Det finns många sätt att vara ensam på

Som nyseparerad hade jag en nästan manisk önskan att klara mig själv. Jag skulle minsann inte behöva någon. Ville absolut  inte vara beroende av någon.

Därför åkte jag ensam till IKEA för att köpa möbler. Till hallen hade jag sett ut en stor byrå med namnet Hemnes. Jag skulle också köpa säng och bäddsoffa. När jag stod i ta det själv-lagret insåg jag att det var tunga grejor. Frågade en ung man ur personalen om han kunde hjälpa mig att lyfta ner sakerna på min vagn. Det kunde han inte eftersom det inte ingick i hans arbetsuppgifter. Istället överföll jag en stackars familj som snällt delade med sig av tonårsmuskler. Hemkörning och inbärning hade jag, som tur var, fixat hjälp med. Även jag kan ibland se att jag har begränsningar.

Den kvällen skruvade jag IKEA-möbler. Jag är bra på det. Är en stjärna på att tyda monteringsanvisningar och att skruva. Men så kom jag fram till sidan 14 i monteringsanvisningen till hallbyrån. Man skulle vara två, en som håller och en som skruvar. ”Men jag är ju bara en!!” ville jag skrika så det hördes ändå ut till IKEA på Hälla.

Men jag löste det. Naturligtvis. Med hjälp av en badrumspall och några böcker.

Jag har rasat och jag har läkt

Det händer något när förutsättningarna för en människas liv förändras. Somt försvinner, annat kommer till. Och det finns många sätt att vara ensam på. Den där kvällen när jag skruvade möbler i hallen trodde jag att jag höll på att ta befälet över mitt liv. Jag kunde inte haft mer fel. De senaste tre åren har istället varit en resa genom en orkan. Jag har ändrat inriktning i mitt yrkesliv, bytt jobb flera gånger, handskats med tonårskriser och  kämpat med familjrelationer. Jag har förlorat den person som stod mig allra närmast. Jag har vandrat i öknen och varit alldeles ensam. Jag har sörjt, rasat och läkt. Och jag har överlevt.

Idag är allt annorlunda. I morse fick jag en mention på Twitter. Två år på Twitter. 16 april 2009. Det var alltså då jag skapade mitt Twitterkonto. Jag minns faktiskt inte hur jag tänkte. Kanske var jag bara nyfiken. Kanske tänkte jag att Twitter kunde vara en bra kanal för att sprida kunskap om mitt nya liv som bloggare. Däremot minns jag mycket väl när jag insåg att Twitter skulle bli något att räkna med. Jag var på väg hem efter två ensamma skrivaveckor i den lilla byn Cotignac i Provence. Hemresan gick via Marseille och på flygplatsen köpte jag TIME. Jag var tvungen att sova en natt på ett vansinnigt tråkigt hotellrum eftersom mitt plan gick okristligt tidigt på morgonen. Jag ägnade kvällen åt att läsa Steven Johnsons artikel och kände hur en ny värld öppnade sig. Han skrev om hur de banala uppdateringarna om frukostflingor och bussresor visst kunde kännas onödiga men hur de också kan göra världen varmare genom att vi får se och veta lite mer om varandra. Men han skrev också om nyhetsspridning, omvärldsbevakning och om hur det som sker i mindre sammanhang kan spridas, läsas och kommenteras av människor som vanligtvis inte hör till den grupp av människor som bevistar just den typen av sammanhang. Fostrad som jag är i redaktionsvärlden kunde jag ju inte bli annat än nyfiken.

Twitter för mig

Nu har jag upplevt allt det jag läste om den där försommarkvällen i Marseille. Jag har bevistat konferenser som spridits via Twitter och jag har använt Twitter för att följa konferenser jag inte kunnat delta i. Jag har på ett ytligt plan lärt känna mängder av människor runt om i landet. Jag får följa deras sorger och deras glädjeämnen och ofta gör det mig ödmjukt lycklig över hur livet är och hur vi människor kämpar. Genom tweetups där twittrare träffas har jag fått nya vänner som blivit mer än viktiga i mitt liv. Och den dagen då katastrofen slog ner i mitt liv fick jag ett massivt stöd av människor på Twitter som jag aldrig hade träffat men som hade förmågan att ge mig den värme och den omtanke som jag behövde.

Fast egentligen vill jag inte missionera. Ibland blir jag fruktansvärt trött på twittersamtalet. På de som kampanjar, de snarstuckna, de som bara är ute efter att bråka och de som verkar tro att de äger plattformen och som tar sig rätten att bedöma vilka åsikter som är rätt och vad som får uttryckas. Men jag väljer och väljer bort. Precis som i mitt övriga liv.

Det finns många sätt att vara ensam på. Jag behöver vara ensam ibland. Behöver stänga in mig och tänka färdigt på viktiga saker. Men så känner jag ett plötsligt behov av mänsklig kontakt. Öppnar Twitter och läser flödet precis där det råkar befinna sig. Får veta vad det kostar att gå på toa på NK, får tips om en alldeles nyutkommen bok som verkar spännande, får veta hur många som tycker att det inte är ok att kalla balkongen för balle och får prata lite med en twittervän i en annan del av landet som varit sjuk men som nu är på bättringsvägen.

Skratt, nytta, inspiration, värme i en evig röra. Livet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under ensamhet, livsresa, självbild, sociala medier, sorg, vänskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s