–          Kan du aldrig göra nåt, sa han när han gick förbi henne en stund senare.

Det var hans tecken. Det betydde att hon fick gå.

–          Jag kan gå och bada, sa hon. Jag tar luftmadrassen.

Måsarnas skrän och barnens skrik hörs allt svagare. Hon leker med tanken på att inte titta upp. Strunta i att kontrollera säkerhetsavståndet till stranden. Föreställer sig hur hon glider längre och längre ut. Ända ut till de stora lastfartygen som ibland syns vid horisonten för att i nästa stund vara uppslukade,

Men hon kan inte. Hon fick katastrofberedskapen inympad i ryggmärgen redan när hon föddes. Man måste vara på sin vakt. Annars händer det hemska saker. Som med sysslingen Tomas som pappa berättade om.

”Först tog de underbenet, kapade vid knät. Men det hade spritt sig så sen tog de hela benet. Hela benet, förstår du, bara 10 år och ett liv i rullstol. Kanske lika bra att han dog. Hemsk sjukdom det där. Bara slår till., Pang. Vem som helst kan drabbas. Vuxna. Barn. Jaja, det är tragiskt.”

Hon har den säkert också. Cancern. Ibland när hon går så knäpper det under hennes högerfot. Som om det är något som ligger och gnager på benen där inne i foten. Å så har hon en knöl bakom vänster öra, precis där som den lilla runda öronskålen möter huvudet. Cancertumörer är sjuka celler som bara växer och växer och förstör allt det friska. Ibland föder tumören metastaser som skickas ut i kroppen, som hemliga agenter på jakt efter något nytt ställe att förstöra. Hon har läst allt hon kan hitta om cancer i varenda läkarbok som finns på biblioteket. Därför vet hon att just nu när hon ligger på den röda madrassen så kan det smyga omkring otäcka saker inne i hennes kropp vars enda uppgift är att förstöra. Och hon märker inte ett enda dugg. Men hon ska vara på sin vakt. För om hon blir sjuk då är det lika bra att hon dör.

Hon tvingar sig att blunda en liten stund till men till slut måste hon titta upp. Hon är precis i linje med Stora bryggan. Inte alls på djupt vatten. Långt ifrån den lockande horisonten därute. Hon paddlar in till bryggan och drar upp luftmadrassen. Det är lättast att bära den på huvudet. Hon går mot stugan. Tar vägen över klipporna. Ser på solen och skyndar sig lite. Får inte komma försent. Inte en gång till.

Foto: Mario Inoportuno on Flickr

Annonser

2 kommentarer

Filed under barndom, litteratur, minnen, skrivande

2 responses to “På ön

  1. Jaaaaa… Mera! Hela! Snart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s